Annons

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

I skuggan av Nobelpriset i litteratur utdelar som bekant Svenska Akademien även ett stort antal andra priser och stipendier, de flesta för ”litterära, språkliga och allmänt kulturella insatser”. Till de mer prestigefyllda bland dessa hör det relativt nyinstiftade (1986) Nordiska priset, som med ett prisbelopp på 350 000 kronor årligen ”tilldelas mottagare i något av de nordiska länderna, som gjort betydelsefulla insatser inom något av Akademiens verksamhets- eller intresseområden.”

Vid en ceremoni i Börssalen överlämnas i morgon årets pris till den norske författaren och översättaren Kjell Askildsen (som SvD tidigare berättat). Han debuterade 1953 mednovellsamlingen ”Heretter følger jeg deg helt hjem” – som fick Erling Christie att i understreckaren ”Ett år i norsk prosa”, 18/2 1954, omtala honom som en ”talangfull debutant” – och han har sakta men säkert kommit att betraktas som framför allt en mästerlig novellist. Produktionen har varit sparsmakad, i ordets kravhöjda bemärkelse: ett par tunna böcker per decennium har han släppt ifrån sig.

När novellsamlingen ”Kulisser” (1966) kom ut, blev den ett av huvudföremålen för Jo Ørjasæters streckare ”Novellens år i Norge” (6/3 1967):

”Renare i tonen, lättare men också säkrare på handen än någon av dessa yngsta är Kjell Askildsen i novellsamlingen Kulisser. /…/ Men hans noveller är oroväckande, särskilt när han befattar sig med barndom och ungdom, med de oklara, nästan omärkliga, stundom farliga och skrämmande impulser som kan motivera barns handlingssätt mot varandra. Askildsen visar en förmåga att registrera det oregistrerbara i barnasinnet /…/ När han är som bäst skriver Askildsen en rytmisk, flytande prosa med plats för avvikelser och nyanseringar utan att de blir för långtradigt, därför att stilen har en naturlig andhämtning och är så exakt i sin avslappnade rytm.”

En fullödig presentation av Kjell Askildsens författarskap erbjöd Steve Sem-Sandberg i en understreckare år 1993, som nu går att läsa här: ”Noveller med inlevelse i stängda liv”.

”Jag tror att konstens väsen ligger i komprimeringen”, berättade Askildsen för Sem-Sandberg i en intervju i SvD året därpå. ”Det är just genom att händelseförlopp komprimeras som den här nödvändiga tvetydigheten skapas.”

Varsågod:

”Under vardagen öppnas avgrunden” (10/3 1994)

[Foto: Aschehoug forlag]

Ludvig Hertzberg

299 understreckare skrev han, om jag räknat rätt. Förra veckan avled den finlandssvenske konsthistorikern, författaren, Medelhavsresenären och kulturjournalisten Göran Schildt, 92 år gammal. Förutom streckarna bidrog han i SvD regelbundet med recensioner av konst och litteratur, från och med år 1950.

Så starkt förknippad med Svenska Dagbladet blev Göran Schildt att han i Helsingin Sanomats runa rentav påstods ha varit denna tidnings kulturredaktör i 45 år. Det var han nu inte, men han blev faktiskt tillfrågad om att bli kulturchef för SvD en gång, och avböjde, liksom han tackade nej till en professur i konsthistoria i Helsingfors. Livet som intellektuellt oberoende och fri skribent samt inte minst färderna med hans legendariska segelfartyg Daphne lockade mer.

I en intervju i SvD 1995 med anledning av memoarboken ”Lånade vingar” berättade den tidigt faderlöse författaren för Carl Otto Werkelid om hur han kom att skaffa sig fadersfigurer på det andliga planet – André Gide, Paul Cézanne, Alvar Aalto – som alla blev föremål för schildtska levnadsteckningar. Gide och dennes korrespondens med Paul Claudel stod också i fokus för Schildts första streckare:

* ”Gide och Claudel” (14/3 1950)

Schildts understreckare handlade – inte oväntat – ofta om modernistiska pionjärer men också om klassisk konst; de kunde vidare behandla tillvaron på resande fot, förstås, men också den finlandssvenska kulturen hemmavid. Streckaren ”Finlandssvenskarna” (23/11 1959), om Svenskfinlands kulturella protektionism, väckte ansenligt rabalder; den trampade av allt att döma på ömma tår, medan reseskildringen som litterär genre och ”resandet som en lektion i de yttre levnadsförhållandenas relativitet” var föremål för ”Resandets äventyr” (3/5 1964). Om en annan sorts resenär – strandsatt och ensam – hade han tidigare skrivit i streckaren ”Robinson Crusoe eller myten om ensamheten” (13/7 1957).

Det var också Göran Schildt som anmälde den första delen av Gunnel Vallquists översättning av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, i understreckaren ”Proust och tiden” (7/12 1964), där han för övrigt erbjöd en tidig reflektion över datorålderns omvandling av perceptionen och konstnärligt skapande:

”André Malraux har tolkat hela världskonsten från urtidens grottmålningar till de informellas förstenade gester som en gigantisk tidsövervinnelse, erövringen av ett evighetsplan åt den i övrigt vid tiden fjättrade människan. Samtidigt förefaller det tydligt att hela denna konstuppfattning håller på att förlora sitt grepp om den yngre generationen. Registreringsmaskinerna som verklighetsmodell efterträds av en annan typ av uppfinningar, som börjat påverka vår uppfattning om psykets funktioner, nämligen hålkortet eller dess mera komplicerade syster datamaskinen. Det som konsten i våra dagar sysslar med är experiment genom variation av betingelserna, inbyggandet av olika data som silar totalreaktionen, betonandet av symbolernas formella karaktär.”

När han i streckaren ”Le Clézios romantiska protest” (8/5 1985, även presenterad tidigare här på bloggen) anmälde den svenska översättningen av den blivande Nobelpristagare JMG Le Clézios genombrottsroman ”Öken”, innebar det ett spännande möte mellan de två litterära resenärernas temperament. På tal om fransmannens esteticism och exotism konstaterade han att ”en romantisk underström alltid åtföljt den västerländska rationalismens breda fåra och gjort sig synlig varje gång förnuftet varit oförmöget att ensamt leta sig fram genom den obanade terrängen.”

”Diktonius brev – vardagliga, personliga, lekfulla” blev hans sista streckare, publicerad den 12 maj 1996. Liksom i den första var föremålet en brevsamling, denna gång den finlandssvenska modernistiske poeten Elmer Diktonius.

Ludvig Hertzberg

Den gångna veckan har som bekant kantats av avslöjanden om direktörsbonusar och upprördhet kring den konjunkturfrämmande belöniningskulturen i näringslivets toppskikt. Många har frågat sig vilken plats moraliska värden alls kan tänkas ha i en kapitalistisk logik, och om girighet i någon mening rentav är en oundviklig om inte drivkraft så åtminstone beståndsdel av den fria marknaden.

”Tidigare självsäkra systemförsvarare har börjat tala om att ‘girighet’ har brett ut sig och att det finansiella systemet är i behov av mer omfattande regelverk, både självpåtagna och politiskt beslutade” – konstaterade Lars Ingelstam i en understreckare förra hösten, ”Marknaden har tagit över våra liv”:

”Ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abtrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer.”

I ”Nytänkandets förakt mot kollektivet” hette det i sin tur: ”Den förtärande passionen är inte normal girighet, den drivs snarare av en kombination av habegär och statusambitioner”.

I streckaren ”Goda dygder utvecklas i ett fritt samhälle” skrev Lars Magnusson om hur ekonomihistorikern Deirdre McCloskey å sin sida vänder på perspektivet genom att framhålla att det främst är i ”fria borgerliga samhällen” som goda dygder alls har kunnat utvecklas.

Att dygder och goda handlingar de facto inte saknar relevans i en marknadsekonomi, inte minst tack vare att de kan bidra till det kommersiella värdet, har också konstaterats i streckare som lyft fram vikten av förtroende, respekt, anseende och ekologisk medvetenhet för ett framgångsrikt varumärke.

Girighet är ju en av de sju dödssynderna, såsom de formulerades på 500-talet av påven Gregorius I. Om hur väl de sju kardinalsynderna onekligen har stått sig till våra dagar, samt om ett förslag på hur de eventuellt ändå skulle kunna ”uppdateras”, skrev Lars Hermansson i streckaren ”Västerlandets sju dödliga defekter”.

Ludvig Hertzberg

Som bäst pågår Earth Hour jorden runt, en tidszon och timme i taget. Hushåll och företag uppmanas som bekant att mellan 20.30 och 21.30 denna lördag släcka sina lampor, för att spara lite energi men framför allt som en symbolisk manifestation för oron över den globala uppvärmningen. Detta initiativ av Världsnaturfonden går av stapeln för tredje året i rad, ett evenemang som fort har fått ett rätt stort genomslag. Mer om arrangemanget kan man läsa exempelvis här och här.

Det var inte så länge sedan som vi över huvud taget inte hade några lampor att släcka, bortsett från levande ljus. Först under 1800-talet blev gatorna i Stockholm belysta under de mörka timmarna. Om hur det gick till skrev Ingemar Lundkvist i understreckaren ”Trottoarer och gasljus gjorde gatan gångbar” (16/12 2003) :

”I svenska städer sattes under 1600-talet rovoljelampor upp på viktigare byggnader som rådhus och tullportar. När gas på 1810-talet började ersätta olja i Londons gatlyktor passerades en milstolpe i europeisk stadsbyggnadskonst – ett tidens ljusbringande tecken på att mörkrets makter var på väg att förpassas ut ur staden, tillbaka till sägnernas värld. I stället tog nattlivet sin början.”

Om hur elektriciteten kom att förändra vår fritid och därigenom kultur skrev Harry Martinson år 1941 understreckaren ”Lampans ande”:

”Nu sitter folk bortskämda med elektriska belysningsanordningar och nyckelordet till hemlivet är precis raka motsatsen till förr. Då hette det samling (kring lampa och bok), nu heter det förströelse: radiokabareer, hemmagolvsjazz till radiomusik och – för att ta begreppet förströelse mera bokstavligt – biospring.”

Medvetenheten om människans påverkan på miljön och klimatet växte långsamt fram under förra seklet, vilket Mattias Legnér har redovisat i streckaren ”1900-talet öppnade ögonen för klimatet” (8/1 2006):

”Att jordytans temperatur har varierat kraftigt genom tiderna har varit känt bland naturforskare ända sedan den moderna naturvetenskapen tog form i slutet av 1800-talet. Växthuseffekten som dynamit i internationell politik är emellertid ett mycket senkommet tillskott. Först på 1980-talet, en tid efter att allt fler forskare börjat se samband mellan antropogena (mänskliga) utsläpp och globala temperaturförändringar började krav på politiska åtgärder att formuleras.”

Läs även andra streckare om växthuseffekten, kärnkraftsproblematiken, miljöbrott och klimatpolitik:

* ”Varning för klimatkrisens överraskningar” av Victor Galaz

* ”Förbrytelser mot naturen under lupp” av Tomas Öberg

* ”Kärnkraften och den nationella stoltheten” av Maja Fjæstad

* ”Kyotoprotokollet sätter klimatet på spel” av Joakim Sonnegård

* ”Debattklimatet har sprungit ifrån Bush” av Anders Carlsson

* ”Klimatet föder och förgör civilisationer” av Lars Fimmerstad

* ”Den sovjetiska smutsen blev till guld” av Per Högselius

* ”Människan leker rysk roulette med jorden” av Mattias Legnér

* ”Framtiden förhandlas fram” av Thomas Kaiserfeld

Ludvig Hertzberg

Svenska Dagbladets litteraturpris instiftades år 1944, då tidningen firade 60 år. Enligt stadgarna skulle priset, som fortfarande årligen delas ut i samband med Bokens dag, ”företrädesvis tilldelas nya eller till åldern unga författare, vilka under året gjort särskilt lovande debuter eller i sin produktion visat en anmärkningsvärd utveckling” (med tillägget ”prisnämnden dock obetaget att fördela priset efter andra principer”…).

(År 1965 uppluckrades kriterierna: sedan dess har priset även kunnat gå till ”någon äldre författare, som man anser förtjänt av uppmuntran, eller eventuellt en författare verksam inom skönlitteraturens gränsområden”.)

Inledningsvis lät man flera författare dela på priset, och det första året gick det så till Lars Ahlin, Elly Jannes, Ole Torvalds och… Harry Martinson (1904–78).

1941, alltså tre år dessförinnan, och samma år som han gav ut romanen ”Den förlorade jaguaren”, debuterade Harry Martinson som streckarskribent i SvD, i en essä om kommersialiseringen av kulturen, hotet mot ”kontemplativ litterär lodningskonst”:

”Nu sitter folk bortskämda med elektriska belysningsanordningar och nyckelordet till hemlivet är precis raka motsatsen till förr. Då hette det samling (kring lampa och bok), nu heter det förströelse: radiokabareer, hemmagolvsjazz till radiomusik och – för att ta begreppet förströelse mera bokstavligt – biospring.”

Han uppehöll sig vid filmkonsten, som han menade ”under det senaste årtiondet inte infriat de förväntningar man en gång hade på detta slags konst /…/ Vad kinematografien än gjort, så inte har den skapat Ordet, inte heller har den förbättrat det eller utvidgat dess domäner inåt i människan. /…/ Bion är de livsfegas käraste kapell.”

Året därpå följde Martinson upp denna streckare med en betraktelse över den svenska sommarens flora och fauna:

”Ack, vi är alldeles för mycket fångna i de inbilskt armbågliga ’storrummens’ flåsande monumentaliteter för att märka den tysta och rena petitstilen på fjärilens vinge, på gräs och löv. /—/ Ja, vad blir man egentligen färdig med i naturen? Få är de ting som där bli tröttande, t. o. m. husflugan har varje år något nytt att meddela. Ibland kan man visserligen bli led på allt för en tid, men intresset återvänder alltid och naturen dukar sig alltid på nytt till filosofiska betraktelser.”

Från och med nu kan de här läsas i sin helhet:

* ”Lampans ande” (28/4 1941)

* ”Semesterbrev” (9/8 1942)

Fler än två understreckare blev det emellertid inte. Men hans författarskap fortsatte som bekant att frodas. År 1948 kom till exempel romanen ”Vägen till Klockrike” och 1956 verseposet ”Aniara”. 1974 tilldelades han (tillsammans med Eyvind Johnson) Nobelpriset i litteratur ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.

Hela listan över Svenska Dagbladets litteraturpristagare finns för övrigt här.

Mer om Martinson kan man förslagsvis läsa på Harry Martinson-sällskapets hemsida.

Ludvig Hertzberg

”Påven i korsdrag” löd rubriken på Gunilla von Halls artikel i söndagens SvD, i vilken hon tecknade konturerna för det isberg av kontroverser på vilket fallet med den Förintelseförnekande biskopen Richard Williamson endast var toppen:

”Vatikanen har under Benedictus XVI skapat kontroversiella rubriker som aldrig tidigare. Ena dagen har homosexualitet fördömts, nästa har skilsmässor och dödshjälp förkastats. Aktuella exempel är Williamson-affären och Vatikanens bannlysning av mamman till den våldtagna nioåringen i Brasilien som gjorde abort. /…/ Andra är fördömandet av dödshjälp till italienskan Eluana Englaro och ilskan över att USA:s president Obama minskar restriktionerna för stamcellsforskning. Även pedofilskandalerna i USA som skakat katolska kyrkan fortsätter att uppröra – inte minst då påven delvis lägger skulden på ’moralens sammanbrott i USA’. Det anses också att Vatikanen nästlat sig djupare in i italiensk politik och alltmer försöker påverka politiska beslut.”

Och bara ett par dagar senare fick hon som bekant anledning att rapportera om uttalandet att distributionen av kondomer ”till och med förvärrar” Afrikas aidsproblem.

I Svenska Dagbladet har Gunnel Vallquist skrivit om samtliga påveskiften sedan 1963. Så också vid valet av Joseph Ratzinger i maj 2005, i understreckaren ”Från Johannes Paulus till Benedictus”, där hon gav uttryck för en oro bland mer progressiva katoliker för vad valet av denne ”kyrkans i särklass mest kontroversiella person” skulle komma att innebära. Vidare inblickar i Benedictus XVI:s tankevärld har Jayne Svenungsson erbjudit i en streckare kring dåvarande kardinal Ratzingers ”tankemässiga testamente”, skriften ”Werte in Zeiten des Umbruchs”, i ”Det sekulära Europa vilar på andlig grund”.

Det senaste seklet har för Heliga stolen överlag kantats av konflikter och kontroverser. För drygt 100 år sedan knakade det i fogarna i samband med att den franska republiken bröt med Vatikanen, och i relationen till Nazityskland var påvarna Pius XI och framför allt Pius XII häpnadsväckande oangelägna om att ta avstånd. Anledningen till undflyendet är fortfarande en tvistefråga, som flera understreckare resonerat kring:

* ”Kyrkans tur att rannsakas för Förintelsen”

* ”Tigandet blev en strategi utan återvändo”

* ”Den ’modige’ påven undvek konflikter”

Tilläggas bör att Benedictus nyligen föreslagit att Pius XII ska saligförklaras (vilket är första steget mot helgonförklaring).

Uttalandet inför den pågående Afrikaresan om distributionen av kondomer i Afrika tarvar måhända kontextualisering. Under strecket har det också skrivits om kampen mot aidsepidemin och om kyrkans konfliktfyllda syn på kroppslighet och sexualitet. Och i understreckaren ”Exemplet Uganda visar västs fördomar” redogjorde Roland Poirier Martinsson för kondommotståndarnas resonemang: ”Aids-kurvan vände inte i Uganda tack vare kondomerna, utan på grund av ändrade sexualvanor”.

Vidare kan man läsa om hur det gick till när den sexuella frigörelsen för inte alltför länge sedan uppstod i Sverige, om kondomindustrins uppkomst och om hur polio bröt mot våra föreställningar om epidemier.

Och för motviktens skull: att religionen ofta varit en progressiv samhällskraft, och att katolicismen kan konstateras ha byggt upp den västerländska civilisationen, har till exempel streckaren ”Förnuftet blev teologins gökunge” kunnat påminna oss om.

[Foto: Andrew Medichini/AP. Benedictus XVI i Kamerun, 18/3 2009]

Ludvig Hertzberg

I dagens SvD (även här) uppmärksammas den amerikanska tv-serien The Simpsons 20-årsjubileum med en stort uppslagen artikel som återger dess framgångssaga. Första gången som denna tecknade sitcom-parodi nämndes i SvD var i en kort notis som lät berätta att familjen Cosby i USA blivit förbisprungen på tv-tittartoppen av familjen Simpson.

Med tanke på den senare seriens satiriska och ironiserande underström är det lockande att se tronskiftet som symboliskt – 90-talet betraktas ju ofta som ”det ironiska decenniet”.”Serien är full av satir, sarkasm, ironi och karikatyr vilket lämpar sig utmärkt för ett analytiskt förhållningssätt”, konstaterade Per F Broman i understreckaren ”Simpsons rymmer djupt filosofiska frågeställningar”, med anledning av antologin ”Simpsons and Philosophy: The D’oh! of Homer”, som gavs ut halvvägs in i seriens karriär:

”Jag har upplevt så många situationer genom simpsonska glasögon; i ’Simpsons’ har jag sett amerikanska tv-serier, filmer och reklaminslag innan jag sett förlagorna. Detsamma gäller samhället i stort, exempelvis beträffande utbildningssystem och socialt liv. Jag har således sett den ironiska kopian innan jag sett originalet – och därmed blir även förlagan ironisk. Vad kan det medföra för tittare som växt upp med ’Simpsons’? Utan tvekan ett hyperironiskt perspektiv, inte bara på tv-underhållning utan även på världen.”

I andra understreckare har man de senaste åren kunnat ta del av försök att angripa vad som mer generellt utmärker ironi, liksom av exposéer över satirens samt karikatyrens historia och moderna uppsving:

* ”Ironin sitter i betraktarens öga och öra”

* ”Humor – en allvarlig samhällsfråga”

* ”Det politiska skrattet är en färskvara”

* ”Karikatyrens utveckling har varit smärtsam”

* ”Ståupparen som stod upp för satiren”

* ”Fotosatir med dubbel verkan”

Satiren sägs förresten ha uppfunnits av romarna, och bör alltså inte förväxlas med de gamla grekernas satyrer, vars subversiva lättsamhet dock gör dem relevanta i sammanhanget:

* ”Satyrerna var dramatikens bröderna Marx”

Och för bara en månad sedan skrev Stig Strömholm om humorns och skrattets undanskymda plats i den kristna traditionen, i streckaren ”Den kyrkliga munterhetens gränser”.

Men tillbaka till tv-åldern: ungefär samtidigt som Simpsons slog även Seinfeld – en likaledes epokgörande och ironiskt färgad tv-serie – igenom. Också den har nagelfarits på streckarplats:

* ”Filosofer har börjat studera ’Seinfeld'”

* ”Seinfeld en light-version av Nietzsche”

[Foto: Scanpix]

Ludvig Hertzberg

En och annan streckare har det skrivits i Svenska Dagbladets historia.
Drygt 32 500, närmare bestämt. Bland skribenterna hittar man också en ansenlig mängd prominenta figurer – Nobelpristagare, framstående författare, blivande statsöverhuvuden, legendariska professorer; kort sagt såväl svenska som internationella storheter.

Med jämna mellanrum har jag för avsikt att på denna plats föra i ljuset sådana streckarskribenter med särskild strålkraft, och samtidigt webbpublicera ett urval av deras understreckare.

Vad vore väl lämpligare än att börja in medias res, mitt i 1900-talet, med en streckare som summerar seklets första hälft och blickar fram mot dess andra? Författaren i fråga var ingen mindre än Bertrand Russell (1872–1970), den brittiske filosofen, matematikern och samhällskritikern som bidrog till att grundlägga den analytiska filosofin och som författade det inflytelserika översiktsverket ”Västerlandets filosofi” (1946). Med mera; han var nog en av de mer gigantiska bland intellektuella giganter.

Russell belönades med Nobelpriset i litteratur år 1950, några månader efter den understreckare som kom att bli hans enda. I streckaren skriver han dels om de händelser inom världspolitiken och vetenskapen som vägt tyngst under 1900-talets första halvsekel, och dels om de geopolitiska orosmoln som visade sig strax efter andra världskriget.

Mycket framstår som profetiskt. Han förutser till exempel kalla krigets kapprustning och slutliga avdramatisering, liksom Kinas resning ur underkastelse under Ryssland.

Håll till godo: ”Återblick och profetia

Det framgår inte alltid huruvida de översatta skribenterna har skrivit artiklarna exklusivt för Under strecket, eller om det skett genom någon form av syndikering, det vill säga att man köpt in på annat håll publicerade artiklar för tryckning under strecket. Man kan ana att det senare var fallet i Russells fall, att artikeln ursprungligen publicerats precis vid årsskiftet i någon engelsk tidning, och sedan, den 16 januari 1950, återpublicerads i SvD.

Ludvig Hertzberg

När Under strecket infördes i Svenska Dagbladet, i oktober 1918, hade kvinnor fortfarande inte rösträtt i Sverige. Dock pågick just då en högljudd debatt om kvinnans ställning, som också kom till uttryck på streckarplats. Centrala gestalter i tidens kvinnorörelse kunde göra sin röst hörd här, den röst som lagen inte förrän år 1921 tillät dem i allmänna val..

Som filantropen och kvinnosakskämpen Agda Montelius, om utarbetandet av en giftermålsbalk år 1920 –

”Vi hoppades att i den skulle utplånas återstoden av den uppfattning, som rådde på en tid, då mannen köpte sig hustru: att hustruns rätt som människa och personlighet skulle erkännas, och att hon skulle tillförsäkras samma ställning inom äktenskapet som mannen, med samma rätt över barnen som han.”

– i streckaren ”Hustruns ställning inom äktenskapet”.

Som författaren och journalisten Elin Wägner, som bjöd på feministisk kritik av kvinnoframställningen i H G Wells roman ”The Undying Fire”, en modernisering av Jobs bok –

”Hon har många skepnader inom litteraturen, många namn, denna kvinna, som är så likgiltig för sanningssökandet, trött på sanningssökaren och misstrogen mot nyttan av hans resultat. /—/ Men nu har Wells fingrat på typen. Han har gjort Jobs hustru till ett våp, en elak liten dåra. Och därmed har han kränkt jämviktslagen.”

– i streckaren ”Jobs hustru”.

Och som författaren, pedagogen och kvinnosaksideologen Ellen Key, som också kom att skriva en streckare dagen efter de första riksdagsvalen där kvinnor deltog –

”Ej fullt trettio år hade förflutit sedan rösträtt för kvinnan först krävdes. Ej fullt tjugo voro gångna sedan kvinnorna målmedvetet började det arbete, som slutligen givit dem en fullkomlig seger.”

– i streckaren ”Rösta och rädda”.

Mer om den komplexa process som ledde till kvinnors rösträtt, och som tog sin början i och med franska revolutionen, kan man läsa in en understreckare som Claudia Lindén skrev år 2006 –

”Den kvinnliga rösträtten utgör en absolut gräns i kvinnornas moderna historia. När rösträtten till slut genomfördes i Sverige 1921, försvann också de sista restriktionerna kring kvinnors plats i samhället. Gifta kvinnor blev nu myndiga och kvinnor blev valbara till riksdagen. Kvinnan blev, för första gången, en fullvärdig medborgare i staten. I förlängningen innebar det att kvinnorna tillfullo kunde inbegripas i begreppet människa: det vill säga tillerkännas handlingsförmåga, förnuft, identitet och politisk kompetens.”

* ”Kvinnornas rösträtt en arbetsseger”

På senare år har man även under strecket kunnat läsa om kvinnorörelsens nära band med fredsaktivismen, liksom med kampen mot slaveriet (x2).

Samt om den kvinnliga emancipationen – och dess motstånd – i idéhistorien, universitetsvärlden (x2), idrottsvärlden, litteraturen, konstvärlden, musikvärlden, filosofin; om kvinnans ställning inom islam, i det tyska samhället, i den samtida kinesiska litteraturen och hos de gamla grekerna. Vidare om kvinnosynen i frågor om moderskapet, sexualitet, aborter, krig (och krigsänkor), religion och damtidningar

Ja, och både Elin Wägner och Ellen Key hör förresten numera till den skara som både skrivit och omskrivits under strecket:

* ”Elin Wägners kamp ständigt aktuell”

* ”Elin Wägners särartsfeminism får en ny chans”

* ”En tvärsäker optimist att inspireras av”

* ”Hatad och älskad för sin pacifism”

Ludvig Hertzberg

Med jämna mellanrum möts vi av skandalartade nyheter om hur
animalieindustrin hanterar sin produktion. Eller rättare sagt: hur den
behandlar sina djur. Eller ännu rättare: hur vi som konsumenter med
krav på mycket men billigt medverkar till en effektivitetsspiral som
tycks ta sig allt fasligare uttryck.

I dagens understreckare skriver Helena Pedersen om det
moderna samhällets ”djurekonomi” – ”ett globalt nätverk som omfattar
bland annat den globaliserade livsmedelssektorn; den ekologiska
skövling som följer av ett intensivt utnyttjande av land (och hav);
handeln med och uppfödningen av vilda djur för cirkusar, laboratorier,
sällskapsdjur, troféer, sport och andra syften; samt bioteknologin.”

Frågan väcks: speglar allt detta verkligen också hur vi känner
för djuren i fråga, och hur vi vill förhålla oss till dem? I
morgondagens streckare skriver Anette Kristensson om hur man
inom filosofin betraktat djuren; det vill säga i den mån man har gjort
det annat än som negativ kontrast till människans förmögenheter. Ett
försök att få till stånd en fördjupad förståelse av vår relation till
djuren gjorde den franske filosofen Jacques Derrida i en serie föreläsningar i slutet av 90-talet, som nu givits ut i bokform – Kristensson har läst den.

Det var väl egentligen först på 70-talet som oroliga röster om
djurutnyttjandet på allvar började höras. Med boken ”Djurens
frigörelse” från 1975 väckte den australiske moralfilosofen Peter Singer
debatt genom att spetsa till retoriken; han ville åt ”diskrimineringen”
av djuren, och menade sig inte se några etiskt relevanta skillnader
mellan människor och ”alla andra varelser som är kapabla att känna
smärta”.

År 1981 skrev SvD:s dåvarande kulturchef Leif Carlsson en
streckare i vilken han uppmärksammade hur ”de allra senaste åren har
skådat ytterligare en befrielserörelse: nämligen den som tagit sig an
djurens sak”:

”På senare tid har, som känt, etiska nämnder inrättats för att bedöma
djurförsök; i princip på samma sätt som sker vid medicinska försök på
människor.
En viktig sak är därmed uppnådd: erkännandet av att
djurförsök över huvud är ett etiskt problem.”

Varsågod: ”Djuren är väl också människor?”

De senaste åren har sett flera understreckare om olika aspekter av vår konfliktfyllda relation till djuren:

* ”Att höra svinets suckan”

* ”Guds avbild respekterar djurens rätt”

* ”På spaning efter en svårfångad mänsklighet”

* ”Jakten på den lilla skillnaden”

* ”Djuren vantrivs i naturen”

* ”Ädelmodiga djur och människans bestialiska natur”

* ”Djuren hjälper oss att förstå oss själva”

Och så har det streckarskrivits om bland annat katter, getter, hamstrar, renar, daggmaskar, fåglar, apor, apor och åter apor