Annons

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

”Meddelandet kommer som en kall skugga från dödsriket mitt i högsommarhettan: Willy Kyrklund har gått ur tiden. Eftersom det är det andra celebra dödsfallet på några dagar blandar barnen ihop namnen och frågar mig vem som får ärva tivolit den här gången? Och det känns plötsligt lätt att svara – det är ju vi, som kan läsa, som får ärva det. Konstruktionen är gjord av ett sådant material att det håller.”

Så inleder Daniela Floman dagens understreckare om Willy Kyrklund (1921–2009), en av det svenska språkets stora konstnärer, som avled i lördags. ”Hans prosa kunde kallas naiv, i den bemärkelsen att den var fylld av ironier och en sorts barnets oförvillade blick,där det till synes självklara avlockas nya innebörder”, noterade å sin sida Mats Gellerfelt i gårdagens nekrolog.

Willy Kyrklund, uppvuxen som finlandssvensk i Helsingfors och Karelen, sedan 1944 bosatt i Sverige, romandebuterade år 1949 med ”Tvåsam” och blev tidigt uppmärksammad, inte minst i denna tidning: redan två år senare, samma år som han kom med sin andra roman, ”Solange”, belönades han med Svenska Dagbladets litteraturpris.

Kyrklund skrev förutom romaner såväl noveller och pjäser som reseskildringar och essäer. När romanerna och reseskildringarna år 1995 utgavs i en samlad utgåva, ”Prosa”, anmäldes den av SvD:s dåvarande kulturchef Peter Luthersson under strecket:

* ”Illusionslöst om människans villkor”

Ett par år senare blev Kyrklund föremål för en essäantologi, ”Skeptikerns dilemma”, anmäld i SvD av Jesper Olsson:

* ”Den fåfänga jakten efter en mening”

När SvD år 2006 under vinjetten ”Svensktoppen” lät tidningens litteraturkritiker presentera sina svenska favoritböcker utgivna under kvartsseklet 1980-2005, valde Carl-Johan Malmberg att lyfta fram Kyrklunds ”Elpënor” (1986), ”en av de få litterära skapelser på svenska från de senaste 25 åren man kan kalla ett mästerverk”:

* ”Elpënors svikna förhoppningar handlar om envar”

Mer om Willy Kyrklund kan man på nätet läsa exempelvis i Biografiskt lexikon för Finland, vars Kyrklund-artikel är författad av dagens streckarskribent, Daniela Floman.

Till sist Willy Kyrklunds egna slutord, de sista raderna på den sista sidan i den sista boken (”Om godheten”, 1988, nyligen föremål för en avhandling):

När gryningen utträder ur sitt gryningskap.
När främlingen utträder ur sitt främlingskap.
När brödrosten utträder ur sitt brödrostskap.
När stenen utträder ur sin stenighet.
När sparven utträder ur sin sparvighet.
När Kyrklund utträder ur sin kyrklundhet.
Denna längtan.
När natten utträder ur sin nattlighet.
När intet utträder ur sin intighet.
Denna ängslan.

[Foto: Jurek Holzer, 2001]

Ludvig Hertzberg
Ludvig Hertzberg

Som bäst pågår byggandet av Citybanan, en underjordisk järnväg under Stockholms innerstad, i syfte att avlasta den gamla järnvägssträckan som rapporteras ha nått maxkapacitet. Men vad ska man ta sig till om – eller rättare sagt när – man i framtiden upptäcker att det behövs ytterligare spår? Och finns det egentligen någon riktigt tillfredsställande lösning för trafikkomplexet Slussen, som snart bör och ska byggas om (enligt ett vinnande förslag som redan stöttkritik)? Och hur ska man få fason på området kring järnvägsstationens bangård mitt i city?

Som Eva Eriksson visar i dagen understreckare, ”När Stockholm slog knut på sig själv”, kan många av problemen med Stockholms stadsplanering härledas till placeringen av Centralstationen. För den hade också, som i många andra storstäder, kunnat läggas i en utkant av stadens centrum – det fanns faktiskt tankar om att den skulle kunna placeras på Kungsholmen, med en järnvägsbro ungefär på nuvarande Västbrons plats i stället för som nu skärande genom Gamla stan.

I streckaren berättar Eriksson om hur frågan debatterades för 90 år sedan, med anledning av 1915 års Bangårdskommission. Bland annat citerar hon en ung Gunnar Asplund, som den 17 februari 1919 i Svenska Dagbladet skrev ett temperamentsfullt inlägg om planerna:

”För en stockholmare kännes detta allt som en förolämpning. Han känner med bitterhet igen denna verksamhet, som i nyttighetens heliga namn steg för steg driver bort skönheten från vår stad, som icke anser skönheten som en absolut realitet, värd ett avgörande inflytande, och som sålunda ökar vantrevnaden och minskar glädjen och stoltheten att bo i vår stad.”

Hela Asplunds artikel kan läsas här!

Även på streckarplats diskuterades ”bangårdsfrågan”. Bara två dagar efter Asplunds artikel skrev stadsarkitekten i Stockholm, Sigurd Westholm:

”Till kommissionens påstående att förortsbanefrågan bör komma i efterhand och lösas oberoende av fjärrtrafiken svarar reservanten ett bestämt nej. Mot hypotesen att fjärrtrafiken till varje pris måste pressas in i stadens centrum reses likaledes ett klart nej.”

* ”Det stora bangårdsförslaget”

(Senare samma år återkom Westholm till frågan med anledning de alternativa förslagen, i streckaren ”Samling i Stockholms bangårdsfråga!” (2/6 1919) – ”En tanke att flytta centralstationen till utkanten av det nuvarande stadsområdet skulle knappast av egen kraft ha förmått hålla sig uppe, det var ett nödankare som man hakade sig fast vid, då man fann sig vara stadd i drift rakt in i fördärvet”.)


Under 1900-talets första
decennier både växte och moderniserades Stockholm i snabb takt, och också andra frågor som skulle få stora konsekvenser för Stockholms stadsbild diskuterades livligt.

Salomon Vinberg skrev exempelvis om behovet av ”förortsbanor”, som skulle möta stadens tillväxt, och som småningom också skulle ligga till grund för stadens tunnelbanenät:

* ”Storstadens kommunikationsproblem” (7/5 1919)

Konsthistorikern Ragnar Josephson skrev å sin sida, i sin roll som medlem av det nybildade Skönhetsrådet, om bevarandet, skrotandet och skapandet av:

* ”Stockholms torg och öppna platser” (16/11 1921)

Hur Stockholm kom att formas till den stad vi i dag känner har på senare år belysts från flera olika vinklar under strecket:

* ”När Stockholm blev en förförerska”

* ”Stockholm – som hjärtat i kroppen”

* ”Stockholm en produkt bland andra”

* ”När Stockholm slutade stinka”

* ”Trottoarer och gasljus gjorde gatan gångbar”

* ”Så fick svenska städer sina skelett”

* ”Förortens diskreta charm”

”Historien har gett förutsättningar för de flesta stadsbyggnadsfrågor”, konstaterar Eva Eriksson i sin streckare, ”men i Stockholm är det ovanligt tilltrasslat”. För vidare stadsarkitektoniska perspektiv kan man med fördel ta del av streckare som behandlat Malmö, Paris, Las Vegas, St Petersburg, Dubai, Baltimore och Washington DC.

Inte heller den moderna stadsplaneringens utmaningar har lämnats oavhandlade:

* ”Livet som ingen arkitekt kan planera bort”

* ”Den hållbara staden är både tät och grön”

* ”Vild satsning i de urbana mellanrummen”

* ”Från belastning till dyrbart kulturarv”

* ”Shopping utgör stadens hela essens”


Missa inte heller
morgondagens streckare, där Kim Salomon skriver om hur ideologier sätter sin prägel på gatubilden, vilket kanske märkts särskilt tydligt i det forna östblocket. Med arkitekturen har man efter murens fall velat markera avstånd från den ryska epoken dels genom att återknyta till sitt europeiska förflutna och dels genom att anamma dagens västerländska estetik.

[Foto: Slussen, 1939]

Ludvig Hertzberg

I dagens SvD recenserar Thure Stenström Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus roman ”Främlingen”, samtidigt som Kaj Falkman på streckarplats ser tillbaka på den franske filosofen och författaren, framför allt på hans moraliskt grundade vägran av slå sig till ro på sin tids politiska allfarvägar. Och på Klassikerbloggen gör även Elise Karlsson nedslag hos Camus och den välkände främlingen Mersault.

Den tidigare översättningen av ”Främlingen”, Camus genombrottsroman från 1942, gjordes av Sigfrid Lindström och kom ut i Bonniers Panache-serie 1946. Tillsammans med ett knippe andra böcker i samma serie anmäldes den av Sten Selander under strecket:

”Albert Camus är ju inte alls känd i Sverige så som Sartre, fast också han hör till de ledande inom Frankrikes unga författargeneration. Hans lilla roman ’Främlingen’ förefaller mig vara det kanske bästa prov på fransk berättarkonst som kommit till oss efter kriget.”

Läs hela streckaren här:
* ”Nya Panache-volymer”

I en understreckare från 1952 redogjorde Astrid Bæcklund för en intervju hon gjort med Camus i Paris, om hans litterära förebilder och metoder:

”Under sin journalisttid i Alger fick han ibland i uppgift att göra brottmålsreferat. Det var så han kom i beröring med en ung man, som dödat en arab ’på grund av solen’, en psykoasteniker, som det egentligen inte var något ont i men som saknade förmågan att se sig själv genom rosenröda glasögon. Han dömdes till döden och avrättades, faktiskt mera därför att han uppträtt slappt och känslolöst vid sin gamla mors bår än därför att han gjort sig skyldig till överlagt mord. Med stor förståelse har Camus satt sig in i hans sätt att reagera, med största konsekvens följer han honom mot det dramatiska slutet. Döden, säger Camus, förlänar alltid åt det upplevda en viss storhet.”

* ”Samtal med Camus”

Som Kaj Falkman skriver i sin streckare fick samröret med Jean-Paul Sartre under 1940-talet ett abrupt slut när Camus i boken ”Människans revolt” (1951) tog avstånd från den kommunism som Sartre hyste sympatier för. Brytningen, som blev offentlig när boken fick en nedgörande recension i Sartres tidskrift Les Temps Modernes, blev rentav föremål för en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet:

* ”Celeber fejd i Paris” (10/9 1952)

1957 tilldelades Camus Nobelpriset. Gunnar Brandell, SvD:s dåvarande kulturchef, tillika översättaren av Camus ”Myten om Sisyfos” och ”Människans revolt”, skrev i samband med tillkännagivandet streckaren:

* ”Albert Camus”

1960 omkom Albert Camus i en bilolycka, men hans moraliska engagemang och absurdistiska livssyn fortsätter att äga aktualitet, vilket också kan avläsas i flera understreckare från de senaste åren:

* ”Kriget på Balkan gör Camus aktuell” (Steve Sem-Sandberg, 30/12 1993)

* ”Romanfigur klär av rättsfilosoferna” (David Baas, 8/9 2004)

* ”Camus manar oss ständigt till revolt” (Jeana Jarlsbo, 5/12 2006)

* ”Camus skrev fram sin egen födelse” (Lena Kåreland, 24/7 2007)

[Foto: Scanpix / 1957]

Ludvig Hertzberg

”Han var förankrad i sin historiska tid, men samtidigt uppfann han ett eget tidsrum genom musikutövandet”, skriver Jeana Jarlsbo i dagens understreckare apropå den franske filosofen, författaren och dramatikern Jean-Paul Sartre (1905–1980). Musiken spelar också en roll i dagens inlägg i Elise Karlssons Klassikerblogg, om Sartres roman ”Äcklet”.

Sartre, alltså. I understreckaren ”Vem vill väl vara intellektuell?” skrev Fabian Kastner förra sommaren om den brittiske idéhistorikern Stefan Collinis bok ”Absent Minds: Intellectuals in Britain”, där han konstaterade att man ofta hör sägas att intellektuella är sådana som finns i andra tider och länder, aldrig här och nu:

”Granskar man argumenten närmare, menar Collini, visar sig dessa ’andra länder’ alltid syfta på ett och detsamma: Frankrike. Närmare bestämt: Paris. Ännu närmare bestämt: efterkrigstidens Paris. Och går man riktigt nära: Jean-Paul Sartre.”

Den anglosaxiska världen må ha sin Bertrand Russell, men Jean-Paul Sartre har mycketriktigt nära nog kommit att bli själva sinnebilden av en intellektuell: ”Så nära förknippad med Sartres person, menar Collini, är föreställningen om den intellektuelle att begreppet blivit liktydigt med den engagerade författaren som ränner omkring och skriver på upprop dagarna i ända”.

Strax efter andra världskriget tog Sartre plats på parnassen. Den 15 mars 1951 publicerades i SvD en understreckare av honom, intressant nog om den som innan Sartre betraktades som Den Store Franske Författaren, André Gide. En illvillig ton i de nekrologer som följt på Gides död fick Sartre att ta parti för Gide, ”ett ovärderligt föredöme”:

* ”Den levande Gide”

Med ironisk logik råkade Sartre efter sin död ut för motsatt behandling, när en av Sartres intellektuella tronarvingar in spe, Bernard-Henri Lévy, i en understreckare år 1983 ifrågasatte den hyllningskör som beledsagat Sartre livet ut:

”Vad litteraturen beträffar: ingen förnekar längre på allvar att hans verk, när allt kommer omkring, inte väger så tungt i seklets våg som man hade trott. /…/ Hans teater, jämförd med Becketts och Genets och några till har förblivit en trevlig politisk och didaktisk underhållning. Vad beträffar Sartres tankar: man kan göra en lång lista av den skandalösa serie misstag, om inte lögner, som Sartres fantasi roade sig med att samla på sig.”

* ”Jean-Paul Sartres aktualitet”

Men nu har vi gått händelserna i förväg.

Samtidigt som krig och förtryck präglade den europeiska erfarenheten utvecklade Jean-Paul Sartre sin filosofi om människans grundläggande frihet. Växelspelet mellan Sartres tänkande och de samtida ideologierna undersöktes av idéhistoriken Michael Azar i boken ”Sartres krig” (2004), som anmäldes i en understreckare av Ruth Lötmarker:

* ”Sartres olösliga frihetskrig”

Det var som pjäsförfattare Sartre slog igenom, vilket Hans-Roland Johnsson uppmärksammade i en understreckare i samband med att Sartres samlade teaterproduktion häromåret gavs ut i Pléiade-serien:

* ”Sartres teater dramatiserade det existentiella valet”

Både hans filosofiska och skönlitterära författarskap bidrog till att Sartre år 1964 tilldelades – men avböjde – Nobelpriset i litteratur. Läs Gunnar Brandells streckare i samband med tillkännagivandet:

* ”Jean-Paul Sartre – hélas”

Den 15 april 1980 avled Jean-Paul Sartre. Thure Stenström skrev runstreckaren:

* ”Jean-Paul Sartre – frihetens fanbärare”

[Foto: Scanpix]

Ludvig Hertzberg

Förra veckans tragiska flygolycka utanför Brasilien är på samma gång en påminnelse om både ödets nyckfullhet och vår utsatthet i det moderna teknikbaserade globalsamhället.

Just flygandet har ju fram till relativt nyligen inte varit annat än en mångtusenårig dröm, oftast betraktad som ett övermänskligt mål, som i den hybrisvarnande myten om Ikaros.

Den 17 december 1903 flög bro?derna Orville och Wilbur Wright va?rldens fo?rsta flygplan. ”Flyer 1” nådde 36 meter pa? 12 sekunder. Sedan gick utvecklingen hastigt desto längre, pådriven av en stark pionjäranda (skildrad exempelvis i Jacques Werups roman och Jan Troells filmatisering om den första svenska kvinnan som tog flygcertifikat, Elsa Andersson) men kanske i ännu högre grad av första världskrigets luftstrider.

Givetvis var framstegen redan från början kantade av missöden och olyckor, som via medierna framkallade en allmänt spridd, i vissa fall överdriven flygrädsla. Den 16 februari 1920 publicerade den svenske flygpionjären Olof Dahlbeck en artikel under strecket i vilket han beklagade rapporteringens fokusering på olyckor:

”Den publicitet, som flygväsendet allt från sitt första framträdande varit i åtnjutande av, har sina avigsidor. Särskilt är det beklagligt, då flygningen nått en sådan utveckling att endast mera uppseendeväckande rekordflygningar anses böra omnämnas i pressen under det att olycksfallen alltid kunna beräkna sitt rikligt tilltagna utrymme.”

För att i stället, på numera känt maner, lyfta fram statistik som visade att flygolyckor var jämförelsevis ovanliga:

”Dessa utländska erfarenheter, som vunnits under en mycket omfattande flygverksamhet och äro officiella, tala sitt tydliga språk. Flygmaskinen har nu hunnit till det stadium då den försiktigt använd och under iakttagande av en noggrann kontroll över personal och materiel knappast är ett mera riskabelt fortskaffningsmedel än de snabbare på jordytan.”

Läs den i sin helhet här:

* ”Flygolyckor”

Samma höst skrev tidningens medarbetare C J Engström om sina upplevelser av en flygtur mellan London och Malmö via Hamburg och Amsterdam:

”Man startar från Malmö ena morgonen kl. 9 och är i London nästa förmiddag kl. 11. Om någon tid upphör denna regelbundna trafik. Det blir för kallt att fara i öppna plan, och andra tyckas ej förekomma häremellan och Amsterdam.”

Som Thure Stenström påpekade i sin streckare om streckarens historia, får Engström resan ”att framstå som vore den nästan lika exotisk som en färd till Mars.”

”Uppe i höjden kunna vi ej samtala till följd av dånet från propellern. Jag hittar därför på att låta min anteckningsbok och blyerts förmedla tankeutbytet. Han skriver: ’Har ni något emot att jag röker?’ och jag nickar bifall, eftersom han i första rummet riskerar sitt eget liv. Föraren kom jag i hastigheten inte att tänka på.”

* ”London–Malmö i luftexpress”

[Foto: Ett flygplan som nödlandat strax efter starten från Ostende flygfält i Belgien 2001 / Peter Maenout, AP]

Ludvig Hertzberg

Ni har väl inte missat författaren och numera också SvD-kritikern Elise Karlssons nystartade blogg här på svd.se – klassikerbloggen? I ett introducerande ”Hallå där!” berättade Karlsson att den ska handla om ”aktuella klassiker, de som kommer i nyutgåvor under säsongen. Men också om mina favoriter och om det händer något i klassikervärlden, som om det kommer en ny filmatisering av Jane Austens böcker eller om man gör Iliaden i Facebookformat.”

I sina inledande inlägg resonerar Elise Karlsson kring själva begreppet klassiker: vad är egentligen en klassiker, och viktigare: varför ska man läsa dem?

När den italienske författaren Italo Calvino ställde sig samma frågor i en berömd essä i tidningen L’espresso 1981, ”Varför läsa klassikerna?”, lade han fram 14 förslag på definitioner av vad som utmärker en klassiker. Mest citerat är förslag nr 6: ”En klassiker är en bok som aldrig slutat säga vad den har att säga”, men mer centralt är kanske konstaterandet att klassikerna är böcker vi redan känner, åtminstone och framför allt indirekt, genom att de varit med om att forma vår kultur, det vill säga varit med om att forma vem vi är. Med Calvinos formulering: ”Varje läsning av en klassiker är i själva verket en omläsning”.

Klassikerbegreppet har för all del, liksom det besläktade kanonbegreppet, varit föremål för djupa meningsskiljaktigheter och infekterade dispyter, med misstänksamhet mot kategoriernas hierarkiska och exkluderande slagsidor. Många delar av detta redan klassiska problemkomplex har belysts under strecket:

* ”Klassikernas betydelse en existentiell fråga”

* ”Klassiker i ordets rätta bemärkelse”

* ”Litteraturen är större än tycke och smak”

* ”Världslitteratur i kartor och diagram”

* ”Lolita som vapen i kampen mot diktaturen”

* ”Läsning som lust och last”

* ”Litteraturen lika farlig som livet självt”

Missa alltså inte klassikerbloggen! Den första veckan är temat franskspråkiga 1900-talsromaner utlovat – först ut Émile Ajars ”Med livet framför sej”.