Streckarprofilen: Verner von Heidenstam

Stockholm saknar ett intelligensblad! Med de orden i en artikel i Ord och Bild sådde den unge poeten Verner von Heidenstam (1859–1940) fröet till den publicistiska vision som mer än 100 år senare fortsätter att prägla den tidning vi känner som Svenska Dagbladet. På sina resor hade han noterat att man på andra håll var betydligt generösare med idédebatt, kulturbevakning och litteraturkritik än hemma i Sverige.

Bara ett par år tidigare hade Heidenstam debuterat med diktsamlingen ”Vallfart och vandringsår” (1888), men redan var han en fixstjärna för 1890-talets unga författargeneration. Omkring sig samlade den blivande Nobelpristagaren entusiastiska författarkolleger och vänner (däribland Oscar Levertin, Tor Hedberg, Ellen Key, Hjalmar Söderberg, Carl Larsson och Helmer Key), som tillsammans planerade en helt ny tidning, tänkt att heta Sverige. ”Ett nytt stort intelligensblad som skulle bli organ för de bildade klasserna samt för vetenskap och konst”, som Heidenstam formulerade sig i ett brev.

Ekonomiska realiteter ledde till att man i stället 1897 tog över det tolv år gamla Svenska Dagbladet, till dess ett ganska oansenligt notisblad. I programförklaringen lovade man ”ägna större uppmärksamhet än hittills i dagspressen varit fallet åt kulturintressen i allmänhet och särskilt åt den svenska odlingen i alla dess yttringar”, användande ”den lugna utredningens och den starkt personliga åskådningens uttryckssätt”.

Heidenstam medverkade emellertid bara sporadiskt själv i den tidning han varit med om att omdana, ofta missnöjd med hur den sköttes. Men ett antal artiklar och dikter hann det trots allt bli: hans ”Medborgarsång” (”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”) publicerades exempelvis först i SvD.

Inför 100-årsjubileet 1959 skrev Ivar Anderson (SvD:s chefredaktör 1940–55) en understreckare i vilken han redogjorde för Heidenstams relation till SvD:

* ”Heidenstam och Svenska Dagbladet”

Det var framför allt under åren närmast sekelskiftet som Heidenstam medverkade i SvD, men när Under strecket uppstod hösten 1918 tog det bara ett halvår innan han bidrog med en trippelstreckare (21–23/5 1919), där han i såren efter första världskriget drog upp linjerna för sin ideologi. Var så god:

* ”En fritränkares betraktelser I.”

* ”En fritränkares betraktelser II.”

* ”En fritränkares betraktelser III.”

I dag är det exakt 150 år sedan Heidenstam föddes. Fortfarande är bilden av hans författarskap kluven: ofta häcklad för sin konservativa profil och sitt chauvinistiska patos, ibland hyllad för sin djärvhet och komplexitet, fortsätter Heidenstam att provocera och kräva omtolkning.

Under senare år har Heidenstam bland annat blivit föremål för en ny biografi av Per I Gedin, för Christine Sarrimos studie ”Heidenstams harem” och för Andreas Nybloms avhandling ”Ryktbarhetens ansikte. Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige”.

I dag skriver Tom Hedlund under strecket om en färsk avhandling som vill korrigera den gängse uppfattningen om Heidenstams debutsamling. Om hur Heidenstam kom att bli den främste företrädaren för 1890-talets litterära ”nittitalism” har Torsten Pettersson skrivit en understreckare, ”Heidenstam vann kampen om 90-talet”, medan Heidenstams brevväxling med Ellen Key för bara några veckor sedan avhandlades under strecket (20/5 2009, dessförinnan även 25/6 1940).

[Bilden: Verner von Heidenstam på en målning (av Sigge Bergström, 1909), som hänger på väggen i SvD:s stora mötesrum, ”Heidenstam”. Foto: Dan Hansson.]