X
Annons
X

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

”Sveriges historia är dess konungars”, formulerade sig en gång Erik Gustaf Geijer (1783–1847) – en sentens som knappast många skulle skriva under i våra dagar. I dagens understreckare, ”Kunglig prakt gav Sverige makt”, beskriver Håkan Arvidsson hur man nuförtiden snarare tenderar att betrakta kungarnas historiska betydelse:

”Det enda de gjorde var att hålla hov, skapa och vidmakthålla ceremonier och etiketter, i bästa fall. I värsta fall var de förmätna eller halvgalna fältherrar som kastade sina folk ut i brutala, hänsynslösa och alltför ofta utsiktslösa krig. De bekymrade sig enbart om det egna välståndet och var likgiltiga för det folkets umbäranden och arbete som utgjorde grunden för deras egen makt och glansfulla liv.”

Arvidsson konstaterar att han emellertid som historiker ”tvingats att inse att kungarnas roll ofta varit allt annat än efemär”: ”I äldre tid, före demokratins genombrott, hade de en enorm makt och staternas politik var i hög grad deras kungars politik.”

Att det förhåller sig så torde bli klart för var och en som läser Arvidssons exposé över den politiskt skicklige manipulatören Gustav III, som också förskjuter bilden av honom som främst av allt en ”fåfäng fjant”.

Kring frågan om just nidbilderna av Gustav III rekommenderas för vidare läsning Marie-Christine Skunckes understeckare, ”Tjusarkonung, tyrann, teaterkung?” (9/1 2006). Och i streckaren ”Creutz öppnade världen för Sverige” (3/1 2009) skrev Marianne Molander Beyer om Gustav III:s ambassadör i Paris, Gustav Philip Creutz, som starkt bidrog till att forma Gustav III – och 1700-talets Sverige – intellektuellt.

De senaste åren har även andra svenska kungar omvärderats under strecket:

* ”Myten om den gode Gustav Vasa” (Carl Johan Gardell, 9/10 2002)

* ”Karl XII ställd inför rätta” (Ove Bring, 23/10 2005)

Förr i världen hade SvD mer eller mindre uttalade rojalistiska sympatier och lojaliteter, vilket satte sina spår i en förhållandevis ytlig och okritisk bevakning. Den 30 oktober 1950, dagen efter att Gustav VI Adolf efterträtt Gustav V, erbjöds till exempel på streckarplats en panegyrisk redovisning av Gustav V:s samling av konsthantverk, en artikel som även visar prov på ett för kungliga sammanhang reserverat hövligt och vördnadsfullt tilltal: ”Sådana saker voro kung Gustafs käraste ögonfägnad och tidsfördriv under vilostunderna, ting som passade honom med sin gammaldags förfining och höga halt, sin svenskhet och hållfasthet.” Läs den i sin helhet här.

Mer av kritisk granskning råder för all del i våra dagar – se till exempel Henrik Meinanders understreckare ”Kungen – för Sverige i framtiden?” (29/4 2006), med anledning av Carl XVI Gustafs 60-årsdag.

Läs även andra streckare om kungahusens historia:

* ”Konungen är död – leve konungen!” (Gunnar Wetterberg, 8/9 2005)

* ”Kungamaktens kriser födde första riksdagen” (Bo Franzén, 3/10 2006)

Och sist men inte minst: när Storbritanniens kronprins Charles gifte sig med Camilla Parker Bowles, i april 2005, skrev Peter Dahlén en understreckare som inte saknar kopplingar till gårdagens kungliga nyhet: ”Nya tider för utskällt kungahus”.

Ludvig Hertzberg

Patriot’s Act i USA, FRA-lagen här hemma. Vakande kameror över skolkorridorer och krogköer. Strängare kontroller på flygplatserna. De senaste åren har med tilltagande intensitet aktualiserat frågan hur långt vi är beredda att ge avkall på vår integritet i säkerhetens och frihetens namn.

Samtidigt har framväxten av informationssamhället kommit att ge upphov till en ”mjukare” – mer eller mindre frivillig – variant av övervakning: våra kreditkortsköp lämnar liksom över lag vår framfart i cyberrymden en mängd digitala spår – ofta i form av konsumtionsmönster, och sociala medier som bloggosfären och Facebook tycks locka fram våra exhibitionistiska sidor.

Det är inte tu tal om att någonting håller på att hända med traditionella värden som privatliv, integritet och medborgerlig frihet.
I dag inleds på streckarplats en miniserie kring detta fenomen, en trestegsraket i vilken det först handlar om forskningen kring den
tilltagande elektroniska kartläggningen, i morgon om tecken på privatlivets devalvering och slutligen på tisdag om strategier för att upprätthålla maktbalansen i ett samhälle där alla ständigt övervakas.

Uppdatering tisdag: de streckarna finns nu att läsa här:

* ”Välkommen till den digitala inhägnaden”, av André Jansson
* ”Lillebror kan redan se allt du gör”, av Merete Mazzarella
* ”Övervakning måste bevakas underifrån”, av Olof Mathé

För vidare relaterad läsning, några tidigare streckare:

* ”Sveriges hemliga övervakning ännu tabu”

* ”Användarna utmanar om mediemakten”

* ”Marknaden har tagit över våra liv”

* ”Det globala nätverket tar över”

* ”Otrygghetens obehag ett barn av vår tid?”

* ”Behovet av trygghet inte riskfritt”

Ytterligare understreckare, om kollisionskursen på internet mellan
idealister, lagstiftare och kommersiella krafter, länkade jag till i ett
tidigare blogginlägg, här.

Ludvig Hertzberg

I dag har det gått exakt 100 år sedan F T Marinetti lät publicera Det futuristiska manifestet i tidningen Le Figaro, vilket Jesper Olsson uppmärksammade i en essä i söndagens SvD, ”När konsten fick explosionsmotor”.

Genom dess radikala bejakande av det moderna, hastiga och aggressiva, av det dissonanta och destruktiva, kom manifestet snabbt att låta tala om sig. Bara fyra dagar efter publiceringen i Le Figaro lät Svenska Dagbladet trycka manifestet i översättning (24/2 1909), under rubriken ”Futurismen. Den nyaste litterära skolan”, med följande ingress:

”Marinetti är namnet på en ung fransk-italiensk poet, en våldsam och uppseendeväckande begåfning, hvars djärfva manifest gjort honom känd i alla romanska länder och som till efterföljare fått en plejad af entusiastiska lärjungar. Han har bildat hvad som kallas futurismens skola, hvars teorier öfvergå alla tidigare eller samtida skolors i djärfhet. I ett af sina senaste nummer återger tidningen Figaro futuristernas manifest, som vimlar af egendomligt vågade föreställningar och omdömen, orättvisa och öfverdrifna men ägnade att väcka åtminstone kuriositetens intresse.”

Manifestet väckte ingen omedelbar debatt, men i artikeln ”Nya diktarskolor. Akademos. Il Futurismo” den 13 september samma år, ställde Fredrik Böök (litteraturkritiker i SvD och en av sin tids mest inflytelserika svenska litteraturvetare) futurismen gentemot gruppen kring den franska tidskriften Akademos, ”som med förakt vänder sig bort från telefonernas och automobilernas århundrade”:

”När framtida kulturhistorici behöfva belysande exempel på de olika andliga farsoter, hvilka härjat vår moderna kultur, som är så blottad på tro och så rik på vantro, som negerar så skeptiskt och accepterar så naivt, då skola kanske både ’Akademos’ och ’Il Futurismo’ komma till heders såsom ovanligt rena och rikhaltiga bacillkulturer.”

Åtminstone futurismen har ju mycket riktigt kommit att fylla en funktion som ovanligt ”ren och rikhaltig” referenspunkt. När manifestet fyllde 60 skrev till exempel poeten och Romkorrespondenten Martha Larsson under strecket om futurismen och dess ”ytliga beröringspunkter” med ”dagens anarkistiska ungdomsrevolt”, under rubriken ”Vi futurister, raffinerade barbarer”. Året var 1969, ”ett ögonblick när aggressiviteten på nytt står högt i kurs”.

Fler streckare om futurismen:

Pernilla Ståhl, ”Futuristernas insatser uppvärderas” (11/5 2004)

Per-Arne Bodin, ”Författarna som inspirerat till terrordåd” (16/2 2005)

Eva-Karin Josefson, ”’Min Gud! Så vackert kriget är!'” (21/5 2006)

Jesper Olsson, ”Manifest är mera poesi än politik” (7/2 2007)

Ludvig Hertzberg

Jag får ofta frågan om ett eller annat ämne kunde ”vara något” för en understreckare. Svaret är alltid ja.

Det hör nämligen till streckarens egenheter att den kan handla om i princip vad som helst – så länge texten är välskriven och intressant och förutsatt att själva angreppssättet passar understreckarformen.

Särskilt ett understreckarpar har blivit klassiskt i fråga om att illustrera denna öppenhet: Per Erik Wahlunds två streckare om sina guldhamstrar, Silvia I och Silvia II. (Så lät det till exempel i Leif Carlssons understreckare på ämnet understreckare: ”Intet ämne är uteslutet för behandling under strecket; om det nämligen behandlas på rätt sätt. Man kan skriva om en älskad guldhamster; som Per Erik Wahlund.”)

Författaren, översättaren och mångårige SvD-medarbetaren Per Erik Wahlund kom att skriva närmare 150 understreckare, de flesta under 60-, 70- och 80-talen. Ofta handlade det om litteratur eller teater. Ganska ofta om japansk kultur, ibland om kokkonst. Och så alltså om kärleken till ett husdjur.

Den 30 januari i år avled Per Erik Wahlund. I sin minnesartikel i dagens SvD (även här) skriver Mats Gellerfelt: ”Många skrattade nog åt patetiken, som när han berättade om tomheten efter att inte längre ha den lilla kamraten på armen. Men, som alltid när någon skriver varmt om djur, blev detta en stor succé bland läsarna och få ögon var nog torra bland djurvännerna. Inte mina heller.”

Läs dem i sin helhet:

* ”Det idealiska sällskapsdjuret” (10/9 1977)

* ”Ur en mycket liten personlighets liv” (4/2 1979)

(Bilden till höger: Per Erik Wahlund, tecknad av Nils Melander.)

Ludvig Hertzberg

”Internet var till en början en libertarians dröm om total frihet, men har i stället utvecklats till en av nationalstaten kontrollerad plats. Diktaturer har med den nya teknikens hjälp dessutom lyckats stärka sin ställning. Men slaget om nätherraväldet är ännu inte avgjort.”

Så löd ingressen till understreckaren ”Nationalstaten bygger murar i cyberrymden” , den 22 maj 2006, kring frågan om kontrollen över internet.

Rättegången mot fildelarsajten Pirate Bay, som i dag inletts, är onekligen en historiskt betydande sammandrabbning mellan idealister, lagstiftare och kommersiella krafter – en milstolpe i den kollisionskurs som hela tiden präglat it-samhällets framväxt.

De senaste åren har konsekvenserna av it-revolutionen nagelfarits i ett flertal understreckare, som alla gripit efter nödvändig nyansering, kontextualisering och problematisering.

Man har till exempel kunnat – och kan här på svd.se fortfarande – läsa understreckare som tacklat innebörden av fenomen som Google, Youtube, Wikipedia, mp3-spelare, webb 2.0, Här har diskuterats saker som internets historia, den digital teknikens konsekvenser för lagring av musik och arkivering av kulturarvet, samt den alltmer utsuddade gränsen mellan individuella datorer och det globala nätverket.

Och här har skrivits om upphovsrättens uppkomst, om dess nya villkor i it-samhället, om dess förmodade framtid samt om den fria informationens historia och pionjärer, om dess utmaningar, hotbilder och kreativa potential .

Just upphovsrätten är förstås en central tvistefråga, mer aktuell nu än kanske någonsin. Men dess problematik är ingalunda ny. Redan under Under streckets första år, den 10 mars 1919, skrev nationalekonomen Axel Raphael om problematiken, under rubriken ”Författarrättens varaktighet”. Många av hans resonemang känns för all del föråldrade, rentav främmande ur dagens utsiktspunkt, men är inte desto mindre – kanske just därför – tankeväckande läsning. Den finns från och med nu tillgänglig här.

Och apropå pirater – under strecket har det förstås också skrivits om den sjörövande sorten:

* ”Frihet, jämlikhet och blodbad”

* ”Pirater i Alger plågade Europa i tre sekler”

* ”Juridiskt kaos på världshaven”

* ”Vikingarna var en viktig del av Europas historia”

Ludvig Hertzberg

Ifall det har undgått någon: i dag är det 200 år sedan Charles Darwin föddes. (För övrigt samma dag som en annan förgrundsgestalt för den västerländska moderniteten, Abraham Lincoln.) I år är det dessutom 150 år sedan Darwins mest inflytelserika arbete, ”Om arternas uppkomst”, gavs ut.

darwin
I dagens streckare skriver Nils Nykvist inte så mycket om vare sig Charles Darwins liv eller om hans revolutionerande idé om det naturliga urvalet, utan om en betydelsefull men nästan helt förbisedd forskning som Darwin ägnade sig åt under sina sista år, nämligen om daggmaskar och mullbildning – ”Charles Darwin grävde upp fakta om daggmaskar”.

Om Darwins historiska sammanhang och intellektuella arv – darwinismen och idén att förändringarna i naturen saknar moral och avsikt – skrev Kristian Donner i en streckare som publicerades när jubileumsåret inleddes, ”Den amoraliska naturen fyller 150 år”.

Om författaren och personen Charles Darwin – ”verklighetsiakttagaren” – skrev för exakt 50 år sedan Knut Hagberg, som samma år redigerade Darwins ”Självbiografi och andra skrifter” (Natur och Kultur, 1959). Den streckaren (som faktiskt även den särskilt lyfter fram arbetet med daggmaskarna) kan läsas här: ”Människan Darwin”.

200-årsdagen firas förstås både vitt och brett. Bland annat anordnar Naturhistoriska riksmuseet i kväll en ”bioteologisk debatt” med Torbjörn Fagerström och Carl Reinhold Bråkenhielm. År 2005 gav de tillsammans ut boken ”Gud och Darwin – känner de varandra?”, som anmäldes i understreckaren ”Gud och Darwin möts i bioteologin” (27/5 2006).

De senaste åren har många andra infallsvinklar och angreppssätt på Darwin och hans ism hittat in under strecket, däribland:

* ”Evolutionsläran som fostrare av tanken” av Pär Segerdahl

* ”De biologiska idéernas evolution” av Kristian Donner

* ”Kan Darwin förklara tron på Gud?” av Peter Gärdenfors

* ”Naturen bryr sig inte om Darwin” av Fredrik Lundberg

Ludvig Hertzberg

Beskedet om 2008 års Nobelpris i litteratur till JMG Le Clézio fick i medierna ett rätt samstämmigt positivt bemötande. Så pass, faktiskt, att Lena Anderssons kritiska krönika i lördagens SvD (även här) kändes uppfriskande i sin sälta, helt oberoende av vad man må tycka om författarskapet.

I sin krönika om Le Clézios genombrottsroman ”Öken” menade Andersson bland annat att ”karaktärsskildringen är romantiserad och undflyende, språket kvasivackert med adjektiv och substantiv i förväntade parbildningar.” Hon framförde vidare att Le Clézio ger uttryck för en ”naiv exotism”:

”Nomadstammarna och deras underdåniga dyrkan av auktoritära gåtfulla ledare med övernaturliga gåvor idealiseras bortom all rimlighet. Att kalla nomaderna för ’de sista fria människorna’ och ’Guds välsignade folk’ är aningslöst, fånigt och djupt kolonialt, författarens antikoloniala lidelse till trots.”

Inte bara med dessa iakttagelser i tankarna kan det vara intressant att ta del av hur romanen ursprungligen anmäldes i SvD, vilket för ovanlighetens skull skedde två gånger, båda gångerna under strecket: först av Artur Lundkvist när den kommit på franska (1981), och sedan igen, av Göran Schildt, när den givits ut i svensk översättning (1985).

Och visst: även den dåvarande akademiledamoten Lundkvist reagerade på ovan nämnda drag i ”Öken”: ”Boken vill vara en protest, ett skri av vrede mot civilisationens framrullande juggernaut. Samtidigt tar den fram det instinktiva livets okuvlighet och förhärligar de elementära sammanhangen. Man får bara en känsla av att naturextasen är programmerad och i viss mån saknar spontanitet.”

Och vidare, starkare:

”Hans reaktion mot civilisationen blir ett infernovandrande eller en flykt i panik, hans naturdyrkan en gratishandling eller ett oförpliktande svärmeri. /—/ Vad som återstår för Le Clézio förefaller vara en transcendent mystik eller metafysik där dröm och önskeföreställning gör sitt yttersta för att förvandla verkligheten. Men kan det bli annat än en ny sorts romantik, en sådan som tycks fresta många yngre människor efter de politiska besvikelserna?”

I sin streckare fyra år senare med anledning av den svenska översättningen gick den finlandssvenske författaren Göran Schildt i dialog med Lundkvists tidigare anmälan. Också Schildt menade att Le Clézio visar prov på ”romantik och esteticism”, men konstaterade till hans försvar:

”A andra sidan har en romantisk underström alltid åtföljt den västerländska rationalismens breda fåra och gjort sig synlig varje gång förnuftet varit oförmöget att ensam leta sig fram genom den obanade terrängen.”

Läs deras streckare i sin helhet här:

* ”En ökenvandring mot intet” av Artur Lundkvist (11/1 1981)

* ”Le Clézios romantiska protest” av Göran Schildt (8/5 1985)

Och ni missade väl inte Jeana Jarlsbos Nobelprisstreckare, som skisserar JMG Le Clézios författarskap i sin helhet:

* ”Berättandet läker det som splittrats” (10/10 2008)

Ludvig Hertzberg


Det måste väl ha funnits undantag, men veterligen har SvD:s understreckare förekommit i tidningen varje dag i över 90 års tid. Den 18 oktober 1918 publicerades den första: ”Ibsens sista dagar”, ett översatt utdrag (som fortsatte dagen därpå) ur den norske litteraturhistorikern Gerhard Grans bok ”Henrik Ibsen – liv og verker”, som då stod under utgivning.

Att på liknande vis publicera följetonger hade förvisso redan vid denna tid en lång tradition bakom sig i europeiska dagstidningar. Kring år 1800 uppstod i fransk press en egen sektion ”under strecket” nederst på tidningssidan för sådant som teaterkritik, kåserier och från 1830-talet även romaner, feuilletons (ett ord som ursprungligen helt enkelt betydde ”tilläggsblad”). Decenniet därpå anammades understreckaren även i svensk press, där den förekom lite här och var fram till början av 1900-talet.

Men sedan 1918 är det alltså i Svenska Dagbladet som Under strecket gjort sig ett namn. Och genom åren har genren stått sig anmärkningsvärt väl.

Det senaste året har understreckarna avhandlat allt från upphovsrättens problematik över stadsrummets förvandlingar och universitetsväsendets utveckling till våra matvanor. I morgon väntar en streckare om utforskningen av rymden.

Faktum är att dessa ämnen var föremål för understreckare redan under det första året!

Många namnkunniga skribenter har detta forum också härbärgerat genom åren, eller vad sägs om: Verner von Heidenstam, Ellen Key, Lubbe Nordström, Fredrik Böök, Elin Wägner, Jan Myrdal, Artur Lundkvist, Winston Churchill, Frankrikes president Raymond Poincaré

Eftersom detta ska vara ett blogginlägg och inte en streckare i sig, vill jag för vidare läsning om Under streckets historia rekommendera – två streckare:

Under rubriken ”Varför under strecket?” skrev Leif Carlsson år 1990 om ”Svenska Dagbladets paraddäck”, med sitt ”högre krav på kompetens, elegans och integritet”. Och inför millennieskiftet, den 31 december 1999, sammanfattade Thure Stenström de första 82 åren av denna genre ”som aldrig känt andra begränsningar än strecket ovanför sig”, och som han menar spelat en viktig roll ”som bålverk mot dumheten, som försvarsmur mot tankeslappheten, som bastion mot okunnigheten” (”Bokslut över 82 år under strecket”).

Avsikten med den här bloggen är att botanisera i dessa arkiv – att fungera som ”Din dammvippa i streckararkivet”, som en kollega skämtsamt uttryckte saken.

På SvD:s webb finns alla streckare från 2003 och framåt redan publicerade. Inte sällan ger nyhetsflödet både en och annan av dem ny aktualitet. Genom denna blogg hoppas jag kunna ge dem nya knuffar genom nya puffar, för att tala tidningsspråk. Genom nya länkar, för att tala klarspråk.

Avsikten är också att då och då gräva djupare i det över 90-åriga arkivet, att göra nedslag i streckarens mångfasetterade historia och att, som ovan, tillgängliggöra streckare av särskilt historiskt intresse, här på SvD:s webb. Som Gerhard Grans allra första, om Ibsens sista dagar – den kommer snart.