Att vilja gott och begå brott

Den sista filmen som visades på filmfestivalen med temat fanatiker, anordnad av Seglora Tankesmedja, var Blekingegadebandet. Den handlar om en grupp unga män, idealister, som vill rädda palestinier från lidande och förtryck. För att nå sina mål tar de till allt grövre medel. Deras ”kamp” övergår till att bli en förbrytarbana: De rånar banker, varuhus och värdetransporter för att få pengar som de sedan skänker till en palestinsk ”befrielseorganisation”.

Hur kunde det gå så snett? Som författare till boken Att vinna en tro och förlora sig själv – Om livet i sekter och karismatiska rörelser, kände jag igen många bidragande faktorer. De hade alla vuxit upp i en ”politiskt medveten” medelklassmiljö där USA och Israel sågs om mer eller mindre onda – mördare, förövare. Av detta var de präglade.

De ville göra något, men hur? En äldre man blev till en början en auktoritet, en karismatisk ledare, som de tydde sig till. Genom samvaron med honom och med varandra anammade de en gemensam världsbild och en gemensam ideologi. Ledaren ansåg att ändamålet helgade medlen och att våld kunde vara nödvändigt ibland.

Steg för steg accepterade de detta. Gruppnormen förändrades gradvis. De som var inne i detta märkte det knappt. Och om någon protesterade blev han snabbt utesluten. Jag skriver han, därför att här, som i så många liknande miljöer, rörde det sig om män och traditionella manliga ideal.

Är detta något som enbart kan ske i små slutna och sekteristiska miljöer? Självklart inne. I boken Om jag så måste resa till Los Almos, som är en dokumentärroman om atombombens tillkomst, beskriver författaren Anita Goldman precis samma utveckling. Det handlade då om tusentals ansedda vetenskapsmän, tekniker och militärer som med direktiv från USA:s regering jobbade fram ett mycket dödsbringande vapen.

Likt en sekt levde de relativt isolerade på ”Berget”, Los Almos, inte så långt från Santa Fe i New Mexico. Fast här rörde det sig ett om ett prestigefyllt projekt, sanktionerat av världens mest inflytelserika och högst ansedda regering. Från början tänkte sig många att projektet gick ut på att stoppa nazisternas framfart och ”rädda världen”. Men medan tiden gick förlorade tyskarna kriget, Hitler tog livet av sig och andra världskriget gick mot sitt definitiva slut.

Ändå skulle projektet slutföras. Bomben skulle sprängas, över Nagasaki och Hiroshima – trots att även japanerna var på väg att ge sig. Varför? Förmodligen för att USA ville sätta sig i respekt inför Sovjetunionen. Några vetenskapsmän protesterade mot att projektet fortsatte, men deras röster tystnade.

”Omärkligt, smygande, förändrades deras inställning. De tvivel och betänkligheter de hade haft vid starten började tona bort och det Stora Målet blev långsamt men säkert den dominerande drivkraften.”

Robert Oppenheimers starka ledarskap spelade in. Hos honom fanns uppenbarligen ett slags dödsdrift och dessutom stod hela hans karriär på spel. Han drev på. En grupps önskan att hålla samman, räddas, gjorde också en stor del av arbetet. Men det fanns också en annan viktig faktor: Vetenskapsmännen fascination över sitt arbete, över vad de var på väg att lyckas åstadkomma.

En lustfylld känsla, med ett stråk av stor makt i sig. Den drev säkert också medelklassmännen som brukade samlas på Blekingegade för att göra upp planer för nästa brott.