X
Annons
X

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

I natt kom det sorgliga beskedet att den mångåriga SvD-medarbetaren Cordelia Edvardson avlidit. Hennes förmåga att inlevelsefullt och samtidigt balanserat skildra Mellanösternkonflikten var ovärderlig, inte minst i rollen som SvD:s korrespondent i Jerusalem 1977–2006.

Edvardson var, som SvD: kulturchef Martin Jönsson skriver, ”alltid orädd, alltid buren av en drivkraft och en osviklig förmåga att förstå och förklara. Hon drogs till det komplexa och snudd på obegripliga, men hjälpte oss alltid att få insikt. En humanistisk folkbildare, med ett språk som skar igenom all polemik. Hon förstod, hon visste och hon kunde berätta. Men hon strök aldrig medhårs.”

Genom åren kom Cordelia Edvardson även att skriva en mängd understreckare. Den första skrev hon 1976 (om den israeliske militära ledaren Moshe Dayans memoarer), och därefter har hon tacklat ett brett spektrum av komplexa frågor som fördjupat förståelsen av Mellanöstern, under rubriker som ”Israel och samhörighetens höga pris”, ”Leva under stress – exemplet Israel”, ”Vilken terrorist är frihetskämpe?”, ”Media om Mellanöstern – vad är sanning?” och ”Israelernas självbild måste förändras”.

Läs gärna understreckaren hon skrev om ”Palestinas Jeanne d’Arc”, Hanan Ashrawi, här.

Ludvig Hertzberg

Det talas i dessa dagar, förvisso inte utan anledning, om tidningsbranschens kris. Nya medievanor tycks oåterkalleligen leda till att papperstidningsläsandet minskar, i Sverige liksom utomlands, och i detta nya medielandskap av digitala gratisvanor är det inte helt självklart vare sig hur journalistiken framöver ska kunna finansieras eller exakt hur tidningarna ska anpassa sig till och finna sin plats i det förändrade sammanhanget.

Men det har lyckats förr. Inte minst tv:ns ankomst i slutet av 50-talet ledde till farhågor som uppvisade förbluffande likheter med dagens situation. Vid SvD:s 75-årsfirande år 1959 var tidningens dåvarande chefredaktör Allan Hernelius inne på problematiken i sitt festtal:

”Det finns andra yttre faror för pressen. Som en av dessa har televisionen utpekats. Jag delar personligen icke dessa farhågor. Televisionen kommer att ha sin uppgift i morgondagens samhälle, pressen sin. Pressen kan aldrig ett ögonblick som televisionen föra in händelsen i vardagsrummet i samma stund som den inträffar. Den kan inte presentera namn och människor livs levande framför aftonbrasan. Men den har andra uppgifter. Den kan möjliggöra för tv-tittaren att bättre förstå händelserna. Den kan /…/ ge djup åt bilden och sätta in den i dess sammanhang i det ögonblick läsaren själv väljer. Den kan utan risk för missuppfattningar värdesätta och bedöma på annat sätt än TV-rutan förmår.”

”Byt ut ’televisionen’ mot ’nätet’”, höll jag på att skriva, men här har det ju å andra sidan skett en väsentlig förändring: ”pressen” kan ju numera faktiskt ”föra in händelsen i vardagsrummet i samma stund som den inträffar”, tack vare de digitala kanalerna. Och inte bara i vardagsrummet utan i tunnelbanan, bankomatkön, hängmattan…

 

Som alltid är den centrala utmaningen att förbli angelägen, ja, oumbärlig: att ha en känsla för allmänintresset och svara på en efterfrågan – utan att fördenskull hemfalla åt populism eller ren och skär kommersialism. Att vara både viktig, värdefull och kommersiellt gångbar på samma gång, vilket ju inte behöver innebära någon motsägelse – snarare tvärtom.

Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München och känd för svenska läsare inte minst som streckarskribent, resonerar välformulerat om denna problematik i dagens DN, och hoppas att tidningarna ska möta konkurrensen från nätet genom att bli ”intellektuellt intressantare”. Det är vi nog många som gör, och det stämmer säkert – fast frågan är om det räcker.

 

För fler perspektiv på tidningarnas utmaningar och ständiga föränderlighet, läs gärna – än så länge alldeles gratis! – streckare här på svd.se som brottas med dessa frågor:

* ”Massförströelse hotar Sveriges medielandskap”

* ”Mediehistorien är på väg mot sitt slut”

* ”Användarna utmanar om mediemakten”

* ”På Twitter kan ingen höra dig tänka”

* ”400 år sedan första tryckta tidningen kom ut”

* ”När läsandet av tidningar ersatte bönen”

* ”När tidningarna ansågs fördärva nationen”

* ”Liberal press del av demokratins framväxt”

* ”Reklamen satte arbetarpressen i en rävsax”

* ”Med osviklig instinkt för journalistik”

* ”Verkligheten ställer till det för journalistiken”

* ”Pressetiska ideal krockar med medieklimatet”

* ”Die Zeit står emot trycket”

 

Ludvig Hertzberg

Det stämmer till eftertanke: innan tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur var det få som i väst ens hade hört talas om Mo Yan, än mindre läst honom – trots att han länge varit den kanske mest hyllade författaren i världens största land, och därtill skriver på världens största språk.

Med tanke på att Kina allmänt uppfattas som ”framtidslandet” framför andra, som inom kort kan komma att hota USA:s status som ensam supermakt, kan man ju tycka att vi skulle ha anledning att skaffa oss en lite tydligare bild av landet och dess kulturliv. Visst är det besynnerligt att intresset är så svalt?

 

För den som letar efter en ingång till den kinesiska litteraturen bör några understreckare här på svd.se kunna bjuda på vägledning:

– Om de ideologiska ramar som Mo Yan har att förhålla sig till som författare verksam i Kina: ”Mo Yan på tryggt avstånd från politiken”.

– Om hur de intellektuella återhämtat sig efter kulturrevolutionen: ”Filosofins återuppbyggnad efter Mao”, samt om hur minnet av kulturrevolutionen traderas på tvärs mot propagandan: ”Berättelserna ger en ny bild av Kinas folk”.

– Om hur lyriken blomstrade i Kina på 500-talet e Kr: ”Liangdynastin lade grunden för lyrisk guldålder”.

– Om 1700-talseposet ”Drömmar om röda gemak”, som sägs vara en av litteraturhistoriens mest lästa böcker, och som nu finns på svenska: ”Översättarens bragd gav oss litterär skatt”.

– Om en av Kinas främsta poeter, Ai Qing, tillika far till den världsberömde konstnären Ai Weiwei: ”Ai Weiwei har fått kampen för rättvisa i arv”.

– Om Gao Xingjian – den exilkinesiske författaren som tilldelades 2000 års Nobelpris: ”Gao Xingjian – vandrare mellan två världar”.

– Om boomen för kinesiska kvinnors självbiografier: ”Kinas kvinnor ber inte längre om ursäkt”, samt om de frispråkiga och individualistiska 70-talistkvinnorna: ”Kvinnliga författare bryter ny mark i Kina”.

– Om Jiang Rongs uttalat anti-kinesiska succéroman ”Lang tuteng”: ”Skriet från den kinesiska vildmarken”.

– Om hur yttrandefriheten fortsatt är ytterst begränsad: ”Kina vågar ännu inte möta sina kritiker”, samt om ljuset i tunneln: ”Partiveteraner i Kina kräver yttrandefrihet”.