Måste man vara vän ELLER fiende?

Vissa mänskliga sammanhang och frågor blir lätt väldigt polariserade. Alla försök att vara nyanserad misslyckas, så tillvida att man av andra placeras i en av de extrema ändpunkterna. Sektvärlden och allt som berör den är ett tydligt exempel på detta fenomen. Därför undviker jag helst denna sfär, samtidigt som jag fascineras av den, eftersom den blottlägger sidor av människan som annars planas ut av normaliserandets hyvel.

På 1980-talet var jag med i Hare Krishna-rörelsen och liknande extrema grupper. Det har jag, tvärtemot vad ”Sektinfo-Sofie” påstår i en bloggkommentar, aldrig försökt dölja. Jag har skrivit om detta i tidningsartiklar och mina egna erfarenheter löper som en röd tråd i min bok Att vinna en tro och förlora sig själv, som kommer ut i april.

En orsak till att jag lämnade var att jag inte stod ut med polariseringen mellan ont och gott, vi och dom. Till min förvåning upptäckte jag senare att denna polarisering även finns utanför sekterna. Det finns en världsomspännande anti-sekt, eller anti-kult-rörelse, som engagerar sig emot grupper som de upplever som destruktiva, manipulerande eller hjärntvättande. Dessa anti-kult-grupper består framför allt av anhöriga till personer som gått med i sekter, men också ofta av några psykologer, psykiatriker och dylika som genom sin titel ger legitimitet åt de anklagelser som framförs mot sekterna.

I och för sig kände jag till dessa anti-kult-grupper redan då jag var med i Hare Krishna. Flera av mina vänner blev nämligen, i några fall ganska brutalt, kidnappade, bortförda och ”avprogrammerade”. Det var medlemmar i FRI, Föreningen Rädda Individen, som stod bakom dessa olagliga handlingar. Men förvåningen uppstod då jag under 1990-talet, långt efter det att jag lämnat sektvärlden, blev förföljd av FRI-medlemmar.

När jag gick på universitetets journalistprogram fick dåvarande studierektorn på skolan ett brev från FRI där dess ordförande menade att jag var olämplig som elev eftersom jag varit med i Hare Krishna och fortfarande stod under inflytande av sektens tankekontroll. Något liknande hade aldrig hänt i skolans historia. Senare fick Mats Svegfors, då chefredaktör på Svenska Dagbladet, ett likalydande brev. Min närmaste chef fick också ta mot många hotfulla samtal. Slutade jag inte skriva så …

Nu är det dags igen. På webb- och bloggsajten Sektinfo uppmanas läsarna att ta reda på så mycket som möjligt om mig och mejla in till redaktionen. Man får gärna vara anonym. Jag antar att informationen inte ska användas för att lovprisa mig och sprida mitt goda rykte.

Det här visar att man lätt blir precis som de man hatar, eller snarare: Man blir lik den hatbild man har av andra. Människorna bakom Sektinfo är anonyma, men beskriver sig som en stor gullig familj, inklusive hundar. Tyvärr framstår de inte i praktiken som så trevliga.

Jag får av Sektinfo epitetet ”sekternas vän och försvarare”. Sanningen är förstås att jag varken är vän eller fiende till någon grupp eller enskild. Både som människa och som intellektuell försöker jag se hela spektret av fakta, och resultatet blir en gråton, inte en svartvit bild. Om jag lyckas är en annan sak. I en upprörd och snävt tidsbegränsad debatt
är detta förstås omöjligt.

P.s. Signaturen Quark som figurerat i samband med Knutbydebatten är varken min vän eller fiende. Jag har kontakt med honom via mejl. Han har berättat för mig att han av nyfikenhet efter mordet och mordförsöket i Knutby följde en del trådar som polisen inte var intresserad av. I sitt sökande hade han kontakt med både Eva Lundgren och Rigmor Robert, som båda använt sig av hans material och funderingar. Men till skillnad från dem och människorna bakom Sektinfo släppte han dessa trådar när de inte ledde någonstans, när ingen av misstankarna kunde bevisas. Det är en hederlig hållning.