X
Annons
X

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Om det nu har undgått någon: i år – närmare bestämt i dag – är det exakt 200 år sedan Sverige och Finland gick skilda vägar. Rättare sagt: den 17 september 1809 undertecknades det fredsavtal som efter ett drygt års krigande gav Ryssland en tredjedel av Sveriges territorium – sex län samt Åland; den östra rikshalvan, vad vi i dag kännersom Finland.

Med anledning av bemärkelsedagen skriver Mats Bergquist i dagens understreckare om omständigheterna som ledde till att det gick som det gick – för det hade lätt kunnat gå annorlunda. Bergquist refererar bland annat till den finländske historikern Matti Klinge, som i boken ”Napoleons skugga” visar att kejsar Alexander inte alls från början haft för avsikt att lägga detta landområde under sig.

Kriget – det sista som utspelade sig på svensk mark – liksom fredens konsekvenser var även föremål för Jonas Nordins streckare på 200-årsdagen av krigsutbrottet, den 21 februari 2008:

* ”Finlands sak var svår”

Och däremellan har 200-årsminnet förstås gett upphov till många fler belysningar i SvD:

Om Sveaborgs belägring och snöpliga fall, ”det krig i kriget som avgjorde Finlands öde”, skrev Carl-Henning Wijkmark under rubriken ”Sveriges andra Poltava”.

Om den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runebergs tongivande gestaltningar av kriget skrev Anders Persson en dubbelstreckare, ”Gerillan som gömdes bakom dyra ord” & ”Runebergs poetiska gerillakrig”.

Om hur nära det var att Sverige skulle ha gått under genom ett planerat napoleanskt anfall från Danmark berättade Thomas Roth i understreckaren ”Danskarna sprängde Storsverige”.

Och om hur nära det var att Sverige skulle ha gått under genom ett planerat ryskt anfall från från Baltikum berättade å sin sida Anders Persson i streckaren ”Falska väderrapporter räddade Sverige”.

Om Finlands öde som ryskt storfurstendöme skrev Johannes Salminen för några år sedan understreckaren ”Staten Finland växte fram i örnens skugga”.

Och så har det handlat om de svenskspråkiga finländarnas öde i ljuset av rikssprängningen, liksom om de finskspråkiga svenskarnas.

Mer än så: den strida strömmen böcker som på olika sätt närmat sig den viktiga skiljepunkten i Sveriges och Finlands historia har i SvD anmälts med jämna mellanrum, däribland titlar som ”Finska kriget 1808-1809”, ”Kärlek och krig. Revolutionen 1809”, ”1809 – Rikssprängning och begynnelse”, ”Riket sprängs 1809. Sverige och Finland under Napoleonkrigen” och ”Detta folk av barbarer och skorpioner. Finlands svenska och ryska tid” (den sistnämnda gav mig förresten fröet till en kolumn om det självständiga Finlands behov av en självständig historia, inkarnerad i legenden om bonden Lalli.)

Bergquist konstaterar i sin streckare att man efter kriget både på svenskt håll och i storfurstendömet anpassade sig anmärkningsvärt snabbt, och att bandet mellan länderna förblivit starkt:

”Om Märkesåret 1809 kan bidra till att kunskapen om hur lika – också fysiskt – de båda staternas fundament är, har man ju också bättrat på den redan av historiska skäl stabila grunden för vårt framtida samarbete.”

[Bilden: Kejsar Alexander I sammankallar Borgå lantdag i mars 1809, detalj]