X
Annons
X

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

För exakt 100 år sedan myntades begreppet gen, vilket uppmärksammas i dagens understreckare av Bengt Olle Bengtsson, professor i genetik vid Lunds universitet. Det var den danske växtfysiologen Wilhelm Johannsen som ville ha ett ord utan den laddning som fanns i tidigare använda motsvarande termer i ärftlighetsforskningen. ”Med facit hand står det klart att Johannsens ursprungliga förhoppning var orimlig”, konstaterar Bengtsson: ”ett så kraftfullt och auktoritativt begrepp som gen kan inte undgå att lägga sig till med associationer”.

I streckaren redogör Bengtsson för vetenskapens försök att precisera begreppets innebörd, samt hur det kommit att brukas – och missbrukas – under seklets gång. ”Eftersom man oftast inte kunde veta vilka gener enskilda människor hade, så blev det relevanta studieobjektet kollektivet av människor” skriver Bengtsson apropå den rasbiologi som tidigt utnyttjade genetikens framsteg; ”före genens uppträdande på scenen stod patienten i centrum, därefter förflyttades intresset till populationen”.

Därifrån var steget inte långt till föreställningar om mänskliga raser, av varierande genetisk hälsa. Med ”rashygien” skulle man uppmuntra spridandet av ”friska” gener och förhindra spridandet av ”sjuka” (”positiv” respektive ”negativ eugenik”). Samtidigt kunde man odla legender om det egna folkets överlägsna ursprung i syfte att förhindra ”rasförsämring” som sades ”hota kulturstaterna”, i en blandning av fartblind vetenskapspositivism och främlingsfientlighet på gränsen till paranoia.

År 1921 inrättade Sverige, som det första landet i världen, ett statligt institut för rasbiologi. Beslutet lär inte ha betraktats som särskilt kontroversiellt, och hade föregåtts av en kampanj i böcker och tidningsartiklar om värdet av dylik forskning. Några av de mest pådrivande individerna publicerade faktiskt också understreckare i Svenska Dagbladet, där de försökte agitera för en mer positiv syn på det rasbiologiska tankegodset.

Det är ställvis skrämmande läsning, ställvis löjeväckande, förhoppningsvis skärpande sinnena för farligheten i en viss sorts vetenskapligt kamouflerade drivkrafter och vilsna tankebanor.

Den 18 november 1918 skrev Nils von Hofsten – då zoolog, senare styrelseledamot vid Rasbiologiska institutet, Socialstyrelsens expert i steriliseringsärenden samt rektor vid Uppsala universitet:

”Rashygienen, som söker efter medel att hejda den hotande urartningen, har sig ingalunda en lätt uppgift förelagd. Ett radikalt medel är att genom permanent isolering eller andra åtgärder avstänga de skadligaste elementen från fortplantning; när det gäller höggradigt undermåliga och med säkerhet ärftligt, ej blott personligt degenererade individer, äro sådana åtgärder utan tvivel berättigade.”

* ”Ett rasbiologiskt forskningsinstitut”

Den 1 april 1919 skrev Herman Nilsson-Ehle – botanist, ärftlighetsforskare och Sveriges första professor i genetik:

”Minskas eller försvinna t. ex. kulturellt överlägsna raselement inom ett folk genom en sådan omständighet som för ringa nativitet, så blir denna förändring otvivelaktigt av bestående art. Med rätta har man häri sett en viktig orsak, ehuru ej den enda, till kulturfolks undergång i historien.”

* ”Behovet av ett svenskt rasbiologiskt institut”

Den 1 maj 1920 publicerades (”genom docenten i Uppsala H Lundborg”) en understreckare av den österrikiska konsuln Géza von Hoffman, som vunnit internationell ryktbarhet med en bok om rashygien i USA:

”Man måste även varna för den starka böjelsen för intellektuella yrken. Det redan befintliga intellektuella proletariatet visar vådan av en ökning av detta samhällsskikt. Befolkningspolitiskt sett är denna företeelse särskilt ödesdiger, eftersom den innebär ett sakta utdöende av människor, som ligga över genomsnittet.”

* ”Rashygieniska åtgärder i Ungern”

Chef för Rasbiologiska institutet från dess start 1922 till 1935 var Herman Lundborg, som den 27 oktober 1927 skrev:

”Vårt lilla folk, som för något tusen år sedan räknade endast en bråkdel av landets nuvarande befolkning, har oavlåtligen ökats. En stor del har utvandrat till alla möjliga länder i Europa och andra världsdelar och där bidragit till att höja kulturen. Den goda ras vi fått i arv av en givmild natur har ingenstädes förnekat sig.”

* ”Befolkningsproblem i rasbiologisk belysning”

Lundborg efterträddes av Gunnar Dahlberg, som riktade in sig på ”samhällsnyttig ärftlighetsforskning” (som skulle komma att bidra till steriliseringslagen), men tog avstånd från institutets rasbiologiska grundsyn och nazistiska anstrykning. Att retoriken och anspråken tonades ner under denna epok kan man utläsa exempelvis i den anmälan av Dahlbergs rasismkritiska bok ”Arv och ras” som von Hofsten skrev under strecket den 24 oktober 1940 (med genmäle av Nilsson-Ehle veckan därpå): ”Människans arvsproblem”.

”Rasbiologin och den tidiga humangenetikens fixering vid den kollektiva människan överlevde inte 30- och 40-talens krig och samhällsförändringar”, konstaterar Bengt Olle Bengtsson längre fram i dagens streckare, och berättar om hur genen sedan ”flyttat in” i allas liv, med löften om exempelvis personlig medicin och över huvud taget längre, friskare liv. Men även den moderna genetiken kan verka skrämmande, och har på senare år väckt en hel del moraliska frågeställningar, kring exempelvis kloning, genetisk design och stamcellsforskning men också djupare kring hur vi ser på hälsa och sjukdom och vilka förväntningar och krav vi ställer på livet.

* ”Genvägen hinder för fritt vägval”

* ”Forskningen efter Dolly ­ bu eller bä?”

* ”Kan ett långt liv gå i arv?”

* ”Skräddarsydd medicin både löfte och hot”

* ”Kan vi få låna dina gener?”

* ”Rörlighetsmani har ersatt vår framtidstro”

* ”Lysande kanin – därför att det är möjligt”


Inte heller råder
det någon konsensus om vilken roll våra gener de facto spelar för vilka vi är:

* ”Dolda dagordningar styr diskussionen om genernas roll”

* ”Det är skönt att vara solidarisk”


Mer om hur biologin
ledde fram till genetiken, exempelvis via Darwins teori om det naturliga urvalet kan man exempelvis läsa i streckaren ”De biologiska idéernas evolution”. Mer om hur den svenska idéhistorien ledde in mot drömmar om högtstående arier/germaner/nordbor, kan man läsa förslagvis i streckare om forntidsforskningen och Göthiska förbundet, i Maja Hagermans bok ”Det rena landet” (2006), och i den skrift om Rasbiologiska institutet som Lennart Lundmark skrivit för Forum för levande historia, ”Allt som kan mätas är inte vetenskap”, som finns att ladda ned som pdf-fil på deras hemsida.

”I takt med att DNA-analyser utvecklats till en tillförlitlig vetenskaplig metod för studier av förhistoriska ben, har frågor som kring förra sekelskiftet skapade slitningar inom humaniora och naturvetenskaperna på nytt väckts till liv. Studier av folkgrupper, som då utfördes av anatomer med hjälp av den sedermera utdömda skallmätningsmetoden, verkar återigen möjliga med hjälp av de mer exakta genetiska kartläggningarna. Att DNA-analys som metod är tillförlitlig är tyvärr ingen garanti för att tolkningarna av resultaten är det.”

Så lyder inledningen till morgondagens understreckare av arkeologen Åsa M Larsson, om den moderna befolkningsgenetikens vanskliga förutsättningar. Missa inte den!

|Uppdatering måndag: Larssons understreckare finns nu att läsa här.|

[Övre bilden: Herman Lundborg, chef för Statens institut för rasbiologi 1921–35. Nedre bilden: biokemisten James Watson och biofysikern Francis Crick vid en av deras tidiga tredimensionella modeller av DNA-molekylen, på ett ikoniskt fotografi från 1953.]