På tal om vädret

Få saker engagerar oss nordbor så mycket som vädret. Som minsta gemensamma nämnare – men också i egenskap av skicklig dramaturg – är vädret som bekant en småpratets klassiker. Framför allt så här i semestertider ropar löpsedlarna ut femdagarsprognoser på löpande band, medan vädertjänsterna lär höra till nätets populäraste. Vackert väder tycks nästan lika viktigt för den moderna folkhälsan som variationsrikt väder är för jordbruket.

Även under strecket har det pratats väder. Det har exempelvis kunnat handla om vinden – ”den mest gåtfulla och paradoxala naturkraften”; om de svårfångade molnen; om de livsfarliga isarna, om regnbågens himmelska illusion; om obönhörliga översvämningar, samt förstås om klimatförändringar, växthuseffekten och människans respektive naturkatastrofers klimatpåverkan. Och 1942, en sommar med ”evigt regn”, skrev Harry Martinson ned sina intryck av vädrets roll i den svenska sommaren, i ett ”semesterbrev” under strecket.

Trots våra tiders enorma tekniska landvinningar har emellertid vädret förblivit svårt att med exakthet förutspå. ”En förutsägelse av vädret är, som var man vet, i allmänhet behäftad med ganska stor osäkerhet”, inledde fysikern och meteorologen Anders Ångström (som skulle komma att chef för SMHI 1949–54) en understreckare i januari 1922, i vilken han redogjorde för grunderna för det tidiga 1900-talets meteorologi:

”Är det så, att ’vädret blåser vart det vill’ och dess företeelser icke följa några bestämda lagar? Helt visst icke. Ej heller torde man i allmänhet kunna förklara en förutsägelses misslyckande genom att hänvisa till försumlighet hos meteorologerna, eller felaktigheter i de metoder, som användas. /—/ Att en mycket liten orsak kan ge upphov till en mycket stor verkan, är en av huvudorsakerna till att atmosfärens tillstånd är så svårt att förutbestämma.”

* ”Väderleksförutsägelser” (12/1 1922)

Mer om den moderna meteorologins framväxt kan man läsa i en understreckare från häromåret av historikern och meteorologen Anders Persson: ”Stormigt då väderprognoser blev vetenskap”. För drygt 50 år sedan gick Sverige i bräschen för meteorologi. Med hjälp av dåtidens mest avancerade dator, ledande forskare och ekonomiskt stöd från USA gjorde man 1954 den första lyckade prognosen av icke-periodiska variationer i väderläget. Också om detta har Persson streckarskrivit: ”På 50-talet hade vi i alla fall tur med vädret”. (Tidigare i våras fyndade Persson förresten bland gammal väderstatistik, och kunde konstatera att falska väderrapporter räddade Sverige under finska kriget 1808-09.)

Vilket väder menar då dagens expertis att vi just nu har att vänta oss? Sådant!