En kulturgärning av platonska mått

Den västerländska filosofihistorien är bara en rad fotnoter till Platon, brukar det heta. Det låter som en överdrift men ligger nog inte så långt från sanningen: den gamle greken formulerade onekligen de flesta filosofiska problem som vi tampas med även i modern tid.

Som elev till Sokrates och lärare till Aristoteles ingår Platon i en trojka som grundlade det västerländska tänkandet, konstaterade Johan Sjöstrand i ett reportage i SvD häromveckan (”Filosofins superstar”), med anledning av Jan Stolpes nu fullbordade nyöversättning av Platons samlade skrifter.

I dagens understreckare anmäler filosofen och författaren Kate Larson det sjätte och sista bandet, bestående av epigram, brev och kortare dialoger. Huruvida Platon skrivit dessa själv är omstritt, men de fyller ändå ut berättelsen om honom, menar hon:

”ett slags thriller är de att läsa, här samsas filosofisk utläggning med mordhot, starka känslor med försök till analys, ibland bryter också ett stycke vardagsliv fram från det fjärran Syrakusa under 300-talet f Kr.”

SvD:s recensioner av de fem tidigare volymerna kan man klicka sig fram till här:

Bok 1 (Sokrates försvarstal, Kriton, Euthyfron, Laches, Den mindre Hippias, Gästabudet, Faidon och Gorgias)

Bok 2 (Menon, Protagoras, Lysis, Charmides, Ion, Menexenos, Euthydemos, Faidros och Kratylos)

Bok 3 (Staten)

Bok 4 (Parmenides, Theaitetos, Sofisten, Statsmannen, Timaios, Kritias och Filebos)

Bok 5 (Minos, Lagarna och Epinomis)

”Vid Hera, vilken duglig karl!”, avslutar Kate Larson sin streckare, med hänvisning till Stolpes översättargärning, ett magnifikt arbete som överlag mötts av hyllningar. Senast Platons samlade skrifter översattes till svenska var i början av 1920-talet, av Claes Lindskog. Tiden må ha sprungit förbi den, men på sin tid var också den en välkommen modernisering. I sin anmälan av den första av Lindskogs volymer skrev SvD:s recensent, Martin P:n Nilsson (22/12 1920):

”En ny Platonöversättning som verkligen förmedlar och levandegör innehållet är därför ej blott en händelse utan en tanke i rätt tid. /…/ Dalsjös översättning var aktningsvärd och god för sin tid men bundenheten vid det grekiska originalet och den styva språkbehandlingen verka på oss mer tröttande än på en äldre generation, vad värre är, den fördunklar den store diktaren och stilisten Platon.”

Hela recensionen kan läsas här.

Än mer lyrisk var Alf Ahlin när fyra år senare han summerade bedriften i en understreckare, med anledning av det avslutande bandet av Lindskogs översättning:

”Vi, som icke heller med möda kunna staka oss fram i det grekiska originalet, ha icke råd att undvara denna översättning, och den har inte kommit en dag for tidigt. Att den i vårt land verkställts på ett så förnämlig sätt, är varken mer eller mindre än en heder för vår kultur.”

* ”Den näst bästa staten”

Behovet av modernisering av den svenska översättningen trängde sig förvisso på redan på Lindskogs tid, och i början av 50-talet gav han ut reviderade versioner av tre dialoger (Lakes, Gästabudet och Eutyfron). Just då stod tydligen Platon ovanligt lågt i kurs, om man får tro Knut Hagbergs understreckare med anledning av utgivningen:

”Men för ögonblicket är otvivelaktigt den platonska idealismen synnerligen inaktuell. /…/ Populärfilosofiska kraftkarlar och bestsellerförfattare tävla om att framställa Platon som arg nazist, utsugare och helvetespredikant”

* ”Författaren Platon”

Emellertid: i dessa dagar finns det väl knappast någon som bland filosofer och intellektuella är lika unisont aktad som Platon. Han fortsätter helt enkelt att ge näring åt våra tankar, mer än 2 300 år efter sin död. Så har man under strecket de senaste åren kunnat läsa Sture Linnér om ”den ständige utmanaren”, Lars Gustafsson om Platons ”gudomliga humor”, och Hans-Roland Johnsson om det platonska kärleksbegreppet, under rubriken ”Filosofer är de bästa älskarna”.

Liksom, för övrigt, huvudpersonen i många av Platons dialoger: Sokrates:

* ”Bilden av Sokrates står ännu inför rätta”

* ”Sokrates ironisk intill döden”

(PS. Trots det säkerligen slitsamma värvet har Jan Stolpe även hunnit med andra väsentligheter, som att streckarskriva! Inte om Platon, men om Nostradamus, ”renässansens Dan Brown”.)

[Bilden: Platon enligt Rafael, ”Skolan i Aten” (1509), detalj]