Teater i går, i dag och i morgon

SvD delgav häromdagen
en rapport av SOM-institutet som i 20 års tid undersökt svenska folkets
teatervanor. Bortsett från små skiftningar i popularitet beträffande
den inte helt självklara uppdelningen mellan ”teater” och ”musikal”,
påminde undersökningen om att svenskarna är teaterälskande folk – fler
än fyra av tio gjorde minst ett teaterbesök under förra året; i
storstäderna var andelen mer än 50 procent.

På streckarplats handlar det om teater i dagarna tre. I går skrev Synnöve Clason om den tyske 1700-talsdiktaren Friedrich Schillers dramatik, med anledning av premiären på Dramaten i Stockholm av hans pjäs ”Don Carlos”. I dag skriver Lena Kåreland om den explosiva utvecklingen av teatern som folknöje mot slutet av 1800-talet, och i morgon ger Theresa Benér en exposé över tendenser i det aktuella teaterutbudet på Londons scener.

”Synen
på teatern förändrades avsevärt under perioden 1860–1914, och antalet
teatrar ökade kraftigt”, konstaterar Kåreland i sin streckare –
”teatern framstod som en smältdegel för förändringar i samhället”. Det
verk som ligger till underlag för hennes framställning, Christophe Charles
”Théâtres en capitales”, sträcker sig fram till första världskrigets
utbrott och handlar specifikt om situationen i London, Paris, Berlin
och Wien.

De då och där aktuella trenderna och
frågorna – gällande teaterns konstnärliga, samhälleliga och
kommersiella utmaningar; det dramatiska spelrummet mellan förädling och
förströelse, om man så vill – tycks emellertid ha varit minst lika
mycket på tapeten i Sverige strax efter första världskriget, det vill
säga under understreckarens första år. Då ingen mindre än Pär Lagerkvist bidrog med en streckare om August Strindbergs
tankar kring den småskaliga teatern på Intima teatern, då det skrevs om
behovet av en teater som även ”folket” skulle kunna och vilja besöka,
då det skrevs en exposé över tendenser i det aktuella teaterutbudet på
Wiens scener:

* ”Strindberg och Intima teatern” av Pär Lagerkvist, 27/1 1919.

* ”Folkets teater” av Ernst Didring, 29/4 1919.

* ”Wienerteatern” av Sil-Vara, 19/6 1919.

Det var för 90 år
sedan. Många nedslag i teaterkonstens långa och växlingsrika historia
har även under senare år med jämna mellanrum erbjudits under strecket.
Som när trebandsverket ”Ny svensk teaterhistoria” häromåret anmäldes av
Sara Granath i streckaren ”Från hällristningar till Norén”, och när Stefan Johansson under rubriken ”Så fick Dramaten sitt teatrala urtjut” skrev med anledning av det nuvarande Dramatenhusets 100-årsdag i fjol.

Här har vidare skrivits om de antika dramerna – om hur det kommer sig att de bevarats till eftervärlden, om hur de grekiska tragedierna kommit att tolkas genom historien, om satyrspelen samt om hur scenen där blev den plats där kvinnor fick del av offentlighetens ljus. Flera understreckare har varit inne på Shakespeare och den elisabetanska teatern, medan teaterns roll i det vidare nationella dramat i Irland och Tjeckien varit föremål för åter andra.

Många streckare har tagit fasta på betydelsefulla dramatiker: Molière, Jean Racine, Beaumarchais, Olympe de Gouges, Henrik Ibsen, Frank Wedekind, Ödön von Horváth, Jean-Paul Sartre, Samuel Beckett, Jean Genet, Arthur Miller, Ingmar Bergman, Peter Brook, John Osborne, Harold Pinter, Ariane Mnouchkine, Elfriede Jelinek , Bernard-Marie Koltès, Christoph Marthaler, Olivier Py. Med flera!