Ett mirakel är inte alltid ett mirakel

Vad är ett mirakel – om det nu överhuvudtaget finns något sådant? Frågan blev aktuell då Seglora Tankesmedja visade filmen Miraklet i Lourdes under en filmfestival på temat ”fanatiker”. Filmen handlar om en ung MS-sjuk kvinna som hoppas på att bli botad på den berömda pilgrimsorten Lourdes.

I en religiöst präglad miljö där man både tror och ändå inte vågar hoppas händer något. Det verkar som ett mirakel inträffat. Den rullstolsbundna kvinnan kan gå, och till och med dansa – med en stilig uniformsklädd man hon förälskat sig i. De andra besökarna ser på hennes förändring både med en viss glädje och en viss tvekan, men också med en stor portion avundsjuka.

Är detta ett mirakel? Enligt den gängse tolkningen av begreppet ska man undersöka om något slags högre makt frångått naturlagarna, den fastslagna ordningen. Och då kommer också den naturliga följdfrågan: Varför just detta undantag? En liknande fråga ställer sig många som drabbas en förfärlig sjukdom eller olycka: Varför just jag?

I boken Ljusbärarna vänder sig författaren Anita Goldman mot ett sådant synsätt. Det är ett synsätt som är präglat av ett hierarkiskt och dualistiskt tänkande av lägre och högre, mäktig och maktlös, herre och slav, stark och svag, skriver hon. Med ett sådant synsätt skriver man gärna ett avtal som kallas religion. Den svage ber och gör ritualer och hoppas på den starkes nåd.

Mystiker i alla religioner har tänkt på ett annat sätt. De har istället fokuserat på enheten, livets grund, och öppnat sig för den. Då har ett annat mirakel visat sig: livets och kärlekens. Skapelsen i sig är ett mirakel, menar Anita Goldman, ”dessa fabulösa intrikata kroppar vi har begåvats med, denna vackra och märkliga fotosyntes, fröets, födelsens, växandets och dödens vidunderliga och ständigt upprepade återkomst”.

I slutet av filmen Miraklet i Lourdes visar det sig att miraklet nog inte var ett mirakel trots allt, kanske bara ett tillfälligt tillfrisknande. Hur den unga sjuka kvinnan tar detta framgår inte riktigt, publiken kan bara ana besvikelsen. Om Anita Goldman fick råda skulle hon nog säga att inte rikta fokus på ”förövaren”, den som förorsakat lidandet – Gud, naturen, ödet – utan istället mot det inre hjärtat, mot en Närvaro, som är kärlek. Då förlorar lidandet sin makt.