Äntligen, verkligen!

Äntligen ett pris till en poet, äntligen priset till Tomas Tranströmer! Många hade nog redan räknat ut honom, tänkt att han i så fall borde ha belönats för länge sedan, och att Akademien antagligen i det längsta vill undvika att belöna en profet i dess egna hemland (att Tranströmer år 1991 tilldelades Svenska Akademiens nordiska pris har ju också länge ansetts som ett tröstpris därvidlag). Modigt alltså att man inte lät det bli ett hinder, när man nu uppenbarligen höll honom främst.

”Den överväldigande tekniska och estetiska briljansen i hans diktning är aldrig ett självändamål. Men den används inte heller för att föra fram ett uttalat estetiskt eller ideologiskt program. I stället växer den ur en skarp uppmärksamhet på existensens fundamentala – mycket ofta helt vardagliga – grund. Denna utgångspunkt kan de flesta av oss dela. Men bara Tomas Tranströmer kan skapa de dikter som får oss, hans läsare, att i ett enda ögonblick förnimma hela existensen som en sten i handens omslutning.”

Så skriver litteraturforskaren och SvD-kritikern Michel Ekman i en understreckare om årets Nobelpristagare, i tidningen i morgon, men redan nu läsbar på nätet:

”Tranströmer visar storheten i det vardagliga”

Läs även tidigare understreckare om Tranströmer: ”Tre nycklar till Tranströmers poetiska kod” (av Bo Gustavsson, som även skrivit om Robert Bly, som introducerade Tranströmer på engelska), Niklas Schiöler om Tranströmers haiku-besläktade diktning och Joanna Persman om artist’s book-utgåvan av ”Stor och långsam vind”.

Och missa inte heller reportaget som SvD gjorde med Tomas Tranströmer i samband med hans 80-årsdag tidigare i år, samt Tommy Olofssons anmälan av Staffan Bergstens Tranströmer-biografi som kom vid samma tid.