Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

I dag firas självständighetsdagen i Finland, som vanligt med pompa och ståt och med direktsänd presidentbal som kronan på verket. Om fem år är det dags för 100-årsdagen: den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt efter att ha varit ett storfurstendöme inom det ryska riket sedan 1809, och innan dess hörde ju nuvarande Finland till dåvarande Sverige.

Men redan i år fyller faktiskt finlandssvenskarna 100. Eller ja, Finland har förstås haft en svensktalande minoritetsbefolkning sedan urminnes tider (etablerad åtminstone sedan 1100-talet), men själva begreppet, finlandssvensk, lär ha myntats först 1912, i samband med att man i tidningarna debatterade med vilken term man skulle kunna klumpa ihop alla finländare med svenska som modersmål. Innan dess talade man helt enkelt om svenskspråkiga finländare (eller det numera anakronistiska ’svenskspråkiga finnar’). I den mån man alls betraktade den språkliga grupptillhörigheten som intressant – det var först det nationalistiska tankegodset som på allvar blåste liv i den sortens identitetsfrågor och etniskt relaterade självmedvetande.

I dagsläget har drygt 5 procent av Finlands befolkning som har svenska som modersmål. Uppemot 300 000 finländare lever med andra ord sina liv huvudsakligen på svenska – går svenskspråkiga skolor, läser svenskspråkiga tidningar, ser svenskspråkig tv, lyssnar på svenskspråkiga radiokanaler och så vidare. Ändå är kunskapen om finlandssvenskarna påfallande skral här i det forna moderlandet.

Ett knippe understreckare borde kunna hjälpa till att råda bot på den saken – läs:

– Om det svenskpråkiga Finlands historia från forntiden till 1500-talet: ”Svenskarna på andra sidan Bottenhavet”.

– Om finlandssvenskarnas alltmer marginella tillvaro i Finland, ”Mammas gata finns ej mer för finlandssvenskar”, samt om hotet från de svenskfientliga Sannfinländarna ”Svenskan under attack i Finland”.

– Om Svenskfinlands oklara identitet mellan Finland och Sverige, i en understreckare som Göran Schildt skrev 1959: ”Finlandssvenskarna”.

– Om finlandssvensk poesi, ”Finlandssvensk lyrik är förföljd av nonchalans”, och i synnerhet de finlandssvenska modernisterna, ”Modernismen en tillflykt för rotlösa finlandssvenskar”, som på många sätt kommit att prägla den svenskspråkiga litteraturens utveckling i stort.

– Om författare, kompositörer och konstnärer som Johan Ludvig Runeberg, Jean Sibelius, Helene Schjerfbeck, Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Tove Jansson, Willy Kyrklund och Bo Carpelan.

– Och, om du kommit så här långt, varför inte en understreckare också om estlandssvenskarna: ”Svenskön som fortsätter att förbrylla”.

Fler bloggar