Annons

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

299 understreckare skrev han, om jag räknat rätt. Förra veckan avled den finlandssvenske konsthistorikern, författaren, Medelhavsresenären och kulturjournalisten Göran Schildt, 92 år gammal. Förutom streckarna bidrog han i SvD regelbundet med recensioner av konst och litteratur, från och med år 1950.

Så starkt förknippad med Svenska Dagbladet blev Göran Schildt att han i Helsingin Sanomats runa rentav påstods ha varit denna tidnings kulturredaktör i 45 år. Det var han nu inte, men han blev faktiskt tillfrågad om att bli kulturchef för SvD en gång, och avböjde, liksom han tackade nej till en professur i konsthistoria i Helsingfors. Livet som intellektuellt oberoende och fri skribent samt inte minst färderna med hans legendariska segelfartyg Daphne lockade mer.

I en intervju i SvD 1995 med anledning av memoarboken ”Lånade vingar” berättade den tidigt faderlöse författaren för Carl Otto Werkelid om hur han kom att skaffa sig fadersfigurer på det andliga planet – André Gide, Paul Cézanne, Alvar Aalto – som alla blev föremål för schildtska levnadsteckningar. Gide och dennes korrespondens med Paul Claudel stod också i fokus för Schildts första streckare:

* ”Gide och Claudel” (14/3 1950)

Schildts understreckare handlade – inte oväntat – ofta om modernistiska pionjärer men också om klassisk konst; de kunde vidare behandla tillvaron på resande fot, förstås, men också den finlandssvenska kulturen hemmavid. Streckaren ”Finlandssvenskarna” (23/11 1959), om Svenskfinlands kulturella protektionism, väckte ansenligt rabalder; den trampade av allt att döma på ömma tår, medan reseskildringen som litterär genre och ”resandet som en lektion i de yttre levnadsförhållandenas relativitet” var föremål för ”Resandets äventyr” (3/5 1964). Om en annan sorts resenär – strandsatt och ensam – hade han tidigare skrivit i streckaren ”Robinson Crusoe eller myten om ensamheten” (13/7 1957).

Det var också Göran Schildt som anmälde den första delen av Gunnel Vallquists översättning av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, i understreckaren ”Proust och tiden” (7/12 1964), där han för övrigt erbjöd en tidig reflektion över datorålderns omvandling av perceptionen och konstnärligt skapande:

”André Malraux har tolkat hela världskonsten från urtidens grottmålningar till de informellas förstenade gester som en gigantisk tidsövervinnelse, erövringen av ett evighetsplan åt den i övrigt vid tiden fjättrade människan. Samtidigt förefaller det tydligt att hela denna konstuppfattning håller på att förlora sitt grepp om den yngre generationen. Registreringsmaskinerna som verklighetsmodell efterträds av en annan typ av uppfinningar, som börjat påverka vår uppfattning om psykets funktioner, nämligen hålkortet eller dess mera komplicerade syster datamaskinen. Det som konsten i våra dagar sysslar med är experiment genom variation av betingelserna, inbyggandet av olika data som silar totalreaktionen, betonandet av symbolernas formella karaktär.”

När han i streckaren ”Le Clézios romantiska protest” (8/5 1985, även presenterad tidigare här på bloggen) anmälde den svenska översättningen av den blivande Nobelpristagare JMG Le Clézios genombrottsroman ”Öken”, innebar det ett spännande möte mellan de två litterära resenärernas temperament. På tal om fransmannens esteticism och exotism konstaterade han att ”en romantisk underström alltid åtföljt den västerländska rationalismens breda fåra och gjort sig synlig varje gång förnuftet varit oförmöget att ensamt leta sig fram genom den obanade terrängen.”

”Diktonius brev – vardagliga, personliga, lekfulla” blev hans sista streckare, publicerad den 12 maj 1996. Liksom i den första var föremålet en brevsamling, denna gång den finlandssvenska modernistiske poeten Elmer Diktonius.