Streckarprofilen: Werner Aspenström

Det är mycket melankoli just nu, åtminstone under strecket. I går kretsade det kring en ny bok som utforskar melankolibegreppets historia, och i dag handlar det om den norske konstnären Lars Hertervig, aktuell genom operan ”Melancholia”, som bygger på Jon Fosses roman om honom.

I gårdagens blogginlägg länkade jag till ett flertal understreckare som på senare år på ett eller annat sätt berört det melankoliska, i både medicin- och kulturhistorien. Däribland Carl-Johan Malmbergs ”Melankolin håller oss ännu i sitt grepp”, i vilken han konstaterar att termen må vara av gammalt datum men ändå täcker ett högst levande kulturfenomen:

”Ofta, särskilt under 1900-talet, har olika konstverk, ja, hela konstnärskap kallats melankoliska utan att konstnären eller verket själv nämner melankolin. /…/ Några konstnärskap har till och med uppfattats som själva inbegreppet för melankoliska tillstånd, som Caspar David Friedrichs, Vilhelm Hammershøis eller Edward Hoppers.”

Malmberg ifrågasätter sedan riktigheten i att betrakta den danske konstnären Vilhelm Hammershøis bildvärld som just melankolisk:

”Hammershøi är ingen känsloexpressionist; allra minst uttrycker han melankoli och hopplöshet. Hans interiörer är i stället portar mot ett okänt, kanske en mystisk intighet. Att uppleva dem som melankoliska är ett uttryck för en i vår kultur så utbredd horror vacui, en rädsla för tomhet.”

Malmbergs betraktelse kan på ett fruktbart sätt brytas mot det som framfördes av författaren och akademiledamoten Werner Aspenström (1918–1997) i en understreckare år 1992, om just Hammershøi. Där tog han inte avstånd från föreställningen om Hammershøi som ”genuin melankoliker”, men konstaterade samtidigt:

”Melankolin hämtar sin näring från dödsmedvetenheten /…/ Det egendomliga är då att Hammershøis bilder inte alls väcker några motsvarande känslor hos oss, förstämmer oss inte, osentimentalt kan vi uppleva deras svala skönhet. Livfulla och ’lyckliga’ bilder från Skagensomrar och andra ljusa paletters tillhåll kan däremot fylla oss med vemod och en känsla av saknad: ja, så korta och förgängliga är de sorglösa stunderna!”

Den kan nu läsas i sin helhet här:

* ”Hammershøi – en genuin melankoliker”

Mer om Aspenström kan man förslagsvis läsa i Tommy Olofssons runstreckare (27/1 1997):

* ”Att vara kluven från skallbenet till fotabjället”

[Foto: Leif R Jansson, 1993]