Annons

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

”Hvad är det för ett lefwerne, ther intet win är”, undrade kyrkoherde Deckberg retoriskt år 1755. Citatet inleder dagens streckare, där Katarina Nordli skriver om försöken att framställa vin av svenska bär under 1700-talet.

Nyårsfirandet går ju ofta i svirandets tecken – med skumpa som kronan på verket. Mousserande vin som mousserande vin, kan man tycka, men bara det som framställts i området Champagne får som bekant kallas just champagne. För ett par år sedan skrev Erik Alexandersson om växtplatsens inflytande på vinets smak, där det centrala begreppet terroir kan betyda allt ifrån region ner till enskild vingård eller rentav sluttning:

”Till exempel kan man på många ställen läsa att Champagnes kalkrika jordar ger upphov till dryckens ibland tydliga mineralton. En populär förklaring är att detta sker genom att rötterna tar upp smakämnen, i fallet Champagne skulle det kunna vara kalcium utsöndrat från områdets kritjordar. Detta är kanske en tilltalande tanke, men vetenskapliga belägg saknas. Tillgången på kalcium påverkar visserligen växten – både brist och överskott inverkar negativt på växtens ämnesomsättning – men att det skulle ge något avtryck i vinets smak finns inga bevis för. Detsamma gäller upptaget av andra mineraler. Sanningen är att man vet väldigt lite om vad som påverkar vinets smak och vilken effekt växtplatsen har.”

* ”Grumligt vinbegrepp vinner mark”

Även andra rusdrycker – som öl, gin, whisky och absint – har varit föremål för streckarbelysning, liksom mer allmänt lasternas och de kulinariska utsvävningarnas historia – de som vi gärna i karnevalisk anda bejakar just på nyårsaftonen, inför nystartens och nyårslöftenas gråare vardag:

* ”Kryddorna satte piff på medeltiden”

* ”En jagstärkande drog från Lyckliga Arabien”

* ”Ruset bor granne med långtråkigheten”

* ”Ett skepp kom lastat med laster”

* ”Sprit till salu men folkhälsan borta ur fokus”

Med kalenderns kraft gör årsskiftet oss samtidigt medvetna om tidens gång:

* ”Nytt år – men varför just nu?”

* ”Evig kamp om makten över tiden”

* ”När kalendern blev ett vapen mot religion”

* ”Kalenderns dagar är inte räknande”

* ”De sju dagarnas segertåg över världen”

* ”Fransk tid har gått i takt under 200 år”

* ”Varje epok har sin upplevelse av tid”

I en understreckare den 2 januari 1942 – under pågående världskrig och bara ett par år innan han skärskådade ondskan i romanen ”Dvärgen” – skrev Pär Lagerkvist om nyårets kvalfyllda ambivalens:

”Det nya året börjar inte en sommarnatt när ljuset härskar, då solen dansar av glädje över sin allmakt. Inte när livet står som segrare och allt är överflöd och trygghet. Det börjar i mörkrets tid, en midnattstimma då mörkret och kölden ruvar över döda marker.”

Var så god: ”Årsskiftet” av Pär Lagerkvist.

Med dessa rader låter jag samtidigt den här bloggen gå i ide över vintermånaderna. Fram till och med slutet av mars ska jag nämligen tillfälligt hoppa in som litteraturredaktör, medan Kaj Schueler är tjänstledig. Streckarredaktör är under samma tid Eva Bäckstedt.

Gott nytt år!
Ludvig

[Foto: Fyrverkerier över Gamla stan i Stockholm vid förra årsskiftet, Maja Suslin/Scanpix]

Ludvig Hertzberg

Bibliotekarie, essäist, översättare, Kafka-forskare, krigsveteran, tidskriftsredaktör, enligt egen utsago anarko-syndikalist, enligt andra ett enmansuniversitet. Strax före jul kom beskedet att finlandssvensken Harry Järv avlidit, 88 år gammal.

På senare år blev Järv omtalad särskilt genom krigsfilmen ”Framom främsta linjen” (2004), som skildrar Järv och hans regemente under det finska fortsättningskriget, i hög grad utgående från hans beskrivningar och fotografier. Efter kriget flyttade han till Sverige. Han kom att ge ut över 40 böcker (år 2002 recenserades den 44:e, essäsamlingen ”Åsikter och avsikter”).

1958-87 var Harry Järv anställd vid Kungliga biblioteket i Stockholm, först som amanuens, sedan som förste bibliotekarie och avdelningschef och till slut som biträdande överbibliotekarie. När man på 70-talet hyste planer om att flytta KB från Humlegården var Järv som förste bibliotekarie en ivrig förespråkare av värdet av detta ”mänsklighetens minne”, inte minst på streckarplats:

”Hur KB:s framtid kommer att gestalta sig kan vi börja fä ett grepp om den dag i början av 1977 då statsverkspropositionen presenteras. Framtidens utnyttjare av biblioteken i Stockholm kommer antingen att prisa den dagens makthavare för deras framsynthet eller förbanna dem för deras kortsynthet. Underlag för värderingen kommer de att finna i forskningsbiblioteken, mänsklighetens minne, där alla inblandades namn och ställningstaganden bevaras.”

* ”Betänk ert ansvar, herr kulturminister!” (7/7 1976)

* ”Mänsklighetens minne i Stockholm” (7/9 1976)

(Hur bibliotekens roll och väsen har diskuterats på senare år kan man läsa i streckare som: ”Bibliotekens utgallringar förstör kulturarv”, ”Bibliotek söker sin roll bland kaféer och spel”, ”Kulturarvet sprids med digital vind”, ”En litterär skatt av skamliga skrifter” och ”Bibliotekstjuvar jagar inte bara pengar”.)

I ett bildspel här på svd.se presenteras några övriga kultur- och nöjespersonligheter som avlidit i år. På streckarplats har vi under 2009 tagit farväl av:

Inger Christensen (16/1 1935 – 2/1 2009)

Arne Næss (27/1 1912 – 12/1 2009

Michael Jackson (29/8 1958 – 25/6 2009)

Willy Kyrklund (27/2 1921 – 27/6 2009)

Irving Penn (16/6 1917 – 7/10 2009)

Claude Lévi-Strauss (28/11 1908 – 30/10 2009)

Också två legendariska streckarskribenter lämnade oss i år, Per Erik Wahlund och Göran Schildt.

[Foto: Dan Hansson, 1998]

Ludvig Hertzberg

Som många har konstaterat har det gångna året varit något av ett grisens år (om än inte enligt den kinesiska zodiaken), med svininfluensan och Djurrättsalliansens avslöjande om vanvården på svenska grisgårdar, som nog fick en och annan att byta ut den traditionella julskinkan.

Från djurindustrin nås vi med jämna mellanrum av likartade skandaler – så sent som i våras gällde det exempelvis dunproduktionen. Som jag tidigare haft anledning att notera här på bloggen tyder detta på att någonting skaver i glappet mellan vår moraliska inställning till djuren och vår animalieindustriella praktik.

Att definiera gränserna för vad som är rätt och riktigt i ”hanterandet” av djur har dock aldrig varit någon enkel sak. Om den skiftande synen på djurens rättigheter skriver Jesús Alcalá under strecket i dag.

”Under en stor del av den tid då filosofin och rättsläran intresserat människan har man närmat sig djurens ställning precis utifrån de premisser Augustinus och Thomas ställde upp: livets helgd är rättesnöret och varje avvikelse från normen måste kunna motiveras. Uttryckt juridiskt: bevisbördan vilar på den som argumenterar för intrång i andra levande varelsers liv. I vårt moderna tänkande råder den omvända bevisbördan.”

”Vad är då ett hälsosamt och naturligt liv för djuren i vår kultur?”, frågar sig å sin sida Tom Kettunen i morgondagens understreckare, med anledning av den nyutkomna boken ”Djuren i kulturen. Hur naturligt kan våra husdjur leva?” av Pär Segerdahl (som själv skrivit om dessa frågor på streckarplats):

”Kunde det vara så att grisarnas kannibalism och svansbitande i trånga utrymmen är nya former av naturligt beteende som de utvecklat i sina nya livsmiljöer? Nej. Idén om det kulturella, naturliga beteendet kan inte sträcka sig så långt, eftersom det i det industriella produktionssystemet inte finns något utrymme för samspel mellan djur och miljö. Grisarnas stereotypa tvångsbeteenden verkar tvärtom vara tydliga tecken på att grisarna lever i omständigheter som de inte lyckats anpassa sina liv till.”

Missa inte den [Uppdatering måndag: nu här]! Grisar har förresten även haft huvudrollen i ett par andra streckare på senare tid:

* ”Grymt underskattad kusin från landet”

* ”Att höra svinets suckan”

[Foto: Gorm Kallestad/Scanpix]

Ludvig Hertzberg

Så var den då till sist här, julen! Och med den ledighet och frid, förhoppningsvis. Och i morgon och övermorgon ett par tidningslösa dagar. Skönt också detta, tycker kanske en och annan, men för den som vill ha sin dagliga dos av nyhetsflödet håller förstås svd.se ständigt öppet. Och varför inte varva med några äldre streckare, på juligt tema:

* ”Ett barn är fött – men var och när?”

* ”Så blev tomten kapitalismens superstjärna”

* ”Befälen stod maktlösa inför julfreden 1914”

* ”Getens väg från syndabock till julbock”

* ”Rysk julfilm en spegel för landets tvivel”

* ”Kakor med anor i långa banor”

* ”Stilla natt en psalm för vår tid”

Och missa inte heller dagens understreckare, där Kristian Fredén låter julpaketens magiska lyster bilda utgångspunkt för en svindlande essä om paket och lådor, och den fascination de väcker hos oss, framför allt så länge de är oöppnade:

”Jag minns när jag som barn gav min storebror ett enormt stort paket i julklapp (jag tror att det ursprungligen förvarats en dammsugare däri). Inuti hade jag lagt mängder med tidningspapper och så längst, längst in en studsboll. Jag tyckte själv, till skillnad från min bror, att det var vansinnigt fyndigt.”

[Foto: Fredrik Sandberg]

Ludvig Hertzberg

I dag har det förflutit exakt 125 år sedan Svenska Dagbladet utkom för allra första gången, den 18 december 1884. Att tidningen överlevt de senaste 125 årens fundamentalt förändrade medielandskap och dramatiska ekonomiska konjunkturer är förstås fantastiskt – ett bevis på tidningsläsandets konstans i det moderna livet, men också på Svenskans förmåga att anpassa sig efter läsarnas skiftande önskemål och krav, att förbli oumbärlig.

Alltid är det svårt att sia om framtiden, men man kan förstås undra om SvD kommer att lyckas överleva i ytterligare 125 år. De nätbaserade mediernas explosion på senare år har väckt liv i olyckskorparna, som tänker sig att den kommersiellt gångbara nyhetsförmedlingen utgör en epok som snart är förbi, åtminstone i morgontidningens produktionstunga och ”långsamma” form. Den som lever får se. Liknande orosmoln tyckte man sig förvisso se redan vid 75-årsfirandet 1959, då tidningens dåvarande chefredaktör Allan Hernelius i ett festtal uppehöll sig vid den tidens nya medium: tv:n:

”Det finns andra yttre faror för pressen. Som en av dessa har televisionen utpekats. Jag delar personligen icke dessa farhågor. Televisionen kommer att ha sin uppgift i morgondagens samhälle, pressen sin. Pressen kan aldrig ett ögonblick som televisionen föra in händelsen i vardagsrummet i samma stund som den inträffar. Den kan inte presentera namn och människor livs levande framför aftonbrasan. Men den har andra uppgifter. Den kan möjliggöra för tv-tittaren att bättre förstå händelserna. Den kan /…/ ge djup åt bilden och sätta in den i dess sammanhang i det ögonblick läsaren själv väljer. Den kan utan risk för missuppfattningar värdesätta och bedöma på annat sätt än TV-rutan förmår.”

Mer om exakt hur SvD har mött utmaningarna och utvecklats under de första 125 åren kommer ni att kunna läsa i söndagens tidning. Dagen till ära vill jag ändå passa på att bjuda på läsning om tidningens historia, ur tidningens historia.

Som den understreckare som publicerades vid 50-årsfirandet, ”Ur äldre årgångar av Svenska Dagbladet” (27/12 1944), med utvalda exempel ur tidningens allra första årgångar. Och den som publicerades vid 75-årsjubileet, om Verner von Heidenstams betydelse för Svenskans karaktär, ”Heidenstam och Svenska Dagbladet” (19/5 1959). Året därpå kom första volymen i en tredelad historik över Svenska Dagbladet, som anmäldes i streckaren ”Svenska Dagbladet historia” (24/10 1960).

Som jag berättat tidigare gjorde Under strecket entré hösten 1918, men avdelningen hade faktiskt föregåtts av sporadiska streckarartade texter redan dessförinnan, dock inte under benämningen Under strecket. Den allra första av dessa ”förtida” streckare skrev Oscar Levertin 1897, om Strindberg (”En essay med anledning av den nya samlingen av Tryckt och otryckt”). Mer om streckarens historia kan man läsa i historiska streckare:

* ”Från feuilleton till streckare”

* ”Varför under strecket?”

* ”En fruktad kritiker som skapade streckaren”

* ”Bokslut över 82 år under strecket”

Och på tal om historiska streckare: i ”1900-talsarkivet” kan man läsa över 100 understreckare från åren 1918–1999.

Läs även andra streckare om presshistoria:

* ”400 år sedan första tryckta tidningen kom ut”

* ”När läsandet av tidningar ersatte bönen”

* ”När tidningarna ansågs fördärva nationen”

* ”Liberal press del av demokratins framväxt”

* ”Reklamen satte arbetarpressen i en rävsax”

* ”Med osviklig instinkt för journalistik”

– samt om nutida utmaningar i det rådande medieklimatet:

* ”Massförströelse hotar Sveriges medielandskap”

* ”Verkligheten ställer till det för journalistiken”

* ”Pressetiska ideal krockar med medieklimatet”

* ”Die Zeit står emot trycket”

Ludvig Hertzberg

Trots att kärleken väl är det som vi skattar allra högst – eller kanske just därför? – förblir dess väsen ett mysterium och dess kraft ofta skrämmande. ”Passion är glädje, smärta, lidelse och längtan. Passion gör oss mer mänskliga, mer medvetna, mer modiga än vi skulle vara utan den”, skriver Susanne Wigorts Yngvesson i dagens understreckare, där hon resonerar kring det tragiska i vår rädsla för passionen, som leder till att den inte sällan ter sig hotfullt vild, socialt förödande, rentav omodern.

Att kärleken beledsagas av paradoxer och komplikationer är förstås inget nytt – det visar inte minst alla klassiska berättelser om såväl mytiska som historiska kärlekspar à la Romeo och Julia. Den romantiska kärlekens historia har liksom kärlekens mångskiftande natur med jämna mellanrum dryftats under strecket:

* ”Abaelards och Héloïses lycka blev kort”

* ”Sagan om den mytiska kärleken”

* ”Sapfo lade grunden till kärlekspoesin”

* ”Äktenskapets vanvettiga övermod”

* ”Mozart stormade känslornas Bastiljen”

* ”Äkta kärlek och rena floskler”

* ”Vänskap är kärlekens vardag”

* ”Mer än bara väninnor”

* ”Reflektion på bekostnad av passion”

* ”Ang Lee ställer frågan om kärlekens värde”

* ”Winterson vågar pröva begärets gränser”

Intimt besläktad med kärleken är förstås sexualiteten, en privatsak men inte desto mindre manifesterad – och utsatt för moraliskt skärskådande – i offentligheten. Redan för 90 år sedan skrev författaren och debattören Frida Stéenhoff (hon som introducerade begreppet feminism i Sverige) under strecket om den historiska utvecklingen av den kvinnliga sexualiteten:

”Det kvinnliga idealet är en manlig idolbildning, skapad av den manliga erotiken. En dominerande egenskap hos detta kvinnoideal har varit tystnad om egna förnimmelser, främst de med sexualiteten förbundna – under det männen i alla tider på detta område givit rikliga meddelanden om sig själva.”

* ”Den kvinnliga erotikens väg” (26/11 1919)

På senare år har man kunnat läsa streckare som:

* ”Himmelska, ogudaktiga kroppar”

* ”Skamkänslor kring sexualiteten har alltid funnits”

* ”Det ’naturliga’ lika privat världen över”

* ”Vällust från synd till dygd”

* ”Fast i tvånget att pladdra om sex”

* ”Libertinerna sökte den roande syndens tröst”

* ”Därför kössas meniskor”

* ”Onanin och ekonomin”

* ”När sexualiteten kom ut ur garderoben”

* ”Inte heller svenska flickor får ha fri sex”

* ”I kurtisanernas halvvärld”

* ”Sexköpets väg från ordination till perversion”

* ”Den grofkorniga könsdriftens afloppskanal”

* ”Vår guide till bordellens inre rum”

Hur passionerad kärlek och sex framställts i litteratur, film och konst – genom erotiska skildringar och pornografi – har det också resonerats livligt kring:

* ”En litterär skatt av skamliga skrifter”

* ”Sex och satir radikaliserade opinionen på 1700-talet”

* ”Pornografin splittrar kvinnorörelsen”

* ”Respekterad filosof – och osedlig författare”

* ”Balthus framhöll nyttan av erotisk konst”

* ”Fett som moralfråga och pornografi”

* ”Houellebecq en moralisk misantrop”

* ”Tegnér svingade fastlagsriset över damerna”

* ”Den lesbiska bibelns återkomst”

* ”Dunkla begär i Playboys källarvåning”

* ”Monstersex kastar ljus över gudsbegär”

* ”Sexfilmerna som blivit konst i Japan”

* ”Pierre Louÿs sökte en erotisk etik i antiken”

* ”Wedekinds Lulu är varken offer eller hjälte”

* ”H C Andersens sagor ersatte erotiken”

Missa inte heller morgondagens understreckare, i vilken Lars Jakobson skriver om romanen ”Hogg” i förlaget Vertigos serie ”Överträdelsens klassiker”, där Samuel R Delany dragit perversionerna till sin spets, för att inte säga förbi den:

”Jag kan instämma med den molande ilskan i vissa passager, skratta gott åt parodierna och överdrifterna, beundra den närmast friktionsfritt löpande prosan, fascineras av hur den förmår beskriva de mest äckliga handlingar och föremål utan att försöka gömma dem under tjocka lager av metaforer… men på det hela taget är det en för mig främmande bok. Jag kan inte fullt ut följa författaren, och vill det inte heller.

Detta är dock en kvalitet.”

[Bilden: Gustav Klimt, ”Kyssen”, 1907–08, detalj]

Ludvig Hertzberg

”Svenska elever sämre på matte” löd rubriken på ett TT-telegram som flöt in i går, baserat på den senaste mätningen av TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study), där det bland annat framgick att svenska gymnasieelever ”tappar mestbåde i matte och fysik bland de fyra länder som deltagit i studien både 1995 och 2008″.

Även i studier som mer allmänt vill jämföra kvaliteten (eller kanske snarare effektiviteten) hos olika nationers skolsystem, tycks det ofta vara just matematikkunskaperna som mäts. Inte så konstigt, förvisso: matematikens verktyg är ju internationella, och matematiken hänger intimt samman med fysik, kemi, astronomi, teknik och ekonomi med mera – kort sagt utgör räkneläran en grundpelare i det moderna livet, även om ursprunget är förhistoriskt.

”Den matematiska förståelsen dansas fram”, skriver Helena Granström i dagens understreckare, apropå den språklöshet och kreativa växelverkan mellan medvetet och omedvetet som kännetecknar matematiskt problemlösande. På många sätt liknar matematisk verksamhet den konstnärliga, konstaterar hon vidare:

”De aspekter som betonas vid försök att vetenskapligt definiera matematisk skaparkraft skiljer sig inte nämnvärt från beskrivningar av kreativitet i stort. I båda fallen tycks förekomsten av någonting nytt och oväntat vara central: en ny metod för att bevisa ett subtilt matematiskt påstående, en sats som länkar samman tidigare orelaterade fält.”

Missa inte heller morgondagens streckare [uppdatering: här], där Lars Nystedt tittar närmare på logaritmerna, dessa talens magiska ersättningstal som upptäcktes på 1600-talet och som gjorde det möjligt att med enkla additioner eller subtraktioner komma fram till samma resultat som annars krävde betydligt mer komplicerade strövtåg bland multiplikationer och divisioner, med revolutionerande följder. ”Den fantastiska kraften i modernt räknande kommer från tre uppfinningar: de arabiska siffrorna, decimalbråken och logaritmerna”, som den inflytelserika schweizisk-amerikanske matematikhistorikern Florian Cajori (1859–1930) konstaterat.

Och botanisera gärna djupare i tidigare publicerade understreckare om matematikens historia, filosofi och magi:

* ”Grekerna gjorde geometrin vacker”

* ”Frege och frågan om varför 7+5=12”

* ”Det kan löna sig att räkna rätt”

* ”Mittag-Leffler en matematikens entreprenör”

* ”Privatlärare drev fram mattesnillen”

* ”Stort hopp knöts till maskinen som räknade”

* ”Den extrema rationalistens irrationella liv”

* ”Nya texter av Arkimedes – heureka!”

* ”Det som räknas går inte att räkna”

[Foto: Tomas Oneborg/SvD/Scanpix]

Ludvig Hertzberg

Finland och Sverige må en gång för inte allt för länge sedan ha varit ett och samma land – vilket vi under detta märkesår till minne av splittringen år 1809 har blivit påminda om – men för alla likheter som nationerna fortfarande uppvisar finns minst lika märkbara skillnader. Alla generaliseringar har sina undantag, fallgropar och problem, men kanske kunde man ändå tala om olika kulturella temperament, till stor del säkert betingade av Finlands och Sveriges olikartade öden efter 1809.

Den viktigaste historiska vattendelaren är nog erfarenheten av krig, med allt vad det innebär av såväl personlig som gemensam utsatthet, fasa och sorg, och de själsliga och samhälleliga sår som dröjer sig kvar över generationer (vilket förresten den finlandssvenske författaren Mårten Westö vittnar om i en betraktelse i dagens tidning). Sverige har ju under de senaste 200 åren varit i princip helt förskonat från väpnade konflikter (så till den grad att det finns de som talar om Sverige som ”fredsskadat”), medan minnet av de båda världskrigens tre ödesmättade bataljer fortfarande är högst levande i Finland.

Det började bara några veckor efter självständigheten den 6 december 1917. Revolutionen i Ryssland smittade under våren 1918 av sig på den purunga nationen: ”de röda” (socialister med visst stöd från Ryssland) försökte åstadkomma revolution, men kvästes småningom av ”de vita” (borgerliga med visst stöd från Tyskland). Det smärtsamma inbördeskriget (”klasskriget” enligt röd terminologi, ”frihetskriget” enligt de vita) och dess övervåld är fortfarande ett känsligt ämne, vilket man även så sent som i fjol kunde utläsa av kommentarerna till understreckaren ”De vita tog svart hämnd på de röda”.

När stridigheterna lagt sig besökte den svenske historikern Nils Ahnlund Helsingfors, och rapporterade om stämningsläget och framtidens osäkerhet i en understreckare i SvD den 24 oktober 1919:

”Så länge sovjet regerar i Ryssland kan själva fröet till ett nytt rött äventyr i Finland nog icke sägas vara tillfullo förkvävt, om nämligen de förutsättningar åvägabringas, som den finska socialdemokratien ställer som sina villkor.”

* ”Helsingfors just nu”

Läget stabiliserades dock ganska snart, och Finland fick tid att slicka sina sår.

Men bara 20 år senare var det åter dags att dra vapen; häromdagen högtidlighölls 70-årsminnet av vinterkrigets utbrott den 30 november 1939. Eftersom Finland till skillnad från de baltiska staterna inte böjde sig för Stalins begäran om att för Leningrads försvar frivilligt upplåta sitt territorium, inledde Sovjet ett anfallskrig för att med våld ockupera landet. Under 105 dagar av rekordsträng vinter lyckades emellertid den numerärt totalt underlägsna finländska armén hålla vägen till Helsingfors stängd. Mer om detta kan man läsa exempelvis i understreckaren ”Vinterkriget – när Finlands sak var vår” – samt i den finländske diplomaten Max Jakobsons dubbelstreckare från 1980 om vinterkrigets bakgrund och fortsatta betydelse: ”Den klassiska legenden” respektive ”Vad tänkte Kreml?”.

Medan kriget pågick informerade SvD:s krigskorrespondent Astrid Ljungström, i understreckare som ”Frontstaden Viborg” (2/2 1940) och ”Resa i Finland” (2/3 1940), om livet och undantagstillståndet i det krigsdrabbade Finland. Också författaren Sten Selander besökte fronten och beskrev sina intryck i en serie understreckare, däribland ”Granateld” (9/2 1940):

”…jag hör den sårades okroppsliga röst, som aldrig ska tystna inom mig: Pojkar, pojkar, gå inte från mig! Och den stämman blir det sårade, blödande Finlands, som ropar till världen att vi inte får överge vår broder i hans nöd.”

Strax innan freden i Moskva bidrog författaren Frans G Bengtsson med en patosfylld understreckare, indignerad över den svenska neutraliteten:

”En person som bleve sittande som tankfull åskådare till ett utanför hans fönster pågående mord på en granne och anförvant skulle därmed avslöja sig såsom hörande till mänsklighetens värsta drägg, såsom någonting ungefär likvärdigt med mördaren själv”

* ”Att vara neutral” (20/3 1940)

Bara något år efter freden, som tvingade Finland att avstå en stor del av Karelen till Sovjet, hade världskriget tagit en ny och ännu farligare vändning. Finland kom i kläm mellan ryssarna och tyskarna, och såg ett offensivt samarbete med Hitler som den största chansen till överlevnad, vilket Bo Huldt skrivit om i understreckaren ”Anfall var Finlands enda val” (6/12 2006).

Huruvida denna oheliga allians de facto var det enda sättet att överleva är förstås omöjligt att i efterhand med bestämdhet veta, och är fortfarande en het tvistefråga bland historiker. Mer om offensiven som småningom förvandlades till ett nytt försvarskrig kan man förslagsvis läsa i streckaren ”Männen som stoppade Sovjet” (13/7 2004).

Under det pågående fortsättningskriget kunde man på streckarplats bland annat ta del av Olof Lagercrantz skildring av ett alltmer utmattat Finland:

”Finland i augusti 1943 är inte ett slaget land. Det tragiska nödtvånget i dess öde inses av alla. Det finns intet skäl till självanklagelser. Men trots vissheten om att man ej kunnat handla annorlunda än man gjort och trots en fosterlandskärlek, vars intensitet och hängivenhet inte känner några gränser, är det övergivenhet och ensamhet som slår emot besökaren vart han än kommer.”

* ”Finland i augusti”

När utgången av andra världskriget började bli uppenbar gällde det för Finland att spela korten rätt för att inte förlora självständigheten efter de facto-alliansen med Tyskland. I dagens understreckare skriver Mats Bergquist om en ny bok av den finländske historieprofessorn Henrik Meinander som sammanfattar händelseutvecklingen i Finland 1944. Missa för övrigt inte Meinanders egen understreckare ”Finland och konsten att överleva i kläm mellan öst och väst” (6/2 2002).

Läs mer om Finlands säkerhetspolitik under 1900-talet:

* ”I första klass genom Finlands 1900-talshistoria”

* ”Sverige som förebild och skräckexempel”

Läs mer om den svenska alliansfriheten:

* ”Vår neutralitet skulle garantera Finlands frihet”

* ”Baltikum fick Sverige överge neutraliteten”

* ”Tyskmotståndet var så starkt det kunde vara”

* ”De mörka årens glömda politik”

* ”Palmes dubbelspel förblir en gåta”

* ”En ny sorts neutralitet kan vinna mark”

[Foto: finländska soldater i ett kulsprutenäste, 14/2 1940 / Scanpix]