X
Annons
X

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Få saker engagerar oss nordbor så mycket som vädret. Som minsta gemensamma nämnare – men också i egenskap av skicklig dramaturg – är vädret som bekant en småpratets klassiker. Framför allt så här i semestertider ropar löpsedlarna ut femdagarsprognoser på löpande band, medan vädertjänsterna lär höra till nätets populäraste. Vackert väder tycks nästan lika viktigt för den moderna folkhälsan som variationsrikt väder är för jordbruket.

Även under strecket har det pratats väder. Det har exempelvis kunnat handla om vinden – ”den mest gåtfulla och paradoxala naturkraften”; om de svårfångade molnen; om de livsfarliga isarna, om regnbågens himmelska illusion; om obönhörliga översvämningar, samt förstås om klimatförändringar, växthuseffekten och människans respektive naturkatastrofers klimatpåverkan. Och 1942, en sommar med ”evigt regn”, skrev Harry Martinson ned sina intryck av vädrets roll i den svenska sommaren, i ett ”semesterbrev” under strecket.

Trots våra tiders enorma tekniska landvinningar har emellertid vädret förblivit svårt att med exakthet förutspå. ”En förutsägelse av vädret är, som var man vet, i allmänhet behäftad med ganska stor osäkerhet”, inledde fysikern och meteorologen Anders Ångström (som skulle komma att chef för SMHI 1949–54) en understreckare i januari 1922, i vilken han redogjorde för grunderna för det tidiga 1900-talets meteorologi:

”Är det så, att ’vädret blåser vart det vill’ och dess företeelser icke följa några bestämda lagar? Helt visst icke. Ej heller torde man i allmänhet kunna förklara en förutsägelses misslyckande genom att hänvisa till försumlighet hos meteorologerna, eller felaktigheter i de metoder, som användas. /—/ Att en mycket liten orsak kan ge upphov till en mycket stor verkan, är en av huvudorsakerna till att atmosfärens tillstånd är så svårt att förutbestämma.”

* ”Väderleksförutsägelser” (12/1 1922)

Mer om den moderna meteorologins framväxt kan man läsa i en understreckare från häromåret av historikern och meteorologen Anders Persson: ”Stormigt då väderprognoser blev vetenskap”. För drygt 50 år sedan gick Sverige i bräschen för meteorologi. Med hjälp av dåtidens mest avancerade dator, ledande forskare och ekonomiskt stöd från USA gjorde man 1954 den första lyckade prognosen av icke-periodiska variationer i väderläget. Också om detta har Persson streckarskrivit: ”På 50-talet hade vi i alla fall tur med vädret”. (Tidigare i våras fyndade Persson förresten bland gammal väderstatistik, och kunde konstatera att falska väderrapporter räddade Sverige under finska kriget 1808-09.)

Vilket väder menar då dagens expertis att vi just nu har att vänta oss? Sådant!

Ludvig Hertzberg

De pågående blodiga upploppen i den kinesiska provinsen Xinjiang, framför allt i huvudstaden Ürümqi, jämförs redan med massakern på Himmelska fridens torg 1989, både i fråga om brutalitet och historisk betydelse. Om den senaste händelseutvecklingen kan man läsa exempelvis här, här och här.

Uiguriska autonoma regionen Xinjiang, som utgör nordvästra Kina och gränsar till Mongoliet, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Afghanistan, Pakistan och Indien, har på grund av sitt geografiskt utsatta läge länge legat i farozonen vad gäller angränsande maktcentrums territoriala anspråk, men dess muslimskdominerade befolkning har ändå kunnat förbli relativt självständig.

Under senare år har dock oljetillgångarna, en sviktande ekonomi och Pekingregimens integreringstryck tillsammans medfört ett den relativa självständigheten hotats, så till den grad att dagens protester vuxit fram – vilka alltså stött på våldsamt kinesiskt motstånd.

Xinjiang, som utgör en sjättedel av Kinas yta, är alltså den provins som ligger närmast Europa i en av världens supermakter, men ändå har den till stor del legat i medieskugga (med vissa undantag) fram till helgens upplopp. I dagens understreckare redogör Per Högselius för regionens historia, som kastar ett förklarande ljus över konfliktens grundbultar.

Högselius konstaterar bland annat att vi egentligen inte vet så mycket om vad som har hänt i Xinjiang under de senaste decennierna, under den kommunistiska eran – ”Förmodligen har det förekommit många revolter som varken kineser eller vi i väst någonsin fått höra talas om.”

Om den kinesiska censuren och kontrollen av informationsflödet framför allt på internet, som SvD:s Kinakorrespondent Ola Wong var inne på i en kolumn i gårdagens tidning, har flera understreckare handlat:

* ”Kina har rest en framgångsrik ’cybermur'”

* ”I Kina är IT-revolutionen nationalistisk”

* ”Nationalstaten bygger murar i cyberrymden”

* ”Internet både hotar och stöder Kinas regim”

* ”Bloggbävning skakar Kinas internetmur”

Många andra aspekter av Kinas moderna utveckling med relevans för förståelsen av de senaste dagarnas händelser har också behandlats under strecket på senare tid:

* ”’Nya’ Kina lika traditionellt som det gamla”

* ”Omvärldens finanskris hotar Kinas öppning”

* ”Kina vill vara med och forma vår framtid”

* ”Folket har hittat regeringens svaga punkt”

* ”Kina åter på väg mot en ledande teknikroll”

* ”Kinas ledning har blivit en tillväxtmaskin”

Åter andra har bjudit på perspektivvidgande nedslag i Kinas politiska och kulturella historia:

* ”Grymma kineser kittlade europeiskt våld”

* ”Kinesisk film politisk under ytan”

* ”Berättelserna ger en ny bild av Kinas folk”

* ”Vind i seglen för kinesisk hbt-kultur”

* ”Kvinnliga författare bryter ny mark i Kina”

* ”Svenskar bidrog till Östturkestans skriftspråk”

* ”Skriet från den kinesiska vildmarken”

* ”Kinesisk konst strävar efter delaktighet”

* ”Kinas armada upptäckte världen – och glömde den”

* ”Kina var viktigt för 1700-talets Sverige”

* ”Nixons kontakt grunden för Kinas uppsving”

* ”Buddhismen passar Kinas makthavare”

* ”Mao den värste av 1900-talets diktatorer”

* ”Generationer fick lida för skenbar trygghet”

* ”Liangdynastin lade grunden för lyrisk guldålder”

* ”Qins korta tid lade grunden till Mittens rike”

* ”Filosofins återuppbyggnad efter Mao”

[Bild: Kinesiska säkerhetsstyrkor formerar sig på Folkets torg i Ürümqi, 8/7 2009. Foto: Ng Han Guan/AP]

Ludvig Hertzberg

Stockholm saknar ett intelligensblad! Med de orden i en artikel i Ord och Bild sådde den unge poeten Verner von Heidenstam (1859–1940) fröet till den publicistiska vision som mer än 100 år senare fortsätter att prägla den tidning vi känner som Svenska Dagbladet. På sina resor hade han noterat att man på andra håll var betydligt generösare med idédebatt, kulturbevakning och litteraturkritik än hemma i Sverige.

Bara ett par år tidigare hade Heidenstam debuterat med diktsamlingen ”Vallfart och vandringsår” (1888), men redan var han en fixstjärna för 1890-talets unga författargeneration. Omkring sig samlade den blivande Nobelpristagaren entusiastiska författarkolleger och vänner (däribland Oscar Levertin, Tor Hedberg, Ellen Key, Hjalmar Söderberg, Carl Larsson och Helmer Key), som tillsammans planerade en helt ny tidning, tänkt att heta Sverige. ”Ett nytt stort intelligensblad som skulle bli organ för de bildade klasserna samt för vetenskap och konst”, som Heidenstam formulerade sig i ett brev.

Ekonomiska realiteter ledde till att man i stället 1897 tog över det tolv år gamla Svenska Dagbladet, till dess ett ganska oansenligt notisblad. I programförklaringen lovade man ”ägna större uppmärksamhet än hittills i dagspressen varit fallet åt kulturintressen i allmänhet och särskilt åt den svenska odlingen i alla dess yttringar”, användande ”den lugna utredningens och den starkt personliga åskådningens uttryckssätt”.

Heidenstam medverkade emellertid bara sporadiskt själv i den tidning han varit med om att omdana, ofta missnöjd med hur den sköttes. Men ett antal artiklar och dikter hann det trots allt bli: hans ”Medborgarsång” (”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”) publicerades exempelvis först i SvD.

Inför 100-årsjubileet 1959 skrev Ivar Anderson (SvD:s chefredaktör 1940–55) en understreckare i vilken han redogjorde för Heidenstams relation till SvD:

* ”Heidenstam och Svenska Dagbladet”

Det var framför allt under åren närmast sekelskiftet som Heidenstam medverkade i SvD, men när Under strecket uppstod hösten 1918 tog det bara ett halvår innan han bidrog med en trippelstreckare (21–23/5 1919), där han i såren efter första världskriget drog upp linjerna för sin ideologi. Var så god:

* ”En fritränkares betraktelser I.”

* ”En fritränkares betraktelser II.”

* ”En fritränkares betraktelser III.”

I dag är det exakt 150 år sedan Heidenstam föddes. Fortfarande är bilden av hans författarskap kluven: ofta häcklad för sin konservativa profil och sitt chauvinistiska patos, ibland hyllad för sin djärvhet och komplexitet, fortsätter Heidenstam att provocera och kräva omtolkning.

Under senare år har Heidenstam bland annat blivit föremål för en ny biografi av Per I Gedin, för Christine Sarrimos studie ”Heidenstams harem” och för Andreas Nybloms avhandling ”Ryktbarhetens ansikte. Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige”.

I dag skriver Tom Hedlund under strecket om en färsk avhandling som vill korrigera den gängse uppfattningen om Heidenstams debutsamling. Om hur Heidenstam kom att bli den främste företrädaren för 1890-talets litterära ”nittitalism” har Torsten Pettersson skrivit en understreckare, ”Heidenstam vann kampen om 90-talet”, medan Heidenstams brevväxling med Ellen Key för bara några veckor sedan avhandlades under strecket (20/5 2009, dessförinnan även 25/6 1940).

[Bilden: Verner von Heidenstam på en målning (av Sigge Bergström, 1909), som hänger på väggen i SvD:s stora mötesrum, ”Heidenstam”. Foto: Dan Hansson.]

Ludvig Hertzberg

Juli må vara nyhetstorkans tid, men i dag bjuder understreckaren på ingenting mindre än ett scoop. En av den svenska litteraturens mest omtalade pseudonymer i modern tid, Bo Balderson, avslöjas efter mer än 40 år av framgångsrikt hemlighetsmakeri.

Många har för all del tidigare trott sig veta vem som dolt sig bakom Balderson, som från debuten 1968 (med ”Statsrådet och döden”) fram till 1990 gav ut elva bästsäljande detektivromaner. Så sent som i gårdagens tidning recenserade Mats Gellerfelt en hel bok – i själva verket inte den första av Bo Gräslund – ägnad åt att reda ut kopplingarna till en av spekulationernas populäraste kandidater, Sven Delblanc (1931–1992). (”Det går inte ihop alla gånger”, konstaterar Gellerfelt.)

Wikipedia kan man läsa att ”snart sagt varje kvick och formuleringssnabb svensk skribent med goda regeringskontakter har någon gång misstänkts vara ’den skyldige’: Gunnar Heckscher, Leif Cassel, Bertil Ohlin, Bo Siegbahn, Jan Mårtenson, Stig Ahlgren, Gunnar Unger, Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona osv. Mer långsökta förslag är Olof Palme och Astrid Lindgren. /…/ Bland mer välmotiverade utpekanden märks Ebbe Carlsson, Åke Runnquist, Björn Sjöberg, Sven Delblanc, Kurt Persson och Gösta Gustaf-Janson.”

I mitten av 90-talet gick spekulationerna varma i SvD:s spalter. Det började med en understreckare – ”Nu kan det avslöjas vem som är Bo Balderson” – i vilken litteraturvetaren Carin Stenström försökte leda i bevis att det måste var Ebbe Carlsson (1947–1992) som hållit i pennan.

Det ledde bland annat till ett replikskifte (här och här), varpå tidningen fick ett fax från någon som utgav sig för vara Bo Balderson: ”Det här kan förstås – som Carin Stenström hävdar – vara en slump, men tills jag med goda skäl övertygats om motsatsen utgår jag nog ändå från att jag lever.”

Det vilda spekulerandet fick SvD:s forne chefredaktör Gustav von Platen att skriva en lång artikel i vilken han med glimten i ögat inledde med att föreslå sig själv som huvudmisstänkt.

Men Magnus Sjöstedt, som skrivit dagens streckare, inte bara tror sig veta: ”Jag har inte behövt använda vare sig akademisk eller journalistisk metod. Metoden var den enkla men egendomligt sällsynta, den att veta.” Ska man tro honom? Streckaren ger för all del många indicier och andra skäl att göra det, men visst: det ligger förstås i sakens natur att man först från och med nu, när namnet således nått offentligheten, slutgiltigt kan bekräfta saken.

(Fast man kan inte låta bli att undra: vem var i så fall den Bo Balderson som så sent som förra hösten i SvD ställde upp på en mejlintervju, om den riktige Balderson alltså dog några år dessförinnan?)

Som Sjöstedt inledningsvis konstaterar är litteraturhistorien full av pseudonymer, vissa av dem fortfarande hemlighållna. Olika samhälleliga och kulturella sammanhang har antingen tvingat eller lockat författare att skriva under falskt namn, av en eller annan anledning. Att sätta sitt namn på en bok var under 1600–1700-talet inte sällan ett sätt att underteckna sin egen dödsdom. Med tiden utvecklades i stället en kurragömmalek bland pseudonymer. Om detta skrev Fabian Kastner förra sommaren en understreckare:

* ”Strålkastarljus på litteraturens doldisar”

Filmens värld har i sin tur skapat en egen favoritpseudonym, Allen Smithee:

* ”Allen Smithee – filmvärldens egen buktalardocka”

För övrigt: understreckarna är ju till vardags inte av den art att de bjuder på avslöjanden och scoop, åtminstone inte av denna sensationella kaliber – men det händer förstås. Stor uppståndelse, ja en världsnyhet, blev det sommaren 2003 – även denna gång apropå en dubbelnatur – då Arkadij Vaksberg ur de nyöppnade hemliga ryska arkiven fiskade upp uppgifter om att Zarah Leander även hade ett samröre med ledningen i Kreml, och rapporterade om saken i en understreckare:

* ”Die Leander egentligen kamrat Zarah?”