X
Annons
X

Under strecket-bloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Nog för att ordet väl redan har några år på nacken, men låt mig ändå, med hälsning från mediebranschen, föreslå en kandidat till Språkrådets nyordslista: klickraket. Eller också kvällstidningsvarianten: klickmonster. Innebörden torde inte vara svår att gissa, det handlar alltså om fenomenet att vissa sidor på nätet (Youtube-klipp, blogginlägg, nyhetsartiklar) delas och sprids med kraften av en löpeld på Twitter och Facebook; länkar som folk väljer att ”klicka in sig på” i närmast, ja, monstruösa mängder.

För det är ju så – på gott och ont – att man på nätet, till skillnad från traditionella medier, vet exakt hur många besök (”klick”) en viss sida får. Här på svd.se kan vi alltså följa hur många som läst (eller åtminstone tittat på) de olika artiklar som vi lägger upp.

Vissa artiklar har större potential än andra att bli just klickraketer, önskvärda eftersom de blir ”snackisar” som ”leder trafik” till sajten, för att fortsätta tala medialt nyspråk. Men önskvärda också eftersom ett sådant genomslag många gånger kan ses som ett kvitto på att artikeln ifråga träffar rätt, att den tar fasta på något som ligger i luften och lyckas hantera det på ett särskilt värdefullt sätt.

Faktum är att också gamla goda Under strecket ibland bjuder på sådana raketer, eller monster, om man så vill. Så sent som förra veckan slogs faktiskt ett dylikt klickrekord: Håkan Lindgrens understreckare ”Världens största krig är osynligt i medierna”, förra veckans mest lästa artikel på svd.se, har i nuläget rekommenderats mer än 13000 gånger på Facebook och retweetats uppemot 500 gånger. Det är också den understreckare som fått det största antalet klick någonsin på svd.se.

Artikeln hade ett också ett ytterst angeläget ärende: västerländska medier tenderar att värdera omvärldsnyheter enligt kriterier som gör att bilden av världens oroshärdar blir skev. Till exempel konstaterar streckarskribenten att kunskapen om den största pågående konflikten, i Kongo-Kinshasa – tillika ett krig som redan skördat fler människoliv än Vietnamkriget på sin tid – är skral, för att inte säga obefintlig. Den som känner sig träffad, och det verkar vara många, bör förresten ha glädje av dagens understreckare, där Nina Wilén skisserar huvudlinjerna i just Kongokonflikten: ”Naturrikedomar bakom Kongos tragiska öde”.

Vilka andra streckare har blivit klickraketer på webben, kanske ni undrar? Påtagligt ofta är det artiklar med anknytning till nazismen – andra världskriget och Hitler fortsätter makabert nog att fascinera, vilket Anders Q Björkman nyligen konstaterade i en artikel med anledning av den aldrig sinande bokfloden om ämnesområdet. Annat överraskar mer: den näst mest lästa handlar till exempel om… Falklandsöarna. Och på tionde plats hittar vi en streckare om relativitetsteorin. Tala om ett brett intresse också för det smala!

Här de fem senaste årens mest klickade. Klicka – och: läs!

1. Världens största krig är osynligt i medierna
2. Konflikten om Falklandsöarna ännu inte löst
3. Brottsligt överskattade brottsromaner
4. Negativa tankar bästa vägen till glädje
5. Youtube liknar inget vi har varit med om
6. Felsägningarna som avslöjade SS-läkaren
7. Skulden har hunnit ikapp diplomaterna
8. Östsverige dränkt i ett hav av glömska
9. Hel släkt offer för missbrukad vetenskap
10. Einsteins teori möter största hotet hittills

Ludvig Hertzberg

I dag firas självständighetsdagen i Finland, som vanligt med pompa och ståt och med direktsänd presidentbal som kronan på verket. Om fem år är det dags för 100-årsdagen: den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt efter att ha varit ett storfurstendöme inom det ryska riket sedan 1809, och innan dess hörde ju nuvarande Finland till dåvarande Sverige.

Men redan i år fyller faktiskt finlandssvenskarna 100. Eller ja, Finland har förstås haft en svensktalande minoritetsbefolkning sedan urminnes tider (etablerad åtminstone sedan 1100-talet), men själva begreppet, finlandssvensk, lär ha myntats först 1912, i samband med att man i tidningarna debatterade med vilken term man skulle kunna klumpa ihop alla finländare med svenska som modersmål. Innan dess talade man helt enkelt om svenskspråkiga finländare (eller det numera anakronistiska ’svenskspråkiga finnar’). I den mån man alls betraktade den språkliga grupptillhörigheten som intressant – det var först det nationalistiska tankegodset som på allvar blåste liv i den sortens identitetsfrågor och etniskt relaterade självmedvetande.

I dagsläget har drygt 5 procent av Finlands befolkning som har svenska som modersmål. Uppemot 300 000 finländare lever med andra ord sina liv huvudsakligen på svenska – går svenskspråkiga skolor, läser svenskspråkiga tidningar, ser svenskspråkig tv, lyssnar på svenskspråkiga radiokanaler och så vidare. Ändå är kunskapen om finlandssvenskarna påfallande skral här i det forna moderlandet.

Ett knippe understreckare borde kunna hjälpa till att råda bot på den saken – läs:

– Om det svenskpråkiga Finlands historia från forntiden till 1500-talet: ”Svenskarna på andra sidan Bottenhavet”.

– Om finlandssvenskarnas alltmer marginella tillvaro i Finland, ”Mammas gata finns ej mer för finlandssvenskar”, samt om hotet från de svenskfientliga Sannfinländarna ”Svenskan under attack i Finland”.

– Om Svenskfinlands oklara identitet mellan Finland och Sverige, i en understreckare som Göran Schildt skrev 1959: ”Finlandssvenskarna”.

– Om finlandssvensk poesi, ”Finlandssvensk lyrik är förföljd av nonchalans”, och i synnerhet de finlandssvenska modernisterna, ”Modernismen en tillflykt för rotlösa finlandssvenskar”, som på många sätt kommit att prägla den svenskspråkiga litteraturens utveckling i stort.

– Om författare, kompositörer och konstnärer som Johan Ludvig Runeberg, Jean Sibelius, Helene Schjerfbeck, Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Tove Jansson, Willy Kyrklund och Bo Carpelan.

– Och, om du kommit så här långt, varför inte en understreckare också om estlandssvenskarna: ”Svenskön som fortsätter att förbrylla”.

Ludvig Hertzberg

I natt kom det sorgliga beskedet att den mångåriga SvD-medarbetaren Cordelia Edvardson avlidit. Hennes förmåga att inlevelsefullt och samtidigt balanserat skildra Mellanösternkonflikten var ovärderlig, inte minst i rollen som SvD:s korrespondent i Jerusalem 1977–2006.

Edvardson var, som SvD: kulturchef Martin Jönsson skriver, ”alltid orädd, alltid buren av en drivkraft och en osviklig förmåga att förstå och förklara. Hon drogs till det komplexa och snudd på obegripliga, men hjälpte oss alltid att få insikt. En humanistisk folkbildare, med ett språk som skar igenom all polemik. Hon förstod, hon visste och hon kunde berätta. Men hon strök aldrig medhårs.”

Genom åren kom Cordelia Edvardson även att skriva en mängd understreckare. Den första skrev hon 1976 (om den israeliske militära ledaren Moshe Dayans memoarer), och därefter har hon tacklat ett brett spektrum av komplexa frågor som fördjupat förståelsen av Mellanöstern, under rubriker som ”Israel och samhörighetens höga pris”, ”Leva under stress – exemplet Israel”, ”Vilken terrorist är frihetskämpe?”, ”Media om Mellanöstern – vad är sanning?” och ”Israelernas självbild måste förändras”.

Läs gärna understreckaren hon skrev om ”Palestinas Jeanne d’Arc”, Hanan Ashrawi, här.

Ludvig Hertzberg

Det talas i dessa dagar, förvisso inte utan anledning, om tidningsbranschens kris. Nya medievanor tycks oåterkalleligen leda till att papperstidningsläsandet minskar, i Sverige liksom utomlands, och i detta nya medielandskap av digitala gratisvanor är det inte helt självklart vare sig hur journalistiken framöver ska kunna finansieras eller exakt hur tidningarna ska anpassa sig till och finna sin plats i det förändrade sammanhanget.

Men det har lyckats förr. Inte minst tv:ns ankomst i slutet av 50-talet ledde till farhågor som uppvisade förbluffande likheter med dagens situation. Vid SvD:s 75-årsfirande år 1959 var tidningens dåvarande chefredaktör Allan Hernelius inne på problematiken i sitt festtal:

”Det finns andra yttre faror för pressen. Som en av dessa har televisionen utpekats. Jag delar personligen icke dessa farhågor. Televisionen kommer att ha sin uppgift i morgondagens samhälle, pressen sin. Pressen kan aldrig ett ögonblick som televisionen föra in händelsen i vardagsrummet i samma stund som den inträffar. Den kan inte presentera namn och människor livs levande framför aftonbrasan. Men den har andra uppgifter. Den kan möjliggöra för tv-tittaren att bättre förstå händelserna. Den kan /…/ ge djup åt bilden och sätta in den i dess sammanhang i det ögonblick läsaren själv väljer. Den kan utan risk för missuppfattningar värdesätta och bedöma på annat sätt än TV-rutan förmår.”

”Byt ut ’televisionen’ mot ’nätet’”, höll jag på att skriva, men här har det ju å andra sidan skett en väsentlig förändring: ”pressen” kan ju numera faktiskt ”föra in händelsen i vardagsrummet i samma stund som den inträffar”, tack vare de digitala kanalerna. Och inte bara i vardagsrummet utan i tunnelbanan, bankomatkön, hängmattan…

 

Som alltid är den centrala utmaningen att förbli angelägen, ja, oumbärlig: att ha en känsla för allmänintresset och svara på en efterfrågan – utan att fördenskull hemfalla åt populism eller ren och skär kommersialism. Att vara både viktig, värdefull och kommersiellt gångbar på samma gång, vilket ju inte behöver innebära någon motsägelse – snarare tvärtom.

Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung i München och känd för svenska läsare inte minst som streckarskribent, resonerar välformulerat om denna problematik i dagens DN, och hoppas att tidningarna ska möta konkurrensen från nätet genom att bli ”intellektuellt intressantare”. Det är vi nog många som gör, och det stämmer säkert – fast frågan är om det räcker.

 

För fler perspektiv på tidningarnas utmaningar och ständiga föränderlighet, läs gärna – än så länge alldeles gratis! – streckare här på svd.se som brottas med dessa frågor:

* ”Massförströelse hotar Sveriges medielandskap”

* ”Mediehistorien är på väg mot sitt slut”

* ”Användarna utmanar om mediemakten”

* ”På Twitter kan ingen höra dig tänka”

* ”400 år sedan första tryckta tidningen kom ut”

* ”När läsandet av tidningar ersatte bönen”

* ”När tidningarna ansågs fördärva nationen”

* ”Liberal press del av demokratins framväxt”

* ”Reklamen satte arbetarpressen i en rävsax”

* ”Med osviklig instinkt för journalistik”

* ”Verkligheten ställer till det för journalistiken”

* ”Pressetiska ideal krockar med medieklimatet”

* ”Die Zeit står emot trycket”

 

Ludvig Hertzberg

Det stämmer till eftertanke: innan tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur var det få som i väst ens hade hört talas om Mo Yan, än mindre läst honom – trots att han länge varit den kanske mest hyllade författaren i världens största land, och därtill skriver på världens största språk.

Med tanke på att Kina allmänt uppfattas som ”framtidslandet” framför andra, som inom kort kan komma att hota USA:s status som ensam supermakt, kan man ju tycka att vi skulle ha anledning att skaffa oss en lite tydligare bild av landet och dess kulturliv. Visst är det besynnerligt att intresset är så svalt?

 

För den som letar efter en ingång till den kinesiska litteraturen bör några understreckare här på svd.se kunna bjuda på vägledning:

– Om de ideologiska ramar som Mo Yan har att förhålla sig till som författare verksam i Kina: ”Mo Yan på tryggt avstånd från politiken”.

– Om hur de intellektuella återhämtat sig efter kulturrevolutionen: ”Filosofins återuppbyggnad efter Mao”, samt om hur minnet av kulturrevolutionen traderas på tvärs mot propagandan: ”Berättelserna ger en ny bild av Kinas folk”.

– Om hur lyriken blomstrade i Kina på 500-talet e Kr: ”Liangdynastin lade grunden för lyrisk guldålder”.

– Om 1700-talseposet ”Drömmar om röda gemak”, som sägs vara en av litteraturhistoriens mest lästa böcker, och som nu finns på svenska: ”Översättarens bragd gav oss litterär skatt”.

– Om en av Kinas främsta poeter, Ai Qing, tillika far till den världsberömde konstnären Ai Weiwei: ”Ai Weiwei har fått kampen för rättvisa i arv”.

– Om Gao Xingjian – den exilkinesiske författaren som tilldelades 2000 års Nobelpris: ”Gao Xingjian – vandrare mellan två världar”.

– Om boomen för kinesiska kvinnors självbiografier: ”Kinas kvinnor ber inte längre om ursäkt”, samt om de frispråkiga och individualistiska 70-talistkvinnorna: ”Kvinnliga författare bryter ny mark i Kina”.

– Om Jiang Rongs uttalat anti-kinesiska succéroman ”Lang tuteng”: ”Skriet från den kinesiska vildmarken”.

– Om hur yttrandefriheten fortsatt är ytterst begränsad: ”Kina vågar ännu inte möta sina kritiker”, samt om ljuset i tunneln: ”Partiveteraner i Kina kräver yttrandefrihet”.

Ludvig Hertzberg

För en bakgrund till oroligheterna i Egypten mellan militärpolisen och den kristna, koptiska, minoriteten: läs gärna den understreckare Lars Lönnroth skrev häromåret om kopterna, där han presenterade vad som utmärker denna egyptiska gren av kristendomen (som genom historien även gjort sig skyldig till en sorts kristen terrorism) och resonerade kring det sköra förhållandet till regimen och den övriga befolkningen:

”Koptiska Jesuslegender i islams skugga”

Ludvig Hertzberg

Äntligen ett pris till en poet, äntligen priset till Tomas Tranströmer! Många hade nog redan räknat ut honom, tänkt att han i så fall borde ha belönats för länge sedan, och att Akademien antagligen i det längsta vill undvika att belöna en profet i dess egna hemland (att Tranströmer år 1991 tilldelades Svenska Akademiens nordiska pris har ju också länge ansetts som ett tröstpris därvidlag). Modigt alltså att man inte lät det bli ett hinder, när man nu uppenbarligen höll honom främst.

”Den överväldigande tekniska och estetiska briljansen i hans diktning är aldrig ett självändamål. Men den används inte heller för att föra fram ett uttalat estetiskt eller ideologiskt program. I stället växer den ur en skarp uppmärksamhet på existensens fundamentala – mycket ofta helt vardagliga – grund. Denna utgångspunkt kan de flesta av oss dela. Men bara Tomas Tranströmer kan skapa de dikter som får oss, hans läsare, att i ett enda ögonblick förnimma hela existensen som en sten i handens omslutning.”

Så skriver litteraturforskaren och SvD-kritikern Michel Ekman i en understreckare om årets Nobelpristagare, i tidningen i morgon, men redan nu läsbar på nätet:

”Tranströmer visar storheten i det vardagliga”

 

Läs även tidigare understreckare om Tranströmer: ”Tre nycklar till Tranströmers poetiska kod” (av Bo Gustavsson, som även skrivit om Robert Bly, som introducerade Tranströmer på engelska), Niklas Schiöler om Tranströmers haiku-besläktade diktning och Joanna Persman om artist’s book-utgåvan av ”Stor och långsam vind”.

Och missa inte heller reportaget som SvD gjorde med Tomas Tranströmer i samband med hans 80-årsdag tidigare i år, samt Tommy Olofssons anmälan av Staffan Bergstens Tranströmer-biografi som kom vid samma tid.

 

Ludvig Hertzberg

Har vår tid en huvudperson? Ett förslag: om det är den omvälvande teknikutvecklingen – internet, datorerna, mobilerna med mera – som är det främsta kännetecknet för det senaste kvartsseklet, ja då kanske man kunde säga att samtiden personifieras av it-världens portalfigurer – en Bill Gates eller kanske i ännu högre grad: Steve Jobs.

Drabbad av cancer avgick Jobs som vd för Apple för några veckor sedan, och i natt kom nyheten om hans död.

”Steve Jobs har gjort tekniken oförutsägbar” var rubriken när Anders Carlsson sammanfattade Jobs karriär i en understreckare i samband med hans avgång i augusti. Redan i slutet av 90-talet skrev Carlsson om Apples framgångsrecept (”Lanseringen av Macintosh som ett vapen mot Storebror” 27/3 1998), och häromåret återkom han till Jobs centrala betydelse för företaget (”Äpplet faller inte långt från Steve Jobs” 28/8 2009).

Läs även understreckare om Apples förvandling ”Från coolt nischföretag till storspelare”, om Ipodens genomslag (”Västerlandets hela kulturarv på fickan”), om formgivningens betydelse (”Inre design talar direkt till kroppen”), om utvecklingen av tjänster som Mobileme och Icloud (”Det globala nätverket tar över”), samt om kampen mellan operativsystemen Windows och Mac OS (”Datorn sätter skriften på undantag”).

 

Ludvig Hertzberg

Med mindre än ett dygn kvar tills Peter Englund öppnar dörrarna till Börssalen för tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur, går spekulationerna heta. Man undrar om det inte är dags för en poet nu, till exempel, eller en författare från det arabiska språkområdet.

Inte konstigt alltså att den syriske poeten Adonis var spelfirman Ladbrokes främste lågoddsare från dag ett.

Fast å andra sidan: om det är någonting man kan räkna med, så är det att Svenska Akademiens vägar äro outgrundliga. Så kanske blir det en joker denna gång, någon man inte vanligen förknippar med denna litteraturens högborg.

En Bob Dylan, till exempel, som för bara en stund sedan seglade förbi Adonis på nämnda lista.

Säga vad man säga vill om dessa topplistor och mer eller mindre kvalificerade gissningar, men de bidrar onekligen, under veckorna fram till tillkännagivandet, ganska effektivt till att identifiera och rikta ljuset mot författarskap som uppfattas som särskilt prisvärdiga. Och det är ju inte fy skam, i och för sig.

Nåväl, i morgon är det blott ett av alla författarskapen som kommer att stjäla allt rampljus. I bästa fall kan vi redan i fredagens tidning bjuda på en understreckare som ingående presenterar och värderar pristagaren. Men varje år känns det lika osäkert om vi kommer att lyckas även denna gång…

SvD-traditionen att i en särskild understreckare presentera litteraturens Nobelpristagare härrör från början av 1950-talet, från början sporadiskt men efter hand alltmer plikttroget. Här på webben kan man läsa samtliga från 1995 och framåt:

1995 Seamus Heaney

1996 Wislawa Szymborska

1997 Dario Fo

1998 José Saramago

1999 Günter Grass

2000 Gao Xingjian

2001 V S Naipaul

2002 Imre Kertész

2003 J M Coetzee

2004 Elfriede Jelinek

2005 Harold Pinter

2006 Orhan Pamuk

2007 Doris Lessing

2008 J-M G Le Clézio

2009: Herta Müller

2010: Mario Vargas Llosa

Dessutom: tidigare på denna blogg har jag haft anledning att webbpublicera de streckare som skrevs i samband med att Albert Camus och Jean-Paul Sartre belönades (1957 resp 1964).

 

Alfred Nobel och hans testamente har liksom de olika Nobelprisens historia varit föremål för flera understreckare de senaste åren – däribland:

 

* ”Förtalskampanj bakom Nobels nobla testamente”

* ” Idealisk riktning pekar mot Viktor Rydberg”

* ”I poesin upptäckte Nobel en motkraft”

* ”Böckerna var Nobels tredje hemland”

* ”Alfred Nobel renässansman och upplysare”

* ”Filosofiska skisser ger ny bild av Nobel”

* ”Nobelpriset blev medialt med Pierre och Marie”

* ”Därför fick Freud aldrig Nobels litteraturpris”

* ”Översättaren sätter prägel på Nobelpriset”

* ”Närsynta Nobelpris i naturvetenskap”

* ”Danska pris blottar Nobeltestamentets ömma punkter”

* ”Nobelpriset som förändrade världen”

* ”Italiens första Nobelpristagare fast i sin tid”

* ”Våldsam debatt i Akademien när Lagerlöf valdes”

* ”Så ratade Akademien kvinnorna”

 

Ludvig Hertzberg

Det dröjde bara några dygn innan terrorattackerna i USA för tio år sedan började benämnas efter det datum de inträffat, elfte september – nine eleven. Världens enda supermakt hade visat sig sårbar, och det på ett så spektakulärt sätt som inte ens Hollywood hade kunnat fantisera ihop. Omedelbart var det självklart att detta var en händelse av sällsynt historiska proportioner – världen kunde nu delas in ett före och ett efter elfte september. Det inträffade tedde sig ofattbart, konsekvenserna oöverblickbara. Frågan är om vi ens i dag riktigt förstår hela innebörden av händelserna den dagen.

Många försök att begripliggöra terrorattackerna och deras mångfacetterade följder har förvisso gjorts. Inte minst under strecket här i SvD. Först ut – den 13 september 2001 – var understreckaren ”Spionaget i USA kvävs av mängden information”, som förklarade den amerikanska underrättelsetjänstens svårigheter att upptäcka planerade terrorattentat i tid. Och sedan dess har otaliga understreckare vänt på den ena stenen efter den andra (en sökning på ”11 september” i streckararkivet ger till exempel långt över hundra träffar).

Man har diskuterat al-Qaida, ”den nya globala oordningen”, det nationella sörjandet och myten om ett civilisationernas krig, och man har nagelfarit utredningen ”The 9/11 Commission Report”. Ja, det har faktiskt kunnat handla om allt från tvillingtornens arkitektur till hur elfte september har behandlats i filosofin och skönlitteraturen.

Just skönlitteraturen har i hög grad erbjudit möjliga vägar in i det obegripliga, som Eva Johansson skrev i sin artikel om de fem första årens romaner om elfte september, och som Kaj Schueler konstaterade i sin krönika i våras. Några av de mest intressanta romanförsöken har vi förstås också recenserat genom åren, däribland  Thomas Lehrs ”September”, Joseph O’Neills ”Nederland”, Don De Lillos ”Falling man”, Frédéric Beigbeders ”Windows on the world”, Mohsin Hamids ”Den ovillige fundamentalisten”, Ian McEwans ”Saturday”, John Updikes ”Terrorist”, Paul Austers ”Dårskaper i Brooklyn”, Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”, Michael Cunninghams ”Märkliga dagar” och Niklas Qvarnströms ”Grand zero”.