Pseudonymer på spåren

Juli må vara nyhetstorkans tid, men i dag bjuder understreckaren på ingenting mindre än ett scoop. En av den svenska litteraturens mest omtalade pseudonymer i modern tid, Bo Balderson, avslöjas efter mer än 40 år av framgångsrikt hemlighetsmakeri.

Många har för all del tidigare trott sig veta vem som dolt sig bakom Balderson, som från debuten 1968 (med ”Statsrådet och döden”) fram till 1990 gav ut elva bästsäljande detektivromaner. Så sent som i gårdagens tidning recenserade Mats Gellerfelt en hel bok – i själva verket inte den första av Bo Gräslund – ägnad åt att reda ut kopplingarna till en av spekulationernas populäraste kandidater, Sven Delblanc (1931–1992). (”Det går inte ihop alla gånger”, konstaterar Gellerfelt.)

På Wikipedia kan man läsa att ”snart sagt varje kvick och formuleringssnabb svensk skribent med goda regeringskontakter har någon gång misstänkts vara ’den skyldige’: Gunnar Heckscher, Leif Cassel, Bertil Ohlin, Bo Siegbahn, Jan Mårtenson, Stig Ahlgren, Gunnar Unger, Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona osv. Mer långsökta förslag är Olof Palme och Astrid Lindgren. /…/ Bland mer välmotiverade utpekanden märks Ebbe Carlsson, Åke Runnquist, Björn Sjöberg, Sven Delblanc, Kurt Persson och Gösta Gustaf-Janson.”

I mitten av 90-talet gick spekulationerna varma i SvD:s spalter. Det började med en understreckare – ”Nu kan det avslöjas vem som är Bo Balderson” – i vilken litteraturvetaren Carin Stenström försökte leda i bevis att det måste var Ebbe Carlsson (1947–1992) som hållit i pennan.

Det ledde bland annat till ett replikskifte (här och här), varpå tidningen fick ett fax från någon som utgav sig för vara Bo Balderson: ”Det här kan förstås – som Carin Stenström hävdar – vara en slump, men tills jag med goda skäl övertygats om motsatsen utgår jag nog ändå från att jag lever.”

Det vilda spekulerandet fick SvD:s forne chefredaktör Gustav von Platen att skriva en lång artikel i vilken han med glimten i ögat inledde med att föreslå sig själv som huvudmisstänkt.

Men Magnus Sjöstedt, som skrivit dagens streckare, inte bara tror sig veta: ”Jag har inte behövt använda vare sig akademisk eller journalistisk metod. Metoden var den enkla men egendomligt sällsynta, den att veta.” Ska man tro honom? Streckaren ger för all del många indicier och andra skäl att göra det, men visst: det ligger förstås i sakens natur att man först från och med nu, när namnet således nått offentligheten, slutgiltigt kan bekräfta saken.

(Fast man kan inte låta bli att undra: vem var i så fall den Bo Balderson som så sent som förra hösten i SvD ställde upp på en mejlintervju, om den riktige Balderson alltså dog några år dessförinnan?)

Som Sjöstedt inledningsvis konstaterar är litteraturhistorien full av pseudonymer, vissa av dem fortfarande hemlighållna. Olika samhälleliga och kulturella sammanhang har antingen tvingat eller lockat författare att skriva under falskt namn, av en eller annan anledning. Att sätta sitt namn på en bok var under 1600–1700-talet inte sällan ett sätt att underteckna sin egen dödsdom. Med tiden utvecklades i stället en kurragömmalek bland pseudonymer. Om detta skrev Fabian Kastner förra sommaren en understreckare:

* ”Strålkastarljus på litteraturens doldisar”

Filmens värld har i sin tur skapat en egen favoritpseudonym, Allen Smithee:

* ”Allen Smithee – filmvärldens egen buktalardocka”

För övrigt: understreckarna är ju till vardags inte av den art att de bjuder på avslöjanden och scoop, åtminstone inte av denna sensationella kaliber – men det händer förstås. Stor uppståndelse, ja en världsnyhet, blev det sommaren 2003 – även denna gång apropå en dubbelnatur – då Arkadij Vaksberg ur de nyöppnade hemliga ryska arkiven fiskade upp uppgifter om att Zarah Leander även hade ett samröre med ledningen i Kreml, och rapporterade om saken i en understreckare:

* ”Die Leander egentligen kamrat Zarah?”