Annons

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Apropå Nordkoreas kärnvapentest konstaterar Bertil Lintner i dagens SvD att ”varje gång Nordkorea skramlat med vapnen – missiler eller atombomber har omvärlden till slut erbjudit frikostigt bistånd i utbyte mot att landet upphör med sådana provokationer. Och Nordkorea lider akut brist på både mat och energi.”

Nordkoreas desperata terrorbalansakt framstår onekligen som en besynnerlig strategi, konfrontativ och världsfrånvänd på samma gång. Men så är också Kim Jong-ils Nordkorea en ytterst egenartad diktatur, med en militär, kulturell, politisk och religiös historia som bidragit till att forma dagens förvridna självförståelse och krisartade relation till omvärlden.

De senaste åren har ett flertal understreckare genom olika infallsvinklar kastat ljus på det nordkoreanska predikamentet, dessvärre alltså med fortsatt aktualitet:

* ”Nordkorea byter samtal mot ris”

* ”Tiden har stannat i fortet Nordkorea”

* ”Koreansk samexistens inom räckhåll”

* ”Juche – diktatur maskerad som extrem frihet”

* ”Korea kan bara förstås genom schamanismen”

* ”Minnen från ett bortglömt krig”

* ”Sydkoreas långa väg till demokrati”

[Foto: I dag hölls i Pyongyang en ceremoni för att fira provsprängningarna / Tv-bild förmedlad via AP]

Ludvig Hertzberg

För exakt 100 år sedan myntades begreppet gen, vilket uppmärksammas i dagens understreckare av Bengt Olle Bengtsson, professor i genetik vid Lunds universitet. Det var den danske växtfysiologen Wilhelm Johannsen som ville ha ett ord utan den laddning som fanns i tidigare använda motsvarande termer i ärftlighetsforskningen. ”Med facit hand står det klart att Johannsens ursprungliga förhoppning var orimlig”, konstaterar Bengtsson: ”ett så kraftfullt och auktoritativt begrepp som gen kan inte undgå att lägga sig till med associationer”.

I streckaren redogör Bengtsson för vetenskapens försök att precisera begreppets innebörd, samt hur det kommit att brukas – och missbrukas – under seklets gång. ”Eftersom man oftast inte kunde veta vilka gener enskilda människor hade, så blev det relevanta studieobjektet kollektivet av människor” skriver Bengtsson apropå den rasbiologi som tidigt utnyttjade genetikens framsteg; ”före genens uppträdande på scenen stod patienten i centrum, därefter förflyttades intresset till populationen”.

Därifrån var steget inte långt till föreställningar om mänskliga raser, av varierande genetisk hälsa. Med ”rashygien” skulle man uppmuntra spridandet av ”friska” gener och förhindra spridandet av ”sjuka” (”positiv” respektive ”negativ eugenik”). Samtidigt kunde man odla legender om det egna folkets överlägsna ursprung i syfte att förhindra ”rasförsämring” som sades ”hota kulturstaterna”, i en blandning av fartblind vetenskapspositivism och främlingsfientlighet på gränsen till paranoia.

År 1921 inrättade Sverige, som det första landet i världen, ett statligt institut för rasbiologi. Beslutet lär inte ha betraktats som särskilt kontroversiellt, och hade föregåtts av en kampanj i böcker och tidningsartiklar om värdet av dylik forskning. Några av de mest pådrivande individerna publicerade faktiskt också understreckare i Svenska Dagbladet, där de försökte agitera för en mer positiv syn på det rasbiologiska tankegodset.

Det är ställvis skrämmande läsning, ställvis löjeväckande, förhoppningsvis skärpande sinnena för farligheten i en viss sorts vetenskapligt kamouflerade drivkrafter och vilsna tankebanor.

Den 18 november 1918 skrev Nils von Hofsten – då zoolog, senare styrelseledamot vid Rasbiologiska institutet, Socialstyrelsens expert i steriliseringsärenden samt rektor vid Uppsala universitet:

”Rashygienen, som söker efter medel att hejda den hotande urartningen, har sig ingalunda en lätt uppgift förelagd. Ett radikalt medel är att genom permanent isolering eller andra åtgärder avstänga de skadligaste elementen från fortplantning; när det gäller höggradigt undermåliga och med säkerhet ärftligt, ej blott personligt degenererade individer, äro sådana åtgärder utan tvivel berättigade.”

* ”Ett rasbiologiskt forskningsinstitut”

Den 1 april 1919 skrev Herman Nilsson-Ehle – botanist, ärftlighetsforskare och Sveriges första professor i genetik:

”Minskas eller försvinna t. ex. kulturellt överlägsna raselement inom ett folk genom en sådan omständighet som för ringa nativitet, så blir denna förändring otvivelaktigt av bestående art. Med rätta har man häri sett en viktig orsak, ehuru ej den enda, till kulturfolks undergång i historien.”

* ”Behovet av ett svenskt rasbiologiskt institut”

Den 1 maj 1920 publicerades (”genom docenten i Uppsala H Lundborg”) en understreckare av den österrikiska konsuln Géza von Hoffman, som vunnit internationell ryktbarhet med en bok om rashygien i USA:

”Man måste även varna för den starka böjelsen för intellektuella yrken. Det redan befintliga intellektuella proletariatet visar vådan av en ökning av detta samhällsskikt. Befolkningspolitiskt sett är denna företeelse särskilt ödesdiger, eftersom den innebär ett sakta utdöende av människor, som ligga över genomsnittet.”

* ”Rashygieniska åtgärder i Ungern”

Chef för Rasbiologiska institutet från dess start 1922 till 1935 var Herman Lundborg, som den 27 oktober 1927 skrev:

”Vårt lilla folk, som för något tusen år sedan räknade endast en bråkdel av landets nuvarande befolkning, har oavlåtligen ökats. En stor del har utvandrat till alla möjliga länder i Europa och andra världsdelar och där bidragit till att höja kulturen. Den goda ras vi fått i arv av en givmild natur har ingenstädes förnekat sig.”

* ”Befolkningsproblem i rasbiologisk belysning”

Lundborg efterträddes av Gunnar Dahlberg, som riktade in sig på ”samhällsnyttig ärftlighetsforskning” (som skulle komma att bidra till steriliseringslagen), men tog avstånd från institutets rasbiologiska grundsyn och nazistiska anstrykning. Att retoriken och anspråken tonades ner under denna epok kan man utläsa exempelvis i den anmälan av Dahlbergs rasismkritiska bok ”Arv och ras” som von Hofsten skrev under strecket den 24 oktober 1940 (med genmäle av Nilsson-Ehle veckan därpå): ”Människans arvsproblem”.

”Rasbiologin och den tidiga humangenetikens fixering vid den kollektiva människan överlevde inte 30- och 40-talens krig och samhällsförändringar”, konstaterar Bengt Olle Bengtsson längre fram i dagens streckare, och berättar om hur genen sedan ”flyttat in” i allas liv, med löften om exempelvis personlig medicin och över huvud taget längre, friskare liv. Men även den moderna genetiken kan verka skrämmande, och har på senare år väckt en hel del moraliska frågeställningar, kring exempelvis kloning, genetisk design och stamcellsforskning men också djupare kring hur vi ser på hälsa och sjukdom och vilka förväntningar och krav vi ställer på livet.

* ”Genvägen hinder för fritt vägval”

* ”Forskningen efter Dolly ­ bu eller bä?”

* ”Kan ett långt liv gå i arv?”

* ”Skräddarsydd medicin både löfte och hot”

* ”Kan vi få låna dina gener?”

* ”Rörlighetsmani har ersatt vår framtidstro”

* ”Lysande kanin – därför att det är möjligt”


Inte heller råder
det någon konsensus om vilken roll våra gener de facto spelar för vilka vi är:

* ”Dolda dagordningar styr diskussionen om genernas roll”

* ”Det är skönt att vara solidarisk”


Mer om hur biologin
ledde fram till genetiken, exempelvis via Darwins teori om det naturliga urvalet kan man exempelvis läsa i streckaren ”De biologiska idéernas evolution”. Mer om hur den svenska idéhistorien ledde in mot drömmar om högtstående arier/germaner/nordbor, kan man läsa förslagvis i streckare om forntidsforskningen och Göthiska förbundet, i Maja Hagermans bok ”Det rena landet” (2006), och i den skrift om Rasbiologiska institutet som Lennart Lundmark skrivit för Forum för levande historia, ”Allt som kan mätas är inte vetenskap”, som finns att ladda ned som pdf-fil på deras hemsida.

”I takt med att DNA-analyser utvecklats till en tillförlitlig vetenskaplig metod för studier av förhistoriska ben, har frågor som kring förra sekelskiftet skapade slitningar inom humaniora och naturvetenskaperna på nytt väckts till liv. Studier av folkgrupper, som då utfördes av anatomer med hjälp av den sedermera utdömda skallmätningsmetoden, verkar återigen möjliga med hjälp av de mer exakta genetiska kartläggningarna. Att DNA-analys som metod är tillförlitlig är tyvärr ingen garanti för att tolkningarna av resultaten är det.”

Så lyder inledningen till morgondagens understreckare av arkeologen Åsa M Larsson, om den moderna befolkningsgenetikens vanskliga förutsättningar. Missa inte den!

|Uppdatering måndag: Larssons understreckare finns nu att läsa här.|

[Övre bilden: Herman Lundborg, chef för Statens institut för rasbiologi 1921–35. Nedre bilden: biokemisten James Watson och biofysikern Francis Crick vid en av deras tidiga tredimensionella modeller av DNA-molekylen, på ett ikoniskt fotografi från 1953.]

Ludvig Hertzberg

Inte minst genom boken ”Barnets århundrade”, som gavs ut år 1900, kom Ellen Key (1849–1926) att bli en av sekelskiftets mest inflytelserika författarröster, i Sverige men också utomlands.

Som pedagog, kvinnosaksideolog och pacifist bidrog Key till att definiera värdet av sådant som fred, jämställdhet mellan könen, kärleksfull uppfostran, individuellt utvecklande utbildning och sexuell frigörelse. Det vill säga vad man i dag kanske skulle kalla mjuka värden – enligt Key själv förknippade med kvinnlighet – vilket i sin tur säkerligen bidragit till att hon blivit något av en gökunge i den feministiska historieskrivingen.

Ellen Keys betydelse för 1900-talets kvinnliga rösträtt och liberalare syn på barnuppfostran kan i alla händelser knappast överskattas. Med patos och stor framställningskonst ägnade hon sig under flera decennier åt att skriva böcker och tidningsartiklar kring sin samhällsfilosofi.

Under strecket hade bara existerat som avdelning i SvD i ett par veckor när Ellen Key den 7 november 1918 skrev sin första streckare (”En fredsbok av en statskyrkopräst”, om Thure Bergströms novellsamling ”Medan själen skälver. Syner och tankar i natten, framburna av Gunnar Gran, statskyrkopräst”.) Året därpå skrev hon på denna plats en essäistisk betraktelse över de historietyngda trakterna kring hennes Strand, där hon vid det laget bott i åtta år:

* ”I aftonsången” (11/12 1919)

Sin tredje och sista streckare skrev hon dagen efter de första riksdagsvalen i vilka kvinnor fick delta –

”Ej fullt trettio år hade förflutit sedan rösträtt för kvinnan först krävdes. Ej fullt tjugo voro gångna sedan kvinnorna målmedvetet började det arbete, som slutligen givit dem en fullkomlig seger.”

* ”Rösta och rädda” (24/9 1921)

I samband med Ellen Keys 100-årsjubileum, 23 år efter hennes bortgång, skrev en av hennes forna elever vid Whitlockska samskolan i Stockholm, Mia Leche Löfgren, en minnesstreckare om upplevelserna av Ellen Key som lärarinna:

”Ellen Key tillhörde oss inte bara i utan också utanför skolan. När våra föräldrar inte fick bukt med vår inbundenhet eller vårt trots, fick hon oss att öppna våra hjärtan.”

* ”Ellen Key på nära håll” (11/12 1949)

Med den svenske nationalskalden och 1916 års Nobelspristagare Verner von Heidenstam brevväxlade Ellen Key ända sedan de båda debuterade som författare i slutet av 1880-talet. Deras meningsutbyte kan man läsa om i dagens understreckare av idéhistorikern Anders Burman.

Faktum är att deras korrespondens redan för snart 70 år sedan var föremål för en understreckare, då de uppdagats i Ellen Keys privatarkiv:

* ”Heidenstam och Ellen Key” (23/6 1940)

I övriga streckare har förresten under senare år Ellen Keys förbindelser med den världsberömde arkitekten Frank Lloyd Wright, samt den franske Nobelpristagaren Romain Rolland, utretts.

Än mer om Ellen Key kan man förslagsvis läsa på hennes ”officiella hemsida”, eller hos Ellen Key-sällskapet.

[Foto: Scanpix, 1920]


Ludvig Hertzberg

I dagens understreckare skriver Håkan Arvidsson om den andra och avslutande delen av Kjell Östbergs stora biografi över Olof Palme (1927–1986), ”När vinden vände”, om tiden från det att han valdes till statsminister 1969 fram till mordet på Sveavägen. (Även den första delen, ”I takt med tiden”, anmäldes i SvD av Arvidsson, här.)

I streckaren konstaterar Arvidsson att Palmes statsministerperiod bäst kan karaktäriseras som ”en tung uppförsbacke”, men att han tack vare ”en säregen förmåga att gjuta in allafrågor i ett visionärt perspektiv” lyckades hålla socialdemokratins idétradition levande.

Redan tidigt visade Olof Palme prov på förmågan att placera in vardagen i ett vidare ideologiskt sammanhang. Som när han 22 år gammal år 1949 skrev ett par understreckare i Svenska Dagbladet. Året dessförinnan hade han rest omkring i ett 30-tal delstater i USA efter att ha avlagt en kandidatexamen vid Kenyon College i Ohio, vilket tillsammans med Norman Mailers roman ”De nakna och de döda” gav honom stoff till en streckare om hur genomsnittsamerikanens upplevelser av andra världskriget skilde sig från den mentalitet som rådde i efterkrigstidens Europa.

”Kriget har säkerligen vidgat den amerikanska ungdomens vyer, gett den större förståelse för internationella problem och för Amerikas ansvar och betydelse i världsutvecklingen, men den tycks inte alls vara krigsmärkt i den europeiska betydelsen av ordet. /…/ Det är ju å andra sidan ett slående bevis på den amerikanska nationens läkkött och livskraft, det är ett faktum som måste accepteras och byggas vidare på, ty det är denna amerikanska krigsgeneration, miljoner farmare, studenter och arbetare, som i kraft av sin egen vitalitet för oöverskådlig tid framåt kommer att illuminera och verka normgivande på de traditionellt kulturbärande skikten i ett desorienterat Västeuropa.”

Läs den i sin helhet här:

* ”Den amerikanska krigsgenerationen” (21/2 1949)

olofpalme.org, som tillgängliggör Olof Palmes arkiv på nätet, skriver Stellan Andersson (i Biografiska notiser/1949) :

”Understreckaren i Svenska Dagbladet väckte intresse hos många och det var nu som Olof Palme uppmärksammandes av Sveriges förenade studentkårers, SFS, ledning /…/ Olof Palme tillfrågades om han ville hjälpa till och i mars 1949 blev han sekreterare i SFS internationella utskott. Detta medförde att Olof Palme för SFS började resa runt i Europa för att knyta kontakter med andra länders studenter. I april besökte han Warszawa och påsken 1949 reste han tillsammans med några kamrater till Prag, där man kontaktade flera studentledare.”

Pragresan resulterade i sin tur i en andra understreckare, i vilken Palme kraftigt tog avstånd från den totalitära kommunismen i Tjeckoslovakien:

”Kan man rent passivt lita på att individen ska visa sig tillräckligt stark för att i det långa loppet alltid hävda sig mot varje form av yttre tvång och påtryckning och formning efter ett fastslaget schema, att de nuvarande förhållandena är en tidstypisk böld som kommer att värka ut av sig själv? Eller är det nödvändigt att söka skapa ett verksamt ideologiskt alternativ, en inre motståndskraft, tillräckligt stark att utgöra en visserligen latent men ändå positiv motvikt mot detta individualitetens totala utsuddande till förmån för kollektivet?”

* ”Demonstration i Prag” (15/6 1949)

Mer än två decennier efter mordet fortsätter Olof Palme att vara aktuell, dels genom monografier som ”Olof Palme och medierna” av Gunnela Björk och ”Olof Palme. Med verkligheten som fiende” av SvD-medarbetaren Claes Arvidsson, och dels genom forskningen om Sveriges agerande under kalla kriget. Tidigare i våras rapporterade exempelvis SvD:s Mikael Holmström om en färsk doktorsavhandling som påvisar hur Palme i hemlighet upprätthöll goda relationer till Pentagon samtidigt som han i det offentliga var en av de mer högljudda kritikerna av USA:s Vietnamkrig – ett strategiskt dubbelspel som Holmström tidigare skrivit om i streckaren ”Palmes dubbelspel förblir en gåta”, och som han fick anledning att återkomma till för bara några veckor sedan.

[Foto: Scanpix, 1971]

Ludvig Hertzberg

Ihåligheten i den amerikanska övre medelklassens drömmar om lyckan var hans ständigt återkommande tema. Under rubriken ”Den svårmodige livsälskaren” skriver Caj Lundgren i dagens SvD om de amerikanske författaren John Cheever (1912­–82), med anledning av att denne nyligen förlänats en nästan 800 sidors mäktig biografi.

Lundgren beskriver i sin recension ett möte med den amerikanske författaren för 40 år sedan – ”Liten och smärt men stark och vältrimmad tycktes Cheever leva ett harmoniskt liv på sitt litterära renommés solida grund”. Det var fem år efter att han i en understreckare hade presenterat Cheever för en svensk publik, alltså för 45 år sedan nu, nästan på dagen:

* ”Den tolerante puritanen” (11/5 1964)

20 år senare fick Lundgren, igen i en understreckare, anledning att nyansera intrycket av den stabile gentlemannen Cheever. Då handlade det om den ”biografiska memoar” som John Cheevers dotter Susan Cheever skrivit om fadern efter hans död. ”Den mörka historien om John Cheevers uppgång och fall kunde ha varit en litterär skapelse av honom själv.” Privatlivets dynamik gör å andra sidan inte Cheevers noveller mindre intressanta:

”Han är en behaviorist som återger mänskliga beteenden med all den skärpa han kan åstadkomma och med ett starkt sinne för det oförklarades poesi. Samtidigt är han moralist: de slutsatser hans beskrivningar uppfordrar läsaren till är av etisk art. Han släpper aldrig sina puritanska ideal, sin tro på sådant som renhet, godhet och fromhet, fast han gör helt klart att det krävs ett tillvarons mirakel för att normerna för dessa otidsenligheter skall kunna räddas över från gårdagens värld till dagens.”

* ”John Cheever och nådens ögonblick” (30/11 1984)

[Foto: Bachrach/Getty Images, 1975]

Ludvig Hertzberg

I dag har filmen ”Star Trek” världspremiär (SvD:s recension här). Det är den elfte långfilmen om Star Treks egna inte så lilla
universum, som ju annars framför allt existerat i tv-rutan: sedan
starten av tv-serien 1966 har det gjorts över 700 avsnitt, med
varierande besättningar och kvalitet.

”I Star Trek fungerar rymden som en metaforisk parallell då den
blir viktig för diskussionen och definitionen av vad som är mänskligt”,
konstaterade Michael Godhe i en understreckare som tog din utgångspunkt
i boken ”Star Trek: The Human Frontier”. Läs den i sin helhet här:

* ”Existentiell resa med förnuftstro och strålpistol” (7/9 2001)

Science fiction som genre ­– som Star Trek genom dess
populärkulturella genomslag blivit något av en symbol för ­– är intimt
förknippad med astronomins, ja, astronomiska utveckling under
1900-talet. Inte minst det kalla krigets rymdkapplöpning gav på ett
dramatiskt sätt spelrum åt fantasin.

För drygt 50 år sedan skrev ingen mindre än Arthur C Clarke,
vetenskapsjournalist och sedermera legendarisk science
fiction-författare, en understreckare om framtidens rymdresor. Trots
den tekniska optimismen antog han att det skulle kunna dröja till
1900-talets två sista decennier innan den första människan kunde landa
på månen (i själva verket promenerade ju Neil Armstrong på månen redan
1969).

I streckaren förutspår Clarke även den fundamentala betydelse som
fotografier av jorden i helbild, som planet, skulle komma att få, även
om tidsperspektivet också här var i försiktigaste laget:

”Inom
några få decennier kommer vi att få se de första fotografierna av vår
jord sedd utifrån världsrymden, och vi kommer att kunna övertyga oss
med egna ögon om att jorden blott är en medlem, och ingalunda den
största, i solens familj av världar.”

Var så god:

* ”Vägen till världsrymden” (17/2 1957)

För historisk kontrastverkan, och för en känsla för det genomgripande
sätt på vilket relationen till rymden förändrats under 1900-talet,
rekommenderas förslagsvis dessa nedslag både tidigare och senare i
streckarens historia:

* ”Modern stjärnforskning” (24/9 1919)

* ”Vad har människan på månen att göra?” (11/11 1958)

* ”Den sista kolonin: rymden” (28/5 1980)

* ”Raketbas i ruin väcker tankar om tidens flykt” (13/6 2004)

År 2009 har av förresten Unesco utsetts till Internationella
astronomiåret (för att fira 400-årsminnet av teleskopet och Galileo Galileis
observationer), vilket uppmärksammades under strecket i februari: ”Med
Galilei lärde vi oss att se rymden”
.

Science
fiction-litteraturen
hade något av en guldålder på 50- och 60-talet.
Genrens olika uttryck, mognad och växlande självförtroende fram till
våra dagar kan lämpligen följas genom understreckare som sedan dess
ägnats fenomenet:

”Science fiction: I ångest inför tiden”

­ * ”Science fiction och verkligheten”

* ”Rysk science fiction”

* ”Världens ändalykt och Klinckans rysare”

­* ”Är science fiction rumsren?”

* ”Science fiction: mot en ny romantik”

* ”Samtiden fångades i litteraturen om framtiden”

* ”Sf-filmer ställer viktiga frågor om existensen”

* ”Science fiction tvingar oss se med nya ögon”

*
”Utopierna revideras för 2000-talet”

* ”Svenska författare förnyade sf”

* ”Science fictions fantastiska resa i tiden”

För övrigt: J G Ballard, en av vår tids mest betydande science
fiction-författare, gick bort förra månaden – läs mer om honom via detta tidigare blogginlägg.