När kyrkan kramar kyrkan

Inte bara präster och professorer, nej – var och en är teolog! Vilken kul utgångspunkt för den så kallade Teologifestivalen som ordnades för andra gången i Uppsala i helgen. 1100 anmälda hade valt teman som queer, vetande, Darwin, ikoner, uppenbarelser och ekonomi. Upplagt för nya dimensioner, vidsynthet och spännande brytningspunkter.

Så blev det säkert i flera av seminarierna.

Ändå går jag därifrån med känslan av kommunikationslöshet. Att viljan saknas att försöka slå en bro till oss icke-teologer, icke-aktiva, icke-hemma bland kyrkans folk. Eller att man är så van vid att försöka känna sig som en stor familj att man glömmer världen utanför. Det räcker med att kramas tillsammans, där inne, där man är trygg med sin tro.

Varför blev annars Tro och vetande-seminariet som en enda lång predikan av KG Hammar? Hur kunde moderatorn tappa bort ambitionen att balansera den i och för sig befriande öppenheten i hans teologi mot de bägge fysikernas naturvetenskapliga syn på människan och det oförklarliga?

Varför en så dunkel ljussättning på kvällens hela show att man förhindrades att se ansiktena på dem som agerade på scenen? En show är också kommunikation. Ska jag ta emot sång, mim och tal vill jag se avsändaren. Utan öppenhet från sändaren vaktar jag på min egen öppenhet.

”Och ljuset lyser i mörkret” var temat. Då räcker det inte med en flämtande stearinljuslåga på en storbildsskärm.

Det som för mig tycktes sträcka sig ut ur ramarna var queertemat. Alla kristna karlar är queer, sas det, se på prästerna som klätt sig i klänning sedan begynnelsen. Det finns erotisk längtan mellan kvinnor i Bibeln, läs om Rut och Noomi. Och hur incestuöst var inte förhållandet mellan Adam och Eva, egentligen …

Jodå, ibland lyser ljuset!