Annons

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Streckarredaktionen vill särskilt gratulera tidigare streckarredaktören och mångårige SvD-medarbetaren Steve Sem-Sandberg till Augustpriset för romanen ”De fattiga i Lódz” – nyheten kan läsas här, Stefan Eklunds kommentar här, SvD:s recension av boken här och en intervju SvD gjorde i samband med att den gavs ut här.

Sem-Sandberg har också skrivit en mängd understreckare genom åren. Däribland i maj 2004 om en del av vad som skulle komma att utgöra stoffet till romanen:

”Rumkowski tycks på fullaste allvar ha sett sig som en sentida arvtagare till Moses. I syfte att rädda så många judar som möjligt drog han sig inte för att samarbeta med tyskarna i varje detalj. Detta trots att han var helt införstådd med att de som valdes ut för tvångsdeportation sändes direkt i döden.”

* ”Despotisk filantrop styrde gettot i Lódz”

Läs även övriga understreckare av Sem-Sandberg, listade här.

(Uppdatering:) Här på svd.se kan man förstås även läsa recensionerna av Steve Sem-Sandbergs tidigare romaner: Theres (1996), Allt förgängligt är bara en bild (1999), Ravensbrück (2003) och Härifrån till allmänningen (2005)

[Foto: Lars Pehrson]

Ludvig Hertzberg

Visst är det en erfarenhet som många av oss delar? Att vi av nyfikenhet i något sammanhang vid någon dator har provat på exempelvis ett parti Tetris, spelet där det gäller att styra nedfallande block och placera dem så effektivt som möjligt, bara för attfångas av lockelsen att ”bara en gång till” starta omgång efter omgång efter omgång? Välutformade spel har just den kvaliteten: ett lika tillfredsställande som beroendeframkallande tidsfördriv. I sin enkelhet belyser Tetris, som för övrigt fyller 25 i år, kanske i ovanligt hög grad spelandets grundläggande psykologiska dimensioner.

Sedan dess har spelen på datorer, mobiler och konsoler förstås utvecklats till att bli alltmer komplexa och sofistikerade, med ett allt högre underhållningsvärde och ingalunda utan konstnärliga kvaliteter. Ofta är de dessutom numera sociala, genom att de tillåter flera spelare att samspela över nätet. ”Onlinerollspel är virtuella världar där spelarna strider, samlar prylar, utforskar, utvecklas och umgås med varandra”, som SvD:s spelrecensent Sam Sundberg häromveckan berättade i reportaget ”Du hårda nya spelvärld” .

I dagens understreckare skriver Nicklas Lundblad om det mest framgångsrika rollspelet på nätet, ”World of Warcraft”: ”en fantastisk plats, fylld av stämningsfylld musik, bildskön grafik och äventyr och berättelser som fångar spelaren.” Fångar var ordet:

”Jag minns från en egen mer intensiv spelperiod att det kändes som ett svek varje gång jag var tvungen att lämna spelet. Ibland ljög jag och skyllde på dålig uppkoppling. Tänk dig själv! Du står där nere i grottan, har kämpat dig fram till en av ondskans furstar och sedan ropar makan eller maken ’Tar du upp vällingen till din son?’. Det är väldigt svårt att svara ’nej, jag skall döda ondskans furste’. Men det är nästan lika svårt att vända sig till alven som leder spelargruppen och säga ’jag måste ge min son välling nu’, väl medveten om att utan dig som lönnmördare så kommer alla i sällskapet att dö i ett gigantiskt misslyckande.”

För drygt fem år sedan, strax innan ”World of Warcraft gavs ut, skrev Lundblad under strecket om hur datorspelen kommit att bli en av underhållningsindustrins tyngsta grenar och en arena för teknisk spjutspetsutveckling:

* ”Nördarnas våldsamma revansch”

Sedan några år tillbaka recenseras spel i SvD:s kulturdel. I samband med att spelen ”flyttade in”, i november 2005, skrev Sam Sundberg en streckare om fördomar, vanföreställningar och seriös forskning om hur vi påverkas av att spela datorspel:

* ”Spel påverkar vårt sätt att vara i världen”

Datorspelen och spelandet har även granskats ur en mängd andra infallsvinklar under strecket de gångna åren:

* ”Datorspel kan skapa nya litterära kvaliteter”

* ”Virtuella 3-D-världar gammal skåpmat”

* ”De längtar till galaxen som icke är”

* ”Digitala spel gör akademisk karriär”

* ”Konstexplosion på dataspelens arena”

Åter andra understreckare har behandlat mer traditionella spel, som schack och sällskapsspel, liksom betydelsen av lekar, ur sociologisk respektive psykologisk synvinkel, och – apropå våldsamma spel – om ”människans naturliga drift att döda”.

Ludvig Hertzberg

Bild och text i all ära, men bortsett från dunsen och prasslet bjuder en tidning i vanliga fall inte på så värst mycket ljud. Men det skrivs förstås om ljud i olika former; mestadels då om musik eller möjligen bullernivåer i stadsmiljöer. Men ljudet som sådant – det som ständigt omger och påverkar oss – det fäster vi i allmänhet sällan vår uppmärksamhet på, om det inte irriterar oss, vill säga.

I dagarna tre lägger Under strecket örat till ljudet. I dagens streckare skriver Erik Bergqvist om tonen – musikens minsta beståndsdel. I dialog med kompositören och musikprofessor emeritus Gunnar Buchts nya bok ”Quid est tonus?” frågar han sig när ett ljud blir till en ton som blir till musik.

I morgon skriver i sin tur Jesper Olsson om det inspelade ljudets förmåga att med emotionell självklarhet återkalla det förflutna, medan Fredrik Stahlénius på lördagen avslutar denna miniserie genom en streckare om de oönskade ljuden – oljuden, med andra ord – med avstamp i höstens uppmärksammade ”tvättade” nyutgivning av Beatles alla skivor.

Jesper Olsson konstaterar i sin streckare att man först nyligen på allvar har börjat få upp öronen för den sonoriska sfären:

”Själva tanken på en ljudets historia har egentligen inte mer än några decennier på nacken och måste föras tillbaka till det 1960-tal då Marshall McLuhan tecknade de visionära konturerna av en ny elektronisk epok, och till den forskning kring ljudmiljöer och ’soundscapes’ som uppstod i hans efterföljd, inte minst genom landsmannen R Murray Schafers arbeten från 70-talet.”

Högst antagligen har väl också 1900-talet varit den mest händelserika epoken i ljudets historia – tänk bara på urbaniseringen, den moderna industrialismen, inspelningstekniken och produktionen av syntetiskt ljud.

För några år sedan var den nymornade ljudhistoriska forskningen föremål för en dubbelstreckare av Mats Björkin:

* ”Ljudforskning med nya öron”

* ”Moderniteten formade sitt eget ljudlandskap”

Läs fler streckare om ljudets historia, om in- och uppspelningsteknikens revolutionerande betydelse, om tystnadens utsatthet och om oväsendets kreativa potential:

* ”Viskningar och rasp från talande maskin”

* ”Från vaxrulle till fildelning”

* ”Warhol och bandspelarens kulturhistoria”

* ”Bilden av ljudbangen sprängde en vall”

* ”Tynande tillvaro för tystnaden”

* ”Tystnaden en bristvara i vår tid”

* ”Avfallsmusik och industriella ljudlandskap”

* ”Brus kan vara mer intressant än melodier”

* ”Den tyska ljudmaskinen sätter spår”

* ”Det surrar, piper och pyser om språket”

[Foto: Dan Hansson]

Ludvig Hertzberg

Knappast kan det väl ha undgått någon att det i dag är 20 år sedan Berlinmuren föll? Gårdagens SvD var exempelvis tjock av artiklar som ut olika synvinklar tog temperaturen på det återförenade Tyskland med anledning av 20-årsjubileet – bland annat genom en spirituell ”intervju med staden Berlin”, signerad Jonas Hassen Khemiri – stora delar av paketet kan man surfa sig fram till här på svd.se

Dagens understreckare av Barbro Eberan anknyter också till 20-årsminnet, genom attuppehålla sig vid hur relationerna mellan Sverige och DDR såg ut, utgående från Birgitta Almgrens bok ”Inte bara Stasi…”:

”Den svenska bilden av DDR var splittrad: å ena sidan en socialistisk modellstat som tar hand om sina medborgare och garanterar arbete, fri sjukvård och barnomsorg, å den andra en förtryckarstat som stänger in sina medborgare i ett fängelse och förföljer oppositionella skoningslöst.”

Om denna dubbelhet i relationen till DDR och om det Stasi-präglade livet bakom järnridån kan man läsa mer om i andra understreckare som publicerats de senaste åren:

* ”Östtyskland i fronten för moderna ideal”

* ”Välvilligt utbyte eller spioneri?”

* ”Muren kunde inte hejda västlig populärkultur”

* ”De sista troende kommunisterna”

* ”DDR-tronens fängslande tråkmåns”

* ”Vem minns det blodiga upproret i DDR?”

* ”Leipzigs böner blev hörda”

Även tioårsdagen av murens fall uppmärksammades på streckarplats. Då skrev Martin Lagerholm om muren i litteraturen:

* ”Murromaner med och utan skapande mognad”

De skilda villkoren för Öst- och Västtyskland, politiskt, socialt och kulturellt, samt återföreningens mångfacetterade konsekvenser, har också belysts i flera understreckare de senaste åren:

* ”Filosofiskt bokslut över Västtyskland”

* ”Tyskt inflytande runt Östersjön kom av sig”

* ”Ibland måste glömskan tillåtas läka historiens sår”

* ”Det visuella genomslaget”

* ”Konsten hjälper östtyskar sörja förlorad tid”

* ”Tysk enhet bara en omhuldad myt?”

* ”Historier om platser där historien ägt rum”

Den 9 november har förresten vid flera tillfällen visat sig vara ett ödesmättat datum i den tyska historien. Kring denna tillfällighet har SvD:s litteraturredaktör Kaj Schueler spunnit en understreckare:

* ”Tysklands öde avgörs den 9 november”

[Foto: David Brauchli/Reuters, 11/11 1989]

Ludvig Hertzberg

Det har siats om saken i många år, men nu verkar e-böckernas och läsplattornas tid till sist faktiskt vara kommen. Att allting som kan översättas till ettor och nollor – som text, ljud och bild – förr eller senare börjar spridas i den digitala vinden är knappast ägnat attförvåna. Men först nyligen har digitala läsplattor blivit eftertraktade – inte minst genom internetbokhandeln Amazons ”Kindle”, som sedan slutet av oktober även finns på den svenska marknaden. Samtidigt fortsätter Google sitt lika omfattande som kontroversiella inskanningsprojekt av böcker – tillgängliga genom Google Book Search. Sedan 2004 lär man ha skannat in närmare tio miljoner böcker.

Att det är nu det händer kan man även avläsa av de senaste veckornas rubriker i SvD: ”Läsplatta ger novellen ny framtid”, ”Google öppnar e-boksbutik nästa år”, ”Google editions erbjuder 500 000 verk”, ”Framtidens bokhandel”, ”Nu får pappersboken konkurrens” och ”Skön ny läsvärld med platta i knät”

Googles ambition ”att organisera all världens information och göra den tillgänglig och användbar överallt”, inklusive alla de böcker vars rättighetsinnehavare inte aktivt motsätter sig detta, har för all del stött på kritik.

Att den också är lovvärd, och att kritiken snarast är ett uttryck för seglivade omständigheter som begränsar den kulturella allmänningen, menade medievetaren och forskningschefen på Kungliga Biblioteket, Pelle Snickars i understreckaren ”Google avslöjar upphovsrätten som relativ” (17/10)

Inte helt oväntat uppstod med anledning av understreckaren en debatt på SvD:s kultursidor, som i dag avslutas med en slutreplik av streckarskribenten. Läs gärna de tidigare inläggen, av Förläggareföreningens ordförande Kjell Bohlund (22/10), av Sveriges Författarförbunds ordförande Mats Söderlund (26/10), av Peter Sunde Kolmisoppi, en av The Pirate Bays grundare (28/10) och av Karl-Erik Tallmo, författare till en kommande bok om upphovsrättens historia (3/11).

Det har som sagt siats om dessa nya villkor för boken ett bra tag redan. I januari 1996 anmälde litteraturvetaren Johan Svedjedal en bok av Bill Gates i en understreckare. Där konstaterade han apropå de gryende datautopierna:

”Jag skulle gärna äga en portabel e-bok med tillgång till alla nätets dokument. Men kan den ersätta känslan av att bläddra i en vacker bok, vältryckt på noga utvalt papper? Knappast. En kvalitetsbok är redan i sig multimedial, och vad gäller bokhantverk blir e-boken ingenting annat än en ersatz-bok. Det är inte otroligt att informationsteknologin skapar en motrevolution inom kvalitetslitteraturen. I en värld överbefolkad av texter kommer kvalitetsstämplarnas roll att bli än viktigare – och författare att sträva efter att komma ut på ansedda förlag och att göra det i vackert utstyrda böcker.”

Fyra år senare återkom han med en dubbelstreckare om det litterära verkets villkor i massmarknadens och digitaliseringens tidevarv, avslutad med iakttagelsen:

”Datoriseringen av samhället må vara en medial revolution som i betydelse ligger någonstans mellan boktryckarkonstens och tv:s genombrott. Men det krävs mer än en datorrevolution för att ta kål på den tryckta boken. Ännu är det för tidigt att börja med sorgesångerna över Gutenbergs uppfinning – även om bokens och skriftkulturens framtid lär ligga på andra ställen än enbart i trycksvärtans, papperets och pärmarnas land. I själva verket finns den i fler medier än veckan har dagar.”

* ”Bokens framtid i IT-revolutionens tidevarv”

* ”Boken i det globala flödet av text, ljud och bild”

Mycket vatten må ha runnit under cyberbroarna sedan dess (om Google som en makthavare att räkna med skrev förresten Nicklas Lundblad bara några månader innan inskanningsprojektet tog sin början), men fortfarande tycks det förhastat att betrakta digitala böcker som ett hot mot (snarare än ett komplement till) den tryckta bokens existens.

Och också upphovsrättsproblematiken är ju långt ifrån löst. Men kontrastera gärna Axel Rafaels understreckare om ”författarrättens varaktighet” från 1919 med senare års tankegångar, som de kommit till uttryck under strecket:

* ”Upphovsrätten – ockult men ständigt aktuell”

* ”It – en revolution för kunskap eller för marknaden?”

* ”Upphovsrätt och boktryck i hand i hand”

* ”Upphovsmän borde själva bli pirater”

* ”Vad pirater och anti-pirater borde tala om”

* ”Slaget om fildelning är bara början”

Ludvig Hertzberg

I går kväll kom ett telegram med beskedet att den framstående franske strukturalisten och socialantropologen

Claude Lévi-Strauss (ej att förväxla med jeanspionjären Levi Strauss!)
gått ur tiden – om bara några veckor skulle han ha blivit 101 år gammal.

När han fyllde 100 – den 28 november 2008 – inledde idéhistorikern Christina
Schmidt
(som året dessförinnan disputerat på en avhandling om Lévi-Strauss som
civilisationskritiker) sin understreckare om födelsedagsbarnet, ”På
jakt efter tänkandets villkor”
,
med att berätta om ett besök hon gjort hos honom i hans hem i Paris 2006:

”Han
visade sig, trots sin höga ålder, ännu besitta den imponerande tankeskärpa som
han givit prov på i sina böcker. Den bild jag haft av en artig gentleman
bekräftades likaså. Oväntat var bara det varma, inåtvända leendet. Det var helt
motsatt hans texters strama och klassiska språk, som förmedlar kyla. Det
kontrasterade också mot den reserverade framtoning, som bland annat Simone de
Beauvoir vittnat om. Hon tog sin licentiatexamen samtidigt med Lévi-Strauss och
har berättat om det lustiga intryck han gjorde då han med död min höll sin
provföreläsning om passionernas vansinne.”

Schmidt beskrev Lévi-Strauss arbete som ”en kritik av den etnocentriska
föreställning som tar den västerländska historiska utvecklingen som förebild
för alla samhällen”, och menade att han fortfarande är aktuell, ”men
inte i första hand som strukturalist utan som en försoningens antropolog.”
Han gjorde banbrytande iakttagelser om betydelsen av våra myter och
berättelser, kring deras funktion i samhället och hur vi strukturerar vår tillvaro utgående
från denna typ av kategorier – och han visade på grundläggande problem i
jämförelser mellan föreställningar om den egna ”civiliserade”
kulturen och främmande, ”primitiva”.

Det första verket som översattes till svenska var ”Spillror av paradiset”, som
utgick från expeditioner i Brasilien. I SvD recenserades den av ingen mindre än
prins Wilhelm (30/10 1959):

”Det
har blivit något vida mer gediget än en reseskildring. Kanske karakteriseras
den bäst såsom en populärvetenskaplig återblick från hans hela verksamhet där
borta sedd mot bakgrunden av modärna forskningsresultat. /…/ Hans bok är
allvarlig och djuplodande – kanske en av de spekulativaste och mest upplysande
som någonsin skrivits om Brasilens urinvånare.”

Claude
Lévi-Strauss gjorde sig snart känd som en förgrundsgestalt för den så kallade
strukturalismen, som sökte de basala kategoriska system som bestämmer mänsklig
självförståelse och samvaro, och som ofta minifesterar sig i myter;
ursprungligen en lingvistisk metod som Lévi-Strauss lyft över till etnografin
och antropologin. Om denna skola skrev Jan Stolpe en introducerande
understreckare i februari 1968:

”I
andra hand kommer då strukturalism att bli namnet på något av en människosyn,
nästan en ideologi, som framkommit som konsekvens av att man tillämpat
strukturalistiska metoder på en rad sociala fenomen. Och det är i denna senare
betydelse som ordet kommit att tilldra sig så stor uppmärksamhet. I denna andra
betydelse kan strukturalismen dateras till 1949 – det år då Lévi-Strauss
publicerar sin första större undersökning, Les Structures élémentaires de la
parenté
, en jättestor bok om familjerelationer och giftermålsbeteenden.”

* ”Lévi Strauss och myterna”

När
Lévi-Strauss senare vände blicken mot den egna västerländska kulturen, blev
även detta ämne för en streckare:

* ”Om konsten att se, lyssna och läsa”

Och så sent som för en vecka sedan recenserade Torgny Nordin en ny svensk bok om
Lévi-Strauss, Christer Lindbergs ”Samhället som tanke. Claude Lévi-Strauss
och den franska strukturalismen” – läs recensionen här.

[Foto:
AP]

Ludvig Hertzberg

Denna höst har de två första av åtta planerade volymer i Norstedts ambitiösa satsning ”Sveriges historia” kommit ut. Bokserien, med historieprofessorn och SvD-skribenten Dick Harrison som huvudredaktör, presenterades i september i ett reportage i SvD (”Sanningar ställda på huvudet”) och i dag anmäls de första delarna – som täcker åren13 000 f Kr till 600 e Kr respektive 600 till 1350 – av arkeologen (och bloggaren) Martin Rundkvist i understreckaren ”14 000 år av kalejdoskopiskt historiemyller”.

Vad som ska betraktas som just Sveriges historia är förvisso ingen självklarhet – ”För tusen år sedan bestod Sverige av bygderna kring Mälaren, Vänern och Vättern, och dessförinnan fanns inget Sverige alls. Ändå är det den väldiga landmassan inom rikets gränser efter 1809 som bildar ramen”, konstaterar Rundkvist.

Det nationella historieskrivandet har ju i sin tur en brokig historia, ofta just nationalistiskt motiverad: man har velat framhäva det egna rikets storhet och framkalla känslan av en gemensam identitet. Det är dock inte detta som föresvävat de inblandade i det aktuella projektet: ”Harrisons bild av den äldre medeltiden är mycket långt från en nationell berättelse om det svenska rikets rötter. /…/ den historiska process som vi i efterhand skönjer är den godtyckliga summan av ett småskaligt stretande åt alla möjliga håll.”

Annat ljud i skällan var det på 1600-talet, med Olof Rudbecks götiska visioner om ett svenskt Atlantis, som Mattias Legnér skrivit om i understreckarna ”Göterna – nyskapande bakåtsträvare” och ”Forntiden är inte vad den har varit”.

I våra dagar kanske den äldre historien saknar politisk laddning, som dagens streckarskribent skriver. Är därmed arkeologers och medeltidshistorikers forskning också onyttig? Det menar i varje fall Rundkvist: ”Vitsen med våra ämnen är i själva verket att de är ett nöje.”

Historieskrivning som underhållning, med andra ord. Apropå historisk fiktion skriver Rundkvist:

”Jag får ibland frågan vad jag tycker om Jan Guillous medeltidsromaner. Folk brukar anta att jag avskyr dem av professionella skäl. Sanningen är att jag inte har läst dem men att jag tycker bra om dem av ren princip. Visst måste det finnas historiska felaktigheter i dem, och kanske killar Guillou den västgötska lokalpatriotismen under hakan. Men faktum är att utan den påhittade Arn Magnusson skulle de flesta av läsarna inte ha någon uppfattning alls om 1100-talet. Tack vare honom har de en bild med en del felaktigheter, men det är mycket bättre än ingen bild alls.”

Okontroversiell är Rundkvist inte. Historikern Jonas Nordin har till exempel i ett par understreckare – ”Historielöshet är bättre än usel historia” och ”Arns svärd tveeggat för historieämnet” – som synes av rubrikerna argumenterat för motsatsen. Tänkvärda är båda perspektiven.

Klart är i alla fall att det råder delade meningar om vilken sorts historieskrivning som är önskvärd, och vad man egentligen gör när man skriver historia. Nationsbundenhet har sina problem, populariseringar och krav på nyttighet sina. Vill man bilda sig en uppfattning – eller utmana den man har – gör man klokt i att ta del av en mångfald infallsvinklar och röster – varför inte genom ytterligare understreckare där historieskrivandets problematik tematiserats, som:

* ”Fiktionens filter ger oss historiens essens”

* ”Historieberättarna är vanskliga för historieskrivningen”

* ”Att göra svenskar av skåningar”

* ”Nuet gör oss blinda för historien”

* ”Är historien ett trauma?”

* ”Elevens frågor i fokus för historieämnet”

* ”Historien är inte vad den har varit”

* ”Klassiker i ordets rätta bemärkelse”

* ”Historiska historiker i nuets tjänst”

* ”Historia som politisk mytskapare”

* ”När idéernas historia fick fäste i folket”

* ”Gränsen mellan historia och myt en nationell ödesfråga”

* ”Hollywood har koloniserat det förflutna”

* ”Bilder ger oss ett prisma av historien”

* ”Häger & Villius bildsinne gav historien ett lyft”

* ”Behövs det ännu en kulturhistoria?”

* ”Historien lär oss se det moderna”

[Bild: Klio – historieskrivningens musa, målning av Pierre Mignard, detalj]