Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Denna höst har de två första av åtta planerade volymer i Norstedts ambitiösa satsning ”Sveriges historia” kommit ut. Bokserien, med historieprofessorn och SvD-skribenten Dick Harrison som huvudredaktör, presenterades i september i ett reportage i SvD (”Sanningar ställda på huvudet”) och i dag anmäls de första delarna – som täcker åren13 000 f Kr till 600 e Kr respektive 600 till 1350 – av arkeologen (och bloggaren) Martin Rundkvist i understreckaren ”14 000 år av kalejdoskopiskt historiemyller”.

Vad som ska betraktas som just Sveriges historia är förvisso ingen självklarhet – ”För tusen år sedan bestod Sverige av bygderna kring Mälaren, Vänern och Vättern, och dessförinnan fanns inget Sverige alls. Ändå är det den väldiga landmassan inom rikets gränser efter 1809 som bildar ramen”, konstaterar Rundkvist.

Det nationella historieskrivandet har ju i sin tur en brokig historia, ofta just nationalistiskt motiverad: man har velat framhäva det egna rikets storhet och framkalla känslan av en gemensam identitet. Det är dock inte detta som föresvävat de inblandade i det aktuella projektet: ”Harrisons bild av den äldre medeltiden är mycket långt från en nationell berättelse om det svenska rikets rötter. /…/ den historiska process som vi i efterhand skönjer är den godtyckliga summan av ett småskaligt stretande åt alla möjliga håll.”

Annat ljud i skällan var det på 1600-talet, med Olof Rudbecks götiska visioner om ett svenskt Atlantis, som Mattias Legnér skrivit om i understreckarna ”Göterna – nyskapande bakåtsträvare” och ”Forntiden är inte vad den har varit”.

I våra dagar kanske den äldre historien saknar politisk laddning, som dagens streckarskribent skriver. Är därmed arkeologers och medeltidshistorikers forskning också onyttig? Det menar i varje fall Rundkvist: ”Vitsen med våra ämnen är i själva verket att de är ett nöje.”

Historieskrivning som underhållning, med andra ord. Apropå historisk fiktion skriver Rundkvist:

”Jag får ibland frågan vad jag tycker om Jan Guillous medeltidsromaner. Folk brukar anta att jag avskyr dem av professionella skäl. Sanningen är att jag inte har läst dem men att jag tycker bra om dem av ren princip. Visst måste det finnas historiska felaktigheter i dem, och kanske killar Guillou den västgötska lokalpatriotismen under hakan. Men faktum är att utan den påhittade Arn Magnusson skulle de flesta av läsarna inte ha någon uppfattning alls om 1100-talet. Tack vare honom har de en bild med en del felaktigheter, men det är mycket bättre än ingen bild alls.”

Okontroversiell är Rundkvist inte. Historikern Jonas Nordin har till exempel i ett par understreckare – ”Historielöshet är bättre än usel historia” och ”Arns svärd tveeggat för historieämnet” – som synes av rubrikerna argumenterat för motsatsen. Tänkvärda är båda perspektiven.

Klart är i alla fall att det råder delade meningar om vilken sorts historieskrivning som är önskvärd, och vad man egentligen gör när man skriver historia. Nationsbundenhet har sina problem, populariseringar och krav på nyttighet sina. Vill man bilda sig en uppfattning – eller utmana den man har – gör man klokt i att ta del av en mångfald infallsvinklar och röster – varför inte genom ytterligare understreckare där historieskrivandets problematik tematiserats, som:

* ”Fiktionens filter ger oss historiens essens”

* ”Historieberättarna är vanskliga för historieskrivningen”

* ”Att göra svenskar av skåningar”

* ”Nuet gör oss blinda för historien”

* ”Är historien ett trauma?”

* ”Elevens frågor i fokus för historieämnet”

* ”Historien är inte vad den har varit”

* ”Klassiker i ordets rätta bemärkelse”

* ”Historiska historiker i nuets tjänst”

* ”Historia som politisk mytskapare”

* ”När idéernas historia fick fäste i folket”

* ”Gränsen mellan historia och myt en nationell ödesfråga”

* ”Hollywood har koloniserat det förflutna”

* ”Bilder ger oss ett prisma av historien”

* ”Häger & Villius bildsinne gav historien ett lyft”

* ”Behövs det ännu en kulturhistoria?”

* ”Historien lär oss se det moderna”

[Bild: Klio – historieskrivningens musa, målning av Pierre Mignard, detalj]

Fler bloggar