X
Annons
X

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Utan vidare sammanhang och fördjupande analyser kan enstaka berättelser i nyhetsflödet vara svåra att överblicka och skapa sig en relation till. Den dagliga rapporteringen från nyhetsbyråerna riskerar att te sig fragmentarisk, framför allt om det berör händelser i den del av världen som i Kalle Anka-serierna brukar benämnas Långtbortistan, alltså utanför den bekanta västvärlden.

För att ta ett exempel: Sri Lanka. Vad är det egentligen som pågår där?

Bakgrunden är ungefär denna: Medan britterna styrde och ställde i Indien upptäckte de att den stora ön i sydost, som de kallade Ceylon, lämpade sig ypperligt för bland annatte- och gummiodling. Sedan urminnes tider hade befolkningen där bestått av huvudsakligen buddhistiska singaleser samt en liten grupp hinduiska tamiler. Behovet av arbetskraft i plantagerna under den brittiska kolonialtiden förde emellertid med sig en betydande invandringsvåg av främst tamilska kontraktsarbetare.

Den moderna konflikten mellan singaleserna och tamilerna sägs ha haft sin i upprinnelse i att tamilerna favoriserades av britterna, vilket de fick känna av genom att i sin tur diskrimineras efter självständigheten (1948), då singaleserna tagit makten. Vilket i sin tur kom att bana vägen för motståndsrörelsen Tamilska befrielsetigrarna (LTTE) – i snart tre decennier en av världens mest effektiva och brutala terrororganisationer (år 2002 konstaterades till exempel att LTTE då hade utfört fler självmordsbombningar än Hamas, Islamiska jihad och al-Qaida tillsammans).

Sedan 1983 har ett regelrätt inbördeskrig pågått i Sri Lanka, med perioder av vapenvila. De senaste veckornas hejdlösa våldsamheter (sammanfattade här) handlar tydligen om att den singalesiska regeringen en gång för alla vill göra sig av med det tamilska motståndet, i en militär kampanj som rapporteras närma sig målet, med brutala och hänsynslösa medel. Redan har de lett till att tiotusentals civila tamiler dött, skadats eller tvingats fly, utan att internationella hjälporganisationer givits tillträde.

Mer av sammanhang och fördjupning behövs, som sagt. Det kan man förslagsvis hämta i en understreckare som Carl Johan Gardell år 2004 skrev om den lankesiska konflikten:

* ”Svårt att tämja Sri Lankas Tigrar”

Fundamentalism finns hos alla världsreligioner. I streckaren ”Tredje attacken mot moderniteten” konstaterade Gardell att fundamentalistiska föreställningar också beledsagat såväl singaleserna som tamilerna i Sri Lanka.

Om hur bland annat tamiler i diasporan verkar via internet, för att organisera sig och att nå likasinnade både i hemtrakterna och i andra delar av världen, skrev Karl Steinick i streckaren ”Långt borta och nära i cyberrymden”, i vilken han även hänvisade till Shyam Tekwanis konstaterande att nätet rentav varit det viktigaste vapnet även för de tamilska tigrarna.

PS: Kanske bör man i sammanhanget påminna sig om att britternas indiska inblandning ingalunda enbart lett till konflikter och olycka:

* ”Brittiska Indien inte bara våld och utsugning”

[Foto: Lankesiska soldater framför vapen beslagtagna av den tamilska gerillan, 24/4 2009, Eranga Jayawardena /AP]

Ludvig Hertzberg

”I dagarna firas våren runtom i Sverige. Vid universitet och högskolor finns en tradition att göra detta i form av karnevaler. Göteborg har Chalmers-Cortégen sedan 1909, Stockholm Quarnevalen sedan 1910, och Lundakarnevalen har anor ända från 1849. I Uppsala finns Forsränningen i Fyrisån varje sista april sedan 1975, men även (som i Lund) en tradition av studentkarnevaler från 1800-talets mitt.”

Så löd inledningen till en understreckare av idéhistorikern Hanna Östholm från 2005 om karnevalståg och det tillfälliga uppochnedvändandet av vardagen – som har förekommit sedan antiken. Läs den i sin helhet här:

* ”Karnevalen en revolution inom parentes”

[Foto: Studentkarneval i Stockholm, omkring 1920 / Scanpix]

Ludvig Hertzberg

I det förra inlägget länkade jag till ett par understreckare av konstnären Ola Billgren, varav en handlade om hans generationskamrat Jan Håfström (f 1937), just nu aktuell med utställningen ”Mörkrets hjärta” på Liljevalchs konsthall i Stockholm (recenserad här).

Och visst: också Håfström är faktiskt streckarskribent! I augusti 1983 skrev han, med utgångspunkt i en utställning av den tyske målaren Gotthard Graubner i Malmö Konsthall, om det abstrakta måleriets utmaningar:

”Hur är det möjligt att uppleva, med de sinnen som står till buds, något totalt referenslöst? Hur ikläder sig intet kroppslig gestalt? Dilemmat är lika olösligt som utmanande.”

Läs den i sin helhet här:

* ”Bilden av det icke-verkliga” (20/8 1983)

Och här finns alltså Ola Billgrens streckare om Jan Håfström:

* ”Den eviga återkomstens tema” (8/7 1989)

Håfströms och Billgrens ”amatörkritik” vid sidan av konstskapandet kom förresten Anna Brodow in på i sin streckare häromåret om konstkritiken i svensk dagspress mot slutet av 1900-talet:

* ”Konsten att kommentera konsten” (17/10 2003)

[Foto: Claudio Bresciani/Scanpix, 2001]

Ludvig Hertzberg

I dagens SvD recenserar Joanna Persman den pågående utställningen av Jan Håfströms verk på Liljevalchs konsthall i Stockholm, som lånar namn och inspiration från Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta”:

”Popkonstens glada yta förbinds reservationslöst med symbolismens gravallvarliga djup, ironin med melankolin och barndomens nyfikenhet med vuxenålderns eftertanke.”

När Håfströms konstnärskap för 20 år sedan blev föremål för en bok av Douglas Feuk, ”Måla sitt liv. En essä om Jan Håfströms konst”, anmäldes den i en understreckare av en annan av det sena 1900-talets mest intressanta och genreöverskridande svenska konstnärer, generationskamraten Ola Billgren (1941–2001).

Även Billgren tog fasta på vidgandet av konstbildens gränser, och på det ”storslaget barnsliga” hos Håfström:

”I Håfströms verk genom åren, alltifrån de ’nyrealistiska’ målningarna till dagens excessartade installationer, är minnesfunktionen starkt knuten till upplevelser av rationalistiskt sönderfall: kategorierna störtar samman och verklighetens oceaniska och eroderade ansikte blottas.”

* ”Den eviga återkomstens tema” (8/7 1989)

Ola Billgren är ju inte minst känd för sina ”fotorealistiska” målningar, ibland målade med fotografiska förlagor. Sina tankar kring gränslandet mellan måleriet och fotokonsten gav han uttryck för i en tidigare understreckare, apropå en fotoutställning av Dawid (Björn Dawidsson) år 1984:

* ”Dawid och ’det goda seendet'” (7/1 1984)

Vid Ola Billgrens död, i november 2001, tecknade Beate Sydhoff i en runstreckare spännvidden – liksom spänningen mellan realism och abstraktion – i hans konst:

”En målning från 1966, ’Interiör i umbra och rött’, visar en ung kvinna som sitter med ryggen mot betraktaren, liksom tillfälligt trots att hon troligtvis har huvudrollen. Olika fyrkanter, som kan vara målningar eller speglar bryter in med andra verkligheter i rummet, som på detta sätt vidgas trots sin slutenhet. Den egentliga handlingen äger dock rum närmast betraktaren, där en kastrull med rött lock skapar en dramatik som koloristiskt sätter hela förgrunden i rörelse med ett utbrott av färg som för in ett ’abstrakt’ drag i den fotorealistiska bilden. Verklighetstolkningen har blivit till tvivel på vad som är verklighet.”

* ”Ola Billgren – teoretiker och sensualist” (10/11 2001)

[Foto: Dan Hansson, 1994]

Ludvig Hertzberg

I går gick sydafrikanerna till valurnorna, med väntat resultat: till 15 år av ANC-styre kommer nu att läggas ytterligare fem. African National Congress har med andra ord obrutet varit regeringsparti alltsedan apartheid avskaffades och de första fria valen hölls 1994. Mer om gårdagens val, som trots allt förmodas innebära en viss tillbakagång för ANC, skamfilat som partiet är av anklagelser om korruption, kan man läsa här och här.

Vägen till fria val och social rättvisa i Sydafrika var som bekant lång och våldsam. ANC var ursprungligen en gerillarörelse som kämpade mot förtrycket från den styrande vita minoriteten. Men även i den vita delen av befolkningen fanns det för all del viktiga motståndskrafter. En betydelsefull sådan var författaren Nadine Gordimer (f 1923).

Gordimer anslöt sig tidigt till ANC och verkade även på andra sätt mot orättvisorna i hemlandet. Hennes öppna opposition mot apartheid, framför allt från och med 60-talet, medförde att hennes böcker tidvis var förbjudna i Sydafrika. 1991 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.

När de första valen till sist skulle verklighet engagerade sig Gordimer i Matlastiftelsen, som verkade för att utbilda väljarkåren i ett land där läskunnigheten var låg och bara ett fåtal hade tillgång till den information som länkats ut av den vita regimen, eller ens talade dess språk.

I en understreckare i SvD den 19 april 1994, en vecka innan de första fria valen, skrev Gordimer om detta arbete, och om vad valet i själva verket innebar:

”Detta land reser sig ur hela det koloniala förflutnas grav, ett förflutet som i århundraden och årtionden i olika proportioner delats av holländare, fransmän, britter och deras tillskott av andra européer; detta vanlottade folk reser sig ur sin grav av segregerat boende, lägerstäder, slumskolor, arbetsrestriktioner och tvångsförflyttningar från en landsända till en annan, där all mänsklig strävan och värdighet legat begravd under den förödmjukande diskrimineringen av ras och hudfärg.”

Läs den i sin helhet här:

* ”Utbildning krävs inför val i Sydafrika”

Mer om Sydafrikas predikament kan man förslagsvis läsa i Anders Carlssons streckare om fotografen David Goldblatt (av Gordimer kallad ”kriminalfotograf – ”brottsplatsen är Sydafrika, brottsrubriceringen rasism och uppdraget att säkra historiska bevis”), i Hans Ingvar Roths streckare om den kontroversielle Thabo Mbeki (som 1999 efterträdde Nelson Mandela som ANC:s ledare, och som i fjol ersattes av Jacob Zuma), samt i Per Holmers streckare om landets afrikaans-språkiga litteratur (afrikaans är landets andra språk av elva officiella, mindre än xhosa men större än engelska).

Mer om Nadine Gordimer kan man förslagsvis läsa i Per Wästbergs artikel på Svenska Akademiens hemsida (dock enbart på engelska, tydligen), här.

[Foto: Anders Holmström/Scanpix, 1991]

Ludvig Hertzberg

”Det finns en hallucinatorisk drömlogik i J G Ballards texter. Men han har en moralisk ambivalens som saknas hos surrealisterna: han både varnar för och bejakar modernitetens fasor.”

Så hette det i ingressen till Steve Sem-Sandbergs understreckare år 2007 om den brittiske science fiction-författaren J G Ballard, med anledning av utgivningen av hans samlade noveller. I går avled Ballard, 78 år gammal. Läs Sem-Sandbergs streckare här:

* ”Ballard gjorde sf-litteraturen vuxen” (17/1 2007)

Läs även Jan Söderqvists recension av Ballards självbiografi, ”Miracles of Life”:

* ”Ballard ser tumultet från sidan” (4/3 2008)

Och missa inte heller Sem-Sandbergs recension av den svenska översättningen av Ballards kanske mest inflytelserika sf-roman, ”Skändlighetsutställningen”:

* ”Ballard löser upp bilden” (29/11 2007)

En vidare bild av science fiction-litteraturens utveckling, och Ballards roll i denna, gav Jerry Määttä i streckaren ”Science fiction tvingar oss se med nya ögon”, skriven med utgångspunkt i John-Henri Holmbergs sf-historik ”Inre landskap och yttre rymd”.

[Uppdatering onsdag: Missa inte Jan Söderqvists runstreckare, ”En havererad civilisations obducent”]

Ludvig Hertzberg

Det är mycket melankoli just nu, åtminstone under strecket. I går kretsade det kring en ny bok som utforskar melankolibegreppets historia, och i dag handlar det om den norske konstnären Lars Hertervig, aktuell genom operan ”Melancholia”, som bygger på Jon Fosses roman om honom.

I gårdagens blogginlägg länkade jag till ett flertal understreckare som på senare år på ett eller annat sätt berört det melankoliska, i både medicin- och kulturhistorien. Däribland Carl-Johan Malmbergs ”Melankolin håller oss ännu i sitt grepp”, i vilken han konstaterar att termen må vara av gammalt datum men ändå täcker ett högst levande kulturfenomen:

”Ofta, särskilt under 1900-talet, har olika konstverk, ja, hela konstnärskap kallats melankoliska utan att konstnären eller verket själv nämner melankolin. /…/ Några konstnärskap har till och med uppfattats som själva inbegreppet för melankoliska tillstånd, som Caspar David Friedrichs, Vilhelm Hammershøis eller Edward Hoppers.”

Malmberg ifrågasätter sedan riktigheten i att betrakta den danske konstnären Vilhelm Hammershøis bildvärld som just melankolisk:

”Hammershøi är ingen känsloexpressionist; allra minst uttrycker han melankoli och hopplöshet. Hans interiörer är i stället portar mot ett okänt, kanske en mystisk intighet. Att uppleva dem som melankoliska är ett uttryck för en i vår kultur så utbredd horror vacui, en rädsla för tomhet.”

Malmbergs betraktelse kan på ett fruktbart sätt brytas mot det som framfördes av författaren och akademiledamoten Werner Aspenström (1918–1997) i en understreckare år 1992, om just Hammershøi. Där tog han inte avstånd från föreställningen om Hammershøi som ”genuin melankoliker”, men konstaterade samtidigt:

”Melankolin hämtar sin näring från dödsmedvetenheten /…/ Det egendomliga är då att Hammershøis bilder inte alls väcker några motsvarande känslor hos oss, förstämmer oss inte, osentimentalt kan vi uppleva deras svala skönhet. Livfulla och ’lyckliga’ bilder från Skagensomrar och andra ljusa paletters tillhåll kan däremot fylla oss med vemod och en känsla av saknad: ja, så korta och förgängliga är de sorglösa stunderna!”

Den kan nu läsas i sin helhet här:

* ”Hammershøi – en genuin melankoliker”

Mer om Aspenström kan man förslagsvis läsa i Tommy Olofssons runstreckare (27/1 1997):

* ”Att vara kluven från skallbenet till fotabjället”

[Foto: Leif R Jansson, 1993]

Ludvig Hertzberg

Med utgångspunkt i idéhistorikern Karin Johannissons nya bok ”Melankoliska rum” skriver Fredrik Svenaeus i dagens understreckare om hur vi kämpar med att förstå och tämja våra depressiva tendenser, men framför allt om ”den melankoliska känslans historia”.

Det historiska perspektivet – som Johannisson häromåret också anlade i sin streckare ”Trötthetens problem har gamla anor” – problematiserar på ett hälsosamt sätt vår tids föreställningar om vad som utgör ”det psykiska lidandets urform”, om gränsen mellan friskt och sjukt, liksom mellan kropp och själ:

”Att uppsöka tidigare melankoliska rum med Johannisson som vägvisare är trösterikt och får en att längta efter nya former av hemlöshet än den postmoderna, depressiva.”

Frågan om hur depressioner ska förstås – och varför depressionsdiagnosernamångdubblats på bara ett par decennier – har fått flera streckarbelysningar de senaste åren:

* ”Oroande diagnos på den moderna psykiatrin”

* ”Skiftande syn på självmordens varför”

* ”Depressionen och den inre kryptan”

* ”Konsten att sälja en personlighet”

* ”Jag känner mig lite deppig, alltså är jag”

* ”Prozacs kritiker till försvar för mediciner”

* ”Terapikulturen sjukförklarar människolivet”

* ”Vår tids rädsla för ensamhet”

* ”Ta en tablett mot blygheten!”

Avslutningsvis konstaterar Svenaeus: ”Att det skulle kunna finnas en värld utan melankolin är naturligtvis en illusion – frågan är vad man förmår göra av den.” Hur melankolin har manifesterat sig i kulturhistorien, som kreativ kraft, estetisk sordin eller intellektuell identitet, har också med jämna mellanrum behandlats under strecket:

* ”Melankolin håller oss ännu i sitt grepp”

* ”Manlighetens monopol på melankoli”

* ”Freud blev aldrig klok på kreativiteten”

* ”Pessimisten behöver inte vara dyster”

* ”Mer än ett melankoliskt modelejon”

* ”Ljusare tider spär på den tyska ångesten”

Och i morgon skriver Eva-Karin Josefson under strecket om melankolin hos den norske målaren Lars Hertervig, som Jon Fosse skrivit romanen ”Melancholia” om, som nyligen blivit opera…

[Bilden: detalj ur Edvard Munchs ”Melankoli”, 1892]

Ludvig Hertzberg

Det ligger kanske nära till hands att tänka sig att påsken till sitt ursprungliga väsen helt enkelt är en kristen högtid, till minne av Jesu lidande, död och återuppståndelse, och att den i den sekulariserade världen i hög grad omvandlats till ett kommersiellt jippo med färggranna ägg, chokladharar och godistiggande, kärringklädda barn.

Fullt så enkelt är det förvisso inte. Den sista måltiden – samtidigt den första nattvarden – ingick i en redan då mer än tusenårig judisk tradition, pesach, firad till minne av Israels uttåg ur Egypten. Det specifikt kristna påskfirandet blev allmänt utbrett först mot slutet av andra århundradet e Kr.

Äggen och haren är inte heller några profana påfund, utan lär härstamma från forngermansk religion. Vetenskapen om allt detta tycks vara tunn, men vårens gudinna – Ostara (som gett namn åt engelskans Easter) – ska enligt myten ha hjälpt en fågel som blivit berövad sitt bo genom att förvandla den till en hare, som sedan kunde fortsätta att lägga ägg. Påskkärringarna tycks å sin sida vara ett sammelsurium av olika traditioner, inkluderande medeltida nordisk häxtro samt seden att välsigna grannskapet med videkvistar.

Mer om påskens ursprung – och inte minst hur det kommer sig att den alltid inträffar vid olika datum – kan man läsa i Lars Nystedts understreckare ”Varför kan inte påsken stå still?”

Påskens passionsberättelse, med Jesu korsfästelse i centrum, har varit föremål för många filmer, nästan alltid med kontroversiell utgång. Om detta handlade Astrid Söderbergh Widdings streckare ”När Jesus stiger upp på vita duken”.

Med den växande historiska kunskapen om omständigheterna kring Jesus sista dagar, har man kunnat fråga sig hur rättegången mot honom skulle stå sig i en närmare juridisk granskning. På streckarplats har så också skett vid ett par tillfällen:

* ”Rättegången mot Jesus höljd i dunkel” av Henrik Sahlin

* ”Rättegången mot Jesus en juridisk härva” av Thorulf Arwidson

[Teckning av Johannes Gehrts, föreställande Ostara]

Ludvig Hertzberg

SvD delgav häromdagen
en rapport av SOM-institutet som i 20 års tid undersökt svenska folkets
teatervanor. Bortsett från små skiftningar i popularitet beträffande
den inte helt självklara uppdelningen mellan ”teater” och ”musikal”,
påminde undersökningen om att svenskarna är teaterälskande folk – fler
än fyra av tio gjorde minst ett teaterbesök under förra året; i
storstäderna var andelen mer än 50 procent.

På streckarplats handlar det om teater i dagarna tre. I går skrev Synnöve Clason om den tyske 1700-talsdiktaren Friedrich Schillers dramatik, med anledning av premiären på Dramaten i Stockholm av hans pjäs ”Don Carlos”. I dag skriver Lena Kåreland om den explosiva utvecklingen av teatern som folknöje mot slutet av 1800-talet, och i morgon ger Theresa Benér en exposé över tendenser i det aktuella teaterutbudet på Londons scener.

”Synen
på teatern förändrades avsevärt under perioden 1860–1914, och antalet
teatrar ökade kraftigt”, konstaterar Kåreland i sin streckare –
”teatern framstod som en smältdegel för förändringar i samhället”. Det
verk som ligger till underlag för hennes framställning, Christophe Charles
”Théâtres en capitales”, sträcker sig fram till första världskrigets
utbrott och handlar specifikt om situationen i London, Paris, Berlin
och Wien.

De då och där aktuella trenderna och
frågorna – gällande teaterns konstnärliga, samhälleliga och
kommersiella utmaningar; det dramatiska spelrummet mellan förädling och
förströelse, om man så vill – tycks emellertid ha varit minst lika
mycket på tapeten i Sverige strax efter första världskriget, det vill
säga under understreckarens första år. Då ingen mindre än Pär Lagerkvist bidrog med en streckare om August Strindbergs
tankar kring den småskaliga teatern på Intima teatern, då det skrevs om
behovet av en teater som även ”folket” skulle kunna och vilja besöka,
då det skrevs en exposé över tendenser i det aktuella teaterutbudet på
Wiens scener:

* ”Strindberg och Intima teatern” av Pär Lagerkvist, 27/1 1919.

* ”Folkets teater” av Ernst Didring, 29/4 1919.

* ”Wienerteatern” av Sil-Vara, 19/6 1919.

Det var för 90 år
sedan. Många nedslag i teaterkonstens långa och växlingsrika historia
har även under senare år med jämna mellanrum erbjudits under strecket.
Som när trebandsverket ”Ny svensk teaterhistoria” häromåret anmäldes av
Sara Granath i streckaren ”Från hällristningar till Norén”, och när Stefan Johansson under rubriken ”Så fick Dramaten sitt teatrala urtjut” skrev med anledning av det nuvarande Dramatenhusets 100-årsdag i fjol.

Här har vidare skrivits om de antika dramerna – om hur det kommer sig att de bevarats till eftervärlden, om hur de grekiska tragedierna kommit att tolkas genom historien, om satyrspelen samt om hur scenen där blev den plats där kvinnor fick del av offentlighetens ljus. Flera understreckare har varit inne Shakespeare och den elisabetanska teatern, medan teaterns roll i det vidare nationella dramat i Irland och Tjeckien varit föremål för åter andra.

Många streckare har tagit fasta på betydelsefulla dramatiker: Molière, Jean Racine, Beaumarchais, Olympe de Gouges, Henrik Ibsen, Frank Wedekind, Ödön von Horváth, Jean-Paul Sartre, Samuel Beckett, Jean Genet, Arthur Miller, Ingmar Bergman, Peter Brook, John Osborne, Harold Pinter, Ariane Mnouchkine, Elfriede Jelinek , Bernard-Marie Koltès, Christoph Marthaler, Olivier Py. Med flera!