Annons

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Svenska Dagbladets litteraturpris instiftades år 1944, då tidningen firade 60 år. Enligt stadgarna skulle priset, som fortfarande årligen delas ut i samband med Bokens dag, ”företrädesvis tilldelas nya eller till åldern unga författare, vilka under året gjort särskilt lovande debuter eller i sin produktion visat en anmärkningsvärd utveckling” (med tillägget ”prisnämnden dock obetaget att fördela priset efter andra principer”…).

(År 1965 uppluckrades kriterierna: sedan dess har priset även kunnat gå till ”någon äldre författare, som man anser förtjänt av uppmuntran, eller eventuellt en författare verksam inom skönlitteraturens gränsområden”.)

Inledningsvis lät man flera författare dela på priset, och det första året gick det så till Lars Ahlin, Elly Jannes, Ole Torvalds och… Harry Martinson (1904–78).

1941, alltså tre år dessförinnan, och samma år som han gav ut romanen ”Den förlorade jaguaren”, debuterade Harry Martinson som streckarskribent i SvD, i en essä om kommersialiseringen av kulturen, hotet mot ”kontemplativ litterär lodningskonst”:

”Nu sitter folk bortskämda med elektriska belysningsanordningar och nyckelordet till hemlivet är precis raka motsatsen till förr. Då hette det samling (kring lampa och bok), nu heter det förströelse: radiokabareer, hemmagolvsjazz till radiomusik och – för att ta begreppet förströelse mera bokstavligt – biospring.”

Han uppehöll sig vid filmkonsten, som han menade ”under det senaste årtiondet inte infriat de förväntningar man en gång hade på detta slags konst /…/ Vad kinematografien än gjort, så inte har den skapat Ordet, inte heller har den förbättrat det eller utvidgat dess domäner inåt i människan. /…/ Bion är de livsfegas käraste kapell.”

Året därpå följde Martinson upp denna streckare med en betraktelse över den svenska sommarens flora och fauna:

”Ack, vi är alldeles för mycket fångna i de inbilskt armbågliga ’storrummens’ flåsande monumentaliteter för att märka den tysta och rena petitstilen på fjärilens vinge, på gräs och löv. /—/ Ja, vad blir man egentligen färdig med i naturen? Få är de ting som där bli tröttande, t. o. m. husflugan har varje år något nytt att meddela. Ibland kan man visserligen bli led på allt för en tid, men intresset återvänder alltid och naturen dukar sig alltid på nytt till filosofiska betraktelser.”

Från och med nu kan de här läsas i sin helhet:

* ”Lampans ande” (28/4 1941)

* ”Semesterbrev” (9/8 1942)

Fler än två understreckare blev det emellertid inte. Men hans författarskap fortsatte som bekant att frodas. År 1948 kom till exempel romanen ”Vägen till Klockrike” och 1956 verseposet ”Aniara”. 1974 tilldelades han (tillsammans med Eyvind Johnson) Nobelpriset i litteratur ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.

Hela listan över Svenska Dagbladets litteraturpristagare finns för övrigt här.

Mer om Martinson kan man förslagsvis läsa på Harry Martinson-sällskapets hemsida.