Underground Psychology är den fyndiga rubriken på en
underhållande genomgång i Slate Magazine av de beteendestudier som sedan 60-talet gjorts
på tunnelbanor runt om i världen. Artikelförfattaren konstaterar att t-banan
utgör en fantastisk möjlighet i sin egenskap av rullande beteendelaboratorium;
t-baneresenärer är inte alls bara en samling hörlursförsedda stenansikten som
satt sig själva på existentiell standby i väntan på att lämna A för att nå B.
Nej, spännande saker händer när klass, kön och sociotoper av varierande slag
slumpmässigt packas ihop på liten yta med hjul. Klart att psykologer, beteendevetare
och deras studenter inte kan hålla sig därifrån. Här är några av de fynd de
gjort genom åren:
- Att
resenärer inte överlåter sin sittplats åt någon som bättre tycker sig
behöva den, beror på att de inte blir tillfrågade. En klar majoritet reser
sig om de får frågan – men inte om den som ber om platsen försöker förklara varför de tycker att de ska få överta den.
- Den
som stirrar på andra minskar chansen att få hjälp om något skulle hända.
- Kollektivtrafikresenärer
i städer är mindre benägna att möta andras blickar. Det beror inte på
bristande hyfs utan på att man vill undvika ”interpersonell
överbelastning” som kan leda till social isolering.
- Om
någon medpassagerare beter sig underligt kan det bero på att vederbörande
har lång resrutt. Stresshormonet kortisol har uppmätts i saliven på
långpendlare och om deras resa dessutom innehåller byten försämras
förmågan att bete sig ytterligare.
- Är
det rusningstrafik och trångt ombord avgör ändå inte slumpen vilka du
råkar få kroppskontakt med: i påfallande hög grad sker ihopstötningar med
människor med samma kön och hudfärg som du själv har.
- Sist
men inte oviktigast: vill du bli kär ombord? Då ska du placera dig nära dörrarna.
