Duktiga föräldrar vill vara ännu duktigare

Trots att många föräldrar tillbringar större delen av sin
lediga tid med sina barn och sätter egna intressen åt sidan tycker de ändå inte
att de är tillräckligt engagerade mammor och pappor. De vill ha ännu mer tid
med barnen. Helst vill de ge dem sin odelade uppmärksamhet. Ingen matlagning,
disk, tvätt eller städning ska få komma i vägen.

Detta konstaterar Lucas Forsberg i sin avhandling
”Involved parenthood: Everyday Lives of Swedish Middle-Class Families” som han
disputerar med vid Tema Barn i Linköping den 27 februari. Han, som själv ännu
inte är förälder, blev förvånad över hur otroligt barncentrerad tiden är hemma
hos de medelklassfamiljer där han gjorde sina studier.

Lucas Forsberg har undersökt vardagen hos åtta medelklassfamiljer med barn i skolåldern, i vilka båda föräldrarna arbetar minst 75 procent. Förutom intervjuer har han vistats i hemmen och videofilmat vardagslivet morgnar och kvällar. Två av familjerna var ombildade familjer där föräldrarna hade egna men inga gemensamma barn.

Förväntningarna på föräldrarna är höga, både från dem själva och från skolan. De ska se till att barnen gör sina läxor på ett smidigt och självständigt sätt. Lucas Forsberg noterade att några veckomeddelanden från skolan lät förstå att föräldrarna ska hjälpa sina barn, men de ska inte göra läxorna. Läxorna är det som skapar mest konflikter i familjerna.

Ett tydligt resultat är också att det är kvinnorna som har huvudansvaret i familjerna. 2000-talets engagerade förälder är fortfarande en mamma, enligt Lucas Forsberg. Jämställdheten må vara en del av vår nationella identitet, ett svenskt ideal, och i många familjer gör papporna mycket hushållsarbete. Men ansvaret och överblicken finns hos mammorna, konstaterar Lucas Forsberg, och tillägger att han ändå tittat in i några mycket medvetna och uttalat jämställda familjer.

Trots att många föräldrar idag säger att ”jag tror inte på
kvalitetstid, det är kvantitet som räknas”, så ser Lucas Forsberg att
kvalitetstid ännu är idealet som driver de engagerade föräldrarna. Det är tid med barnen som ger den stora tillfredsställelsen. Inte
tid för barnen.

Redan i januari 2004 väckte jag frågan om de (över-)engagerade föräldrarna som sopar isen blank åt sina barn i serien Curlingföräldrar. När jag hör vad Lucas Forsberg berättar om sina närstudier av svenskt familjeliv inser jag att ribban för ”ett gott föräldraskap” bara tycks bli högre och högre. Varför ställer vi så (tok-)höga krav på oss själva? Vad tror du?