Framtidsmanifest med ett sekel på nacken

I dag har det gått exakt 100 år sedan F T Marinetti lät publicera Det futuristiska manifestet i tidningen Le Figaro, vilket Jesper Olsson uppmärksammade i en essä i söndagens SvD, ”När konsten fick explosionsmotor”.

Genom dess radikala bejakande av det moderna, hastiga och aggressiva, av det dissonanta och destruktiva, kom manifestet snabbt att låta tala om sig. Bara fyra dagar efter publiceringen i Le Figaro lät Svenska Dagbladet trycka manifestet i översättning (24/2 1909), under rubriken ”Futurismen. Den nyaste litterära skolan”, med följande ingress:

”Marinetti är namnet på en ung fransk-italiensk poet, en våldsam och uppseendeväckande begåfning, hvars djärfva manifest gjort honom känd i alla romanska länder och som till efterföljare fått en plejad af entusiastiska lärjungar. Han har bildat hvad som kallas futurismens skola, hvars teorier öfvergå alla tidigare eller samtida skolors i djärfhet. I ett af sina senaste nummer återger tidningen Figaro futuristernas manifest, som vimlar af egendomligt vågade föreställningar och omdömen, orättvisa och öfverdrifna men ägnade att väcka åtminstone kuriositetens intresse.”

Manifestet väckte ingen omedelbar debatt, men i artikeln ”Nya diktarskolor. Akademos. Il Futurismo” den 13 september samma år, ställde Fredrik Böök (litteraturkritiker i SvD och en av sin tids mest inflytelserika svenska litteraturvetare) futurismen gentemot gruppen kring den franska tidskriften Akademos, ”som med förakt vänder sig bort från telefonernas och automobilernas århundrade”:

”När framtida kulturhistorici behöfva belysande exempel på de olika andliga farsoter, hvilka härjat vår moderna kultur, som är så blottad på tro och så rik på vantro, som negerar så skeptiskt och accepterar så naivt, då skola kanske både ’Akademos’ och ’Il Futurismo’ komma till heders såsom ovanligt rena och rikhaltiga bacillkulturer.”

Åtminstone futurismen har ju mycket riktigt kommit att fylla en funktion som ovanligt ”ren och rikhaltig” referenspunkt. När manifestet fyllde 60 skrev till exempel poeten och Romkorrespondenten Martha Larsson under strecket om futurismen och dess ”ytliga beröringspunkter” med ”dagens anarkistiska ungdomsrevolt”, under rubriken ”Vi futurister, raffinerade barbarer”. Året var 1969, ”ett ögonblick när aggressiviteten på nytt står högt i kurs”.

Fler streckare om futurismen:

Pernilla Ståhl, ”Futuristernas insatser uppvärderas” (11/5 2004)

Per-Arne Bodin, ”Författarna som inspirerat till terrordåd” (16/2 2005)

Eva-Karin Josefson, ”’Min Gud! Så vackert kriget är!'” (21/5 2006)

Jesper Olsson, ”Manifest är mera poesi än politik” (7/2 2007)