Annons

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

I dag är det Alla helgons dag, inte att förväxla med Halloween, som det också är, eller med Allhelgonadagen, som infaller i morgon, eller med Alla själars dag, som också infaller i morgon (eller i övermorgon, beroende på var man befinner sig). Hur man än vänder och vrider på de olika traditionerna har denna helg kommit att bli en högtid förknippad med att tända ljus vid anhörigas gravar, att minnas de döda.

Detaljerna i de ritualer och sedvänjor som omgärdar vårt förhållningssätt till döden har genomgått många metamorfoser genom historien, men det ceremoniella behovet verkar beständigt – de äldsta arkeologiska lämningarna vittnar många gånger just om begravandets och förgänglighetens centrala betydelse och universella karaktär.

”Döden är inget man får slarva med. Döden är det mentala utropstecken som får oss att tänka linjärt, får oss skapa egna livsberättelser med ett slut som vi inte kan se eller definiera och som därför blir så mycket mer fascinerande.”

Så skrev Dick Harrison i understreckaren ”Öga mot öga med döden” tidigare i år, apropå den ström av böcker som studerar hur döden framställts i allt från historiska begravningsritualer till moderna filmer.

Dödens historik – och moderna utmaningar – har man kunnat läsa om i flera understreckare de senaste åren:

* ”När döden kom skulle alla vara med”

* ”När döden blev modern”

* ”Begravningen tydliggör vår identitet”

* ”Kulturen skapar nya gränser för liv och död”

* ”Modernt liv gör sista vilan problematisk”

* ”Rum för sorg, tröst och avsked”

* ”Skiftande syn på självmordens varför”

Den egna döden är kanske ingenting man gärna eller ofta tänker på, men den definierar förstås genom sin obarmhärtighet våra liv. Inte minst åldrandet andas förgänglighet. Förra söndagen skrev Merete Mazzarella i understreckaren ”Gamla ideal om hägrande ålderdom” om det ideala åldrandets tradition, ”en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta.”

Den skiftande synen på ålderdomen har även belysts i flera tidigare streckare, som:

* ”Mer liv till åren inte mer år till livet”

* ”Långt liv i hälsa uråldrig dröm”

* ”Den antika ålderdomen”

* ”Åldern ska inte spela någon roll”

* ”Ett gott råd förlänger livet”

* ”Åk taxi och låt barnbarnen gå”

* ”Hos Beckett sjöd förfallet av liv”

[Foto: En glänta i Skogskyrkogården, Allhelgonadagen 2008, Jessica Gow/Scanpix]

Ludvig Hertzberg

Det är värst vad det har gått snabbt, när man tänker efter. Internet, denna cyberrymd av ettor och nollor, är ju numera närmast ett fundament i de flestas vardag. Men för knappt 20 år sedan hade inte många av oss ens satt sin fot på nätet; själva webben – world wide web – föddes först i december 1990.

Dock är själva tekniken för all del av äldre datum. Närmare bestämt av den 29 oktober1969, då två datorer, i varsitt kaliforniskt forskningsinstitut, första gången kopplades ihop över ett nätverk, ”Arpanet”. För 40 år sedan i dag, med andra ord.

Om internets vidare öden kan man med exempelvis läsa i Karl Steinicks understreckare ”Nätets nyckfulla historia”.

Flera understreckare har under det senaste decenniet gripit sig an såväl fenomenet internet som internetfenomen – det har kunnat handla om e-post, nätdejting, bokbloggar, Google, Youtube (både en och annan gång) eller Twitter.

I dag skriver Nicklas Lundblad under strecket om hur internet omvälvt samhället på ett sätt som som hittills underskattats i den politiska praktiken, och som lagstiftningen haft svårt att hantera:

”Om vi inte förstår vad nätet betyder kommer vi med nödvändighet att misslyckas i våra försök att bygga upp en välavvägd reglering av det – och därmed kanske skada demokratiska grundvärden.”

* ”Det är dags att ta internet på allvar”

Internet som ekonomisk, politisk, demokratisk, social och kulturell tummelplats har också tidigare varit föremål för en mängd belysningar under strecket, som:

* ”Delbokslut för cybereliter och chifferpunkare”

* ”Internet ökar det sociala kapitalet”

* ”Utan sociala normer rasar nätet samman”

* ”It – en revolution för kunskap eller för marknaden?”

* ”Stora likheter mellan dagens IT-utopier och romantiken”

* ”Internetanvändare riskerar missa det oväntade”

* ”Kulturarvet sprids med digital vind”

* ”Det globala nätverket tar över”

* ”Mot ett snålare internet”

* ”Användarna utmanar om mediemakten”

* ”Tekniken skapar kloka massor – och dumma”

* ”Utan kunskap blir man inte riktigt klok”

* ”Redaktören i bloggosfärens centrum”

* ”Länder bemöter IT-utveckling på olika sätt”

* ”Nationalstaten bygger murar i cyberrymden”

* ”Långt borta och nära i cyberrymden”

* ”Internet både hotar och stöder Kinas regim”

* ”Bloggbävning skakar Kinas internetmur”

* ”I Kina är IT-revolutionen nationalistisk”

* ”Kina har rest en framgångsrik ’cybermur'”

* ”Lathund för våra dagars datautopier”

* ”Välkommen till den digitala inhägnaden”

* ”Övervakning måste bevakas underifrån”

* ”Lillebror kan redan se allt du gör”

[Bilden: detalj ur en grafisk representation av internet (15/1 2005), baserat på hur nätverkets noder anknyter till varandra, framställd av The Opte Project.]

Ludvig Hertzberg

”Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde med ett ord ha varit ödmjukare, ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt detta än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre högst konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.”

Orden är Stig Dagermans, i den reportageserie han skrev för Expressen från Tyskland 1946, ett år efter andra världskrigets slut. I måndags kunde man höra dem upplästa i den franskproducerade filmen ”Automne allemand” (regi: Michaël Gaumnitz, ARTE, 2009), när den visades i SVT (går i repris natten till i morgon och på söndag, samt möjlig att se på SVT Play).

I filmen ackompanjeras Dagermans ”Tysk höst” av kongenialt arkivmaterial och moderna animeringar – ”Spökstädernas tomt gapande fasader tycks med ens stå där på nytt, som en förfärande påminnelse om vart den ideologi som bygger på föraktet för den andre ytterst kan leda”, konstaterar Astrid Söderbergh Widding i sin mediekrönika i dagens tidning.

60 år efter att ”Tysk höst” gavs ut i bokform skrev årets Cliopristagare Johan Östling en understreckare om Dagermans ”mångstämmigt humanistiska gensaga”:

”Handlingen utgår ofta från ett allmänt antagande om Tyskland eller tyskarna. Med konkreta exempel, inte sällan med utgångspunkt i en enskild individ eller en enkel episod, visar Dagerman sedan hur otillräckliga alla generella utsagor är. I texterna, som genljuder av hopplöshet och lidande, leder han i bevis hur alla ensidiga beskyllningar blir förfelade.”

* ”Stig Dagerman såg individen i det tyska folket”

Man kan kanske undra varför det görs en film av reportaget just nu, och just i Frankrike. Bortsett från att det väl säger någonting om det svenska kulturklimatet och SVT:s ekonomiska prioriteringar att filmen inte kommit till på svenskt initiativ, har det nog till stor del att göra med att just Stig Dagerman alltid haft en framstående plats på den franska parnassen, att ”Dagermanskt mörker tilltalar fransmännen”.

Dagermans reportagebok fick dessutom för bara tiotalet år sedan en skjuts genom den tyske författaren W G Sebald, som i sin ”Luftkrieg und Literatur” (1999) lyfte fram den som ett vittneslitterärt föredöme, på grund av dess ”dokumentariska” strategi enligt vilken författaren förvandlar sig till vittne utan att fördenskull överge fiktionaliserande grepp, och på så sätt kan ”skriva det som inte låter sig skrivas”.

Tysklands ”förskyllda lidande” har liksom vittneslitteraturen behandlats i flera streckare de senaste åren, såsom:

* ”Vem kan beskriva en förintad värld?”

* ”Röster om 1900-talets nattsvärta”

* ”Dresdens förstörelse omvärderad”

* ”Krigsfångarna hjälpte Tyskland att välja väg”

* ”Kulturarv gick under med Hitler”

[Foto: Tore Falk, 1950]

Ludvig Hertzberg

Den västerländska filosofihistorien är bara en rad fotnoter till Platon, brukar det heta. Det låter som en överdrift men ligger nog inte så långt från sanningen: den gamle greken formulerade onekligen de flesta filosofiska problem som vi tampas med även i modern tid.

Som elev till Sokrates och lärare till Aristoteles ingår Platon i en trojka som grundlade det västerländska tänkandet, konstaterade Johan Sjöstrand i ett reportage i SvD häromveckan (”Filosofins superstar”), med anledning av Jan Stolpes nu fullbordade nyöversättning av Platons samlade skrifter.

I dagens understreckare anmäler filosofen och författaren Kate Larson det sjätte och sista bandet, bestående av epigram, brev och kortare dialoger. Huruvida Platon skrivit dessa själv är omstritt, men de fyller ändå ut berättelsen om honom, menar hon:

”ett slags thriller är de att läsa, här samsas filosofisk utläggning med mordhot, starka känslor med försök till analys, ibland bryter också ett stycke vardagsliv fram från det fjärran Syrakusa under 300-talet f Kr.”

SvD:s recensioner av de fem tidigare volymerna kan man klicka sig fram till här:

Bok 1 (Sokrates försvarstal, Kriton, Euthyfron, Laches, Den mindre Hippias, Gästabudet, Faidon och Gorgias)

Bok 2 (Menon, Protagoras, Lysis, Charmides, Ion, Menexenos, Euthydemos, Faidros och Kratylos)

Bok 3 (Staten)

Bok 4 (Parmenides, Theaitetos, Sofisten, Statsmannen, Timaios, Kritias och Filebos)

Bok 5 (Minos, Lagarna och Epinomis)

”Vid Hera, vilken duglig karl!”, avslutar Kate Larson sin streckare, med hänvisning till Stolpes översättargärning, ett magnifikt arbete som överlag mötts av hyllningar. Senast Platons samlade skrifter översattes till svenska var i början av 1920-talet, av Claes Lindskog. Tiden må ha sprungit förbi den, men på sin tid var också den en välkommen modernisering. I sin anmälan av den första av Lindskogs volymer skrev SvD:s recensent, Martin P:n Nilsson (22/12 1920):

”En ny Platonöversättning som verkligen förmedlar och levandegör innehållet är därför ej blott en händelse utan en tanke i rätt tid. /…/ Dalsjös översättning var aktningsvärd och god för sin tid men bundenheten vid det grekiska originalet och den styva språkbehandlingen verka på oss mer tröttande än på en äldre generation, vad värre är, den fördunklar den store diktaren och stilisten Platon.”

Hela recensionen kan läsas här.

Än mer lyrisk var Alf Ahlin när fyra år senare han summerade bedriften i en understreckare, med anledning av det avslutande bandet av Lindskogs översättning:

”Vi, som icke heller med möda kunna staka oss fram i det grekiska originalet, ha icke råd att undvara denna översättning, och den har inte kommit en dag for tidigt. Att den i vårt land verkställts på ett så förnämlig sätt, är varken mer eller mindre än en heder för vår kultur.”

* ”Den näst bästa staten”

Behovet av modernisering av den svenska översättningen trängde sig förvisso på redan på Lindskogs tid, och i början av 50-talet gav han ut reviderade versioner av tre dialoger (Lakes, Gästabudet och Eutyfron). Just då stod tydligen Platon ovanligt lågt i kurs, om man får tro Knut Hagbergs understreckare med anledning av utgivningen:

”Men för ögonblicket är otvivelaktigt den platonska idealismen synnerligen inaktuell. /…/ Populärfilosofiska kraftkarlar och bestsellerförfattare tävla om att framställa Platon som arg nazist, utsugare och helvetespredikant”

* ”Författaren Platon”

Emellertid: i dessa dagar finns det väl knappast någon som bland filosofer och intellektuella är lika unisont aktad som Platon. Han fortsätter helt enkelt att ge näring åt våra tankar, mer än 2 300 år efter sin död. Så har man under strecket de senaste åren kunnat läsa Sture Linnér om ”den ständige utmanaren”, Lars Gustafsson om Platons ”gudomliga humor”, och Hans-Roland Johnsson om det platonska kärleksbegreppet, under rubriken ”Filosofer är de bästa älskarna”.

Liksom, för övrigt, huvudpersonen i många av Platons dialoger: Sokrates:

* ”Bilden av Sokrates står ännu inför rätta”

* ”Sokrates ironisk intill döden”

(PS. Trots det säkerligen slitsamma värvet har Jan Stolpe även hunnit med andra väsentligheter, som att streckarskriva! Inte om Platon, men om Nostradamus, ”renässansens Dan Brown”.)

[Bilden: Platon enligt Rafael, ”Skolan i Aten” (1509), detalj]

Ludvig Hertzberg

Så hur gick det i år, kanske någon undrar efter gårdagens blogginlägg?

Tack, bra!

Redan nu har vi glädjen att kunna publicera en understreckare om årets Nobelpristagare, Herta Müller, av Martin Lagerholm:

”Den värld som framträder i Müllers böcker är ingen vacker värld. Men
deprimerande eller hopplöst blir det aldrig, och det tack vare den
intensiva närvaro i språket som syresätter den gestaltade människan och
hennes obetvingliga uppfattning av att vara just människa tvärs igenom
– eller snarare i och genom – allt det bräckliga och krossade.”

* ”Herta Müllers språk trotsar ofriheten”

Missa förresten inte heller SvD:s recension av Müllers debutbok, ”Flackland”, ”ett sällsynt exempel på vad språk kan åstadkomma när det rör sig i gränslandet mellan barnets magiska värld och det återskapande medvetandet”, när den kom på svenska 1986, Synnöve Clason recenserade – nu upplagd här.

[Foto: Lars Pehrson, 2005]

Ludvig Hertzberg

Så var det dags igen: i morgon klockan 13 öppnas dörrarna till Svenska Akademiens Börssal för tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur. Vem det blir kan man på klockslaget förslagsvis ta del av här på SvD.se – det brukar sedan inte ta många minuter innan de första reaktionerna och kommentarerna sköljer in.

Och med lite tur – nej: med en hel del tur! – kan rentav en understreckare som ingåendepresenterar och värderar pristagarens författarskap vara färdig för webbpublicering bara några timmar senare, i tryck i fredagens papperstidning. Det har faktiskt hänt, faktiskt nästan varje gång de senaste åren. Hos SvD:s litteraturkritiker finns nämligen, det måste sägas, en fantastisk kunskap samlad om litteraturens främsta, och en förmåga att snabbt – blixtsnabbt – spinna fram en streckare av den. Alltså mer skicklighet än tur, egentligen.

Men en gnutta otur kan förstås sätta käppar i hjulet – ett och annat betydande författarskap ligger ofrånkomligen utom räckhåll för våra kritikers omedelbara expertis, och Akademiens val är ju dessutom långt från förutsägbara. Så varje gång känns det lika osäkert om vi ska kunna bjuda på en rask Nobelprisstreckare. Så även i år…

SvD-traditionen att – förr eller några dagar senare – i en särskild understreckare presentera litteraturens Nobelpristagare härrör från början av 1950-talet, från början sporadiskt men efter hand alltmer plikttroget. Här på webben kan man läsa samtliga från 1995 och framåt:

1995 Seamus Heaney

1996 Wislawa Szymborska

1997 Dario Fo

1998 José Saramago

1999 Günter Grass

2000 Gao Xingjian

2001 V S Naipaul

2002 Imre Kertész

2003 J M Coetzee

2004 Elfriede Jelinek

2005 Harold Pinter

2006 Orhan Pamuk

2007 Doris Lessing

2008 J-M G Le Clézio

Dessutom: tidigare på denna blogg har jag haft anledning att webbpublicera de streckare som skrevs i samband med att Albert Camus och Jean-Paul Sartre belönades (1957 resp 1964).

Alfred Nobel och hans testamente har liksom de olika Nobelprisens historia varit föremål för flera understreckare de senaste åren – däribland:

* ”Förtalskampanj bakom Nobels nobla testamente”

* ”I poesin upptäckte Nobel en motkraft”

* ”Böckerna var Nobels tredje hemland”

* ”Alfred Nobel renässansman och upplysare”

* ”Filosofiska skisser ger ny bild av Nobel”

* ”Nobelpriset blev medialt med Pierre och Marie”

* ”Därför fick Freud aldrig Nobels litteraturpris”

* ”Översättaren sätter prägel på Nobelpriset”

* ”Närsynta Nobelpris i naturvetenskap”

* ”Danska pris blottar Nobeltestamentets ömma punkter”

* ”Nobelpriset som förändrade världen”

* ”Italiens första Nobelpristagare fast i sin tid”

* ”Våldsam debatt i Akademien när Lagerlöf valdes”

* ”Så ratade Akademien kvinnorna”

[Nobelprismedaljer, foto: Janerik Henriksson/SCANPIX]