För en bakgrund till oroligheterna i Egypten mellan militärpolisen och den kristna, koptiska, minoriteten: läs gärna den understreckare Lars Lönnroth skrev häromåret om kopterna, där han presenterade vad som utmärker denna egyptiska gren av kristendomen (som genom historien även gjort sig skyldig till en sorts kristen terrorism) och resonerade kring det sköra förhållandet till regimen och den övriga befolkningen:

”Koptiska Jesuslegender i islams skugga”

Äntligen ett pris till en poet, äntligen priset till Tomas Tranströmer! Många hade nog redan räknat ut honom, tänkt att han i så fall borde ha belönats för länge sedan, och att Akademien antagligen i det längsta vill undvika att belöna en profet i dess egna hemland (att Tranströmer år 1991 tilldelades Svenska Akademiens nordiska pris har ju också länge ansetts som ett tröstpris därvidlag). Modigt alltså att man inte lät det bli ett hinder, när man nu uppenbarligen höll honom främst.

”Den överväldigande tekniska och estetiska briljansen i hans diktning är aldrig ett självändamål. Men den används inte heller för att föra fram ett uttalat estetiskt eller ideologiskt program. I stället växer den ur en skarp uppmärksamhet på existensens fundamentala – mycket ofta helt vardagliga – grund. Denna utgångspunkt kan de flesta av oss dela. Men bara Tomas Tranströmer kan skapa de dikter som får oss, hans läsare, att i ett enda ögonblick förnimma hela existensen som en sten i handens omslutning.”

Så skriver litteraturforskaren och SvD-kritikern Michel Ekman i en understreckare om årets Nobelpristagare, i tidningen i morgon, men redan nu läsbar på nätet:

”Tranströmer visar storheten i det vardagliga”

 

Läs även tidigare understreckare om Tranströmer: ”Tre nycklar till Tranströmers poetiska kod” (av Bo Gustavsson, som även skrivit om Robert Bly, som introducerade Tranströmer på engelska), Niklas Schiöler om Tranströmers haiku-besläktade diktning och Joanna Persman om artist’s book-utgåvan av ”Stor och långsam vind”.

Och missa inte heller reportaget som SvD gjorde med Tomas Tranströmer i samband med hans 80-årsdag tidigare i år, samt Tommy Olofssons anmälan av Staffan Bergstens Tranströmer-biografi som kom vid samma tid.

 

Har vår tid en huvudperson? Ett förslag: om det är den omvälvande teknikutvecklingen – internet, datorerna, mobilerna med mera – som är det främsta kännetecknet för det senaste kvartsseklet, ja då kanske man kunde säga att samtiden personifieras av it-världens portalfigurer – en Bill Gates eller kanske i ännu högre grad: Steve Jobs.

Drabbad av cancer avgick Jobs som vd för Apple för några veckor sedan, och i natt kom nyheten om hans död.

”Steve Jobs har gjort tekniken oförutsägbar” var rubriken när Anders Carlsson sammanfattade Jobs karriär i en understreckare i samband med hans avgång i augusti. Redan i slutet av 90-talet skrev Carlsson om Apples framgångsrecept (”Lanseringen av Macintosh som ett vapen mot Storebror” 27/3 1998), och häromåret återkom han till Jobs centrala betydelse för företaget (”Äpplet faller inte långt från Steve Jobs” 28/8 2009).

Läs även understreckare om Apples förvandling ”Från coolt nischföretag till storspelare”, om Ipodens genomslag (”Västerlandets hela kulturarv på fickan”), om formgivningens betydelse (”Inre design talar direkt till kroppen”), om utvecklingen av tjänster som Mobileme och Icloud (”Det globala nätverket tar över”), samt om kampen mellan operativsystemen Windows och Mac OS (”Datorn sätter skriften på undantag”).

 

Med mindre än ett dygn kvar tills Peter Englund öppnar dörrarna till Börssalen för tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur, går spekulationerna heta. Man undrar om det inte är dags för en poet nu, till exempel, eller en författare från det arabiska språkområdet.

Inte konstigt alltså att den syriske poeten Adonis var spelfirman Ladbrokes främste lågoddsare från dag ett.

Fast å andra sidan: om det är någonting man kan räkna med, så är det att Svenska Akademiens vägar äro outgrundliga. Så kanske blir det en joker denna gång, någon man inte vanligen förknippar med denna litteraturens högborg.

En Bob Dylan, till exempel, som för bara en stund sedan seglade förbi Adonis på nämnda lista.

Säga vad man säga vill om dessa topplistor och mer eller mindre kvalificerade gissningar, men de bidrar onekligen, under veckorna fram till tillkännagivandet, ganska effektivt till att identifiera och rikta ljuset mot författarskap som uppfattas som särskilt prisvärdiga. Och det är ju inte fy skam, i och för sig.

Nåväl, i morgon är det blott ett av alla författarskapen som kommer att stjäla allt rampljus. I bästa fall kan vi redan i fredagens tidning bjuda på en understreckare som ingående presenterar och värderar pristagaren. Men varje år känns det lika osäkert om vi kommer att lyckas även denna gång…

SvD-traditionen att i en särskild understreckare presentera litteraturens Nobelpristagare härrör från början av 1950-talet, från början sporadiskt men efter hand alltmer plikttroget. Här på webben kan man läsa samtliga från 1995 och framåt:

1995 Seamus Heaney

1996 Wislawa Szymborska

1997 Dario Fo

1998 José Saramago

1999 Günter Grass

2000 Gao Xingjian

2001 V S Naipaul

2002 Imre Kertész

2003 J M Coetzee

2004 Elfriede Jelinek

2005 Harold Pinter

2006 Orhan Pamuk

2007 Doris Lessing

2008 J-M G Le Clézio

2009: Herta Müller

2010: Mario Vargas Llosa

Dessutom: tidigare på denna blogg har jag haft anledning att webbpublicera de streckare som skrevs i samband med att Albert Camus och Jean-Paul Sartre belönades (1957 resp 1964).

 

Alfred Nobel och hans testamente har liksom de olika Nobelprisens historia varit föremål för flera understreckare de senaste åren – däribland:

 

* ”Förtalskampanj bakom Nobels nobla testamente”

* ” Idealisk riktning pekar mot Viktor Rydberg”

* ”I poesin upptäckte Nobel en motkraft”

* ”Böckerna var Nobels tredje hemland”

* ”Alfred Nobel renässansman och upplysare”

* ”Filosofiska skisser ger ny bild av Nobel”

* ”Nobelpriset blev medialt med Pierre och Marie”

* ”Därför fick Freud aldrig Nobels litteraturpris”

* ”Översättaren sätter prägel på Nobelpriset”

* ”Närsynta Nobelpris i naturvetenskap”

* ”Danska pris blottar Nobeltestamentets ömma punkter”

* ”Nobelpriset som förändrade världen”

* ”Italiens första Nobelpristagare fast i sin tid”

* ”Våldsam debatt i Akademien när Lagerlöf valdes”

* ”Så ratade Akademien kvinnorna”

 

Det dröjde bara några dygn innan terrorattackerna i USA för tio år sedan började benämnas efter det datum de inträffat, elfte september – nine eleven. Världens enda supermakt hade visat sig sårbar, och det på ett så spektakulärt sätt som inte ens Hollywood hade kunnat fantisera ihop. Omedelbart var det självklart att detta var en händelse av sällsynt historiska proportioner – världen kunde nu delas in ett före och ett efter elfte september. Det inträffade tedde sig ofattbart, konsekvenserna oöverblickbara. Frågan är om vi ens i dag riktigt förstår hela innebörden av händelserna den dagen.

Många försök att begripliggöra terrorattackerna och deras mångfacetterade följder har förvisso gjorts. Inte minst under strecket här i SvD. Först ut – den 13 september 2001 – var understreckaren ”Spionaget i USA kvävs av mängden information”, som förklarade den amerikanska underrättelsetjänstens svårigheter att upptäcka planerade terrorattentat i tid. Och sedan dess har otaliga understreckare vänt på den ena stenen efter den andra (en sökning på ”11 september” i streckararkivet ger till exempel långt över hundra träffar).

Man har diskuterat al-Qaida, ”den nya globala oordningen”, det nationella sörjandet och myten om ett civilisationernas krig, och man har nagelfarit utredningen ”The 9/11 Commission Report”. Ja, det har faktiskt kunnat handla om allt från tvillingtornens arkitektur till hur elfte september har behandlats i filosofin och skönlitteraturen.

Just skönlitteraturen har i hög grad erbjudit möjliga vägar in i det obegripliga, som Eva Johansson skrev i sin artikel om de fem första årens romaner om elfte september, och som Kaj Schueler konstaterade i sin krönika i våras. Några av de mest intressanta romanförsöken har vi förstås också recenserat genom åren, däribland  Thomas Lehrs ”September”, Joseph O’Neills ”Nederland”, Don De Lillos ”Falling man”, Frédéric Beigbeders ”Windows on the world”, Mohsin Hamids ”Den ovillige fundamentalisten”, Ian McEwans ”Saturday”, John Updikes ”Terrorist”, Paul Austers ”Dårskaper i Brooklyn”, Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”, Michael Cunninghams ”Märkliga dagar” och Niklas Qvarnströms ”Grand zero”.

 

 

Till slut, efter mer än 15 år, har man alltså lyckats finna och gripa Ratko Mladić, den bosnienserbiske överbefälhavaren under Bosnienkriget 1992–95, ansvarig bland annat för Srebrenicamassakern.

Gripandet är säkerligen av största vikt för försoningsprocessen på Balkan. Han var den siste av de jugoslaviska krigens huvudsakliga förbrytare på fri fot – nästan tio år har gått sedan Slobodan Milošević åtalades och greps för brott mot mänskligheten av Haagtribunalen (han hann dock avlida innan rättegångarna avslutats, 2006), medan Mladićs kumpan Radovan Karadžić utlämnades till samma instans 2008.

Flera år efter kriget råder fortfarande urgamla maktstrukturer på Balkan, blandade med folkliga offermyter, konstaterade Richard Swartz i understreckaren ”Balkan fast i militärens och mytens makt” (14/6 2005), vilket han såg som en förklaring till att Mladić och Karadžić då ännu inte utlämnats.

I en understreckare 2007, ”Endast rättvisa kan ge hållbar försoning”, skrev Joakim Molander om vikten av att Karadžić och Mladić ställs inför rätta för att en försoningsprocess mellan folken i Bosnien och Hercegovina ska kunna påbörjas.

Nu är det med andra ord upp till bevis för Haagtribunalen (Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien, ICTY), som upprättades 1993 av FN:s säkerhetsråd – inspirerat av andra världskrigets Nürnbergrättegångar – som ett sätt att på basen av internationell straffrätt utkräva ansvar för krigsförbrytelser.

Tribunalen har dock omgetts av såväl skepsis som befogad kritik genom åren. I understreckaren ”Srebrenica, ett misslyckande för tribunalen” (11/7 2005) redogjorde Agneta Bohman för svårigheterna att nå upp till de förväntningar som tynger tribunaler av denna typ.

Läs även fler understreckare om Balkankrigen och deras efterspel:

* ”På Balkan gäller segra och besegra”

* ”Europeiska värden slår inte rot på Balkan”

* ”Balkankrigen belysta av serbiska källor”

* ”Landet med fjorton regeringar”

* ”På Balkan gick alla medier i takt”

Samfundet De Nio beslutade i dag att utdela ett Särskilt Pris på 200 000 kronor vardera till två lärdomsgiganter som SvD:s läsare under ett halvt sekel haft förmånen att följa: Thure Stenström och Stig Strömholm.

Litteraturprofessor em Thure Stenström och civilrättsprofessor em Stig Strömholm, båda tidigare verksamma vid Uppsala universitet, har bland mycket annat utmärkt sig även som streckarskribenter av stora mått: Stenström skrev sin första understreckare (”Kierkegaard och eftervärlden”) den 5 maj 1963, och har sedan dess hunnit med ytterligare 234 (senast ”Bach fyllde faten med hjälp av kantaten” 27/2 2011), medan Strömholm streckardebuterade för mer än 50 år sedan, under rubriken ”Encyklopedi med idéer” (22/8 1960); hans senaste, ”Kung Arturs bana ett öde för gudar”, var hans  337:e!

Med bara ett klick kan man botanisera bland dessa veteraners understreckare från det senaste decenniet här på svd.se:

* Thure Stenström
* Stig Strömholm

I morse kom det dystra beskedet att den ryske journalisten och mångårige SvD-medarbetaren Arkadij Vaksberg efter en tids sjukdom i går avlidit på Sklifosovskijinstitutet i Moskva.

Arkadij Vaksberg föddes den 11 november 1927  i Novosibirsk i dåvarande Sovjetunionen, tog en doktorsexamen i juridik vid Moskvauniversitetet och arbetade som advokat fram till 1973. Därefter var han framför allt verksam som journalist, från 1996 som korrespondent i Paris där han bosatte sig. Han hann även skriva ett fyrtiotal böcker om rysk politik – senast på svenska kom ”Giftlaboratoriet. Från Lenin till Putin – 90 år av politiska mord” (2008).

Svenska läsare känner Arkadij Vaksberg kanske främst som streckarskribent – sedan början av 90-talet skrev han regelbundet understreckare för SvD, ofta med ett oförsonligt ljus kastat mot sprickorna i Rysslands demokratiska fasad. Den sista – ”Vem har makten i Rysslands demokrati?” – publicerades den 14 december 2010.

Inte sällan baserades dessa streckarrapporter på egen forskning och förstahandsinformation – han grävde flitigt i de ryska arkiven när de väl öppnades och hade ett värdefullt kontaktnät. De sensationella fynd som han presenterade i understreckaren ”Die Leander egentligen kamrat Zarah?” 2003 blev en världsnyhet, och hans initierade analyser av rysk realpolitik, korruptionen i Kreml och Stalinkulten har kontinuerligt hört till det mest avslöjande och skarpsynta som svenska medier kunnat bjuda på i ämnet.

Alla Vaksbergs understreckare från 2002 och framåt går att läsa här på svd.se, översatta av Bengt Samuelson – sök på Arkadij Waxberg respektive Arkadij Vaksberg (de skilda stavningarna beror på att transkriberingen av hans namn – Аркадий Ваксберг – moderniserades 2008).

Efter nyheten om Usama bin Ladins död är det många som frågar sig vilka konsekvenser, om några, detta kommer att få för den islamistiska terrorismen. Vad innebär bin Ladins död för terroristnätverket al-Qaida, kommer någon att ersätta honom som offentlig ledargestalt, och i så fall vem?

Man bör dock komma ihåg att al-Qaida som organisation mest av allt är en sorts gemensamt varumärke för skilda jihadistiska grupperingar, medan informationen om hur nätverket fungerar är knapphändig, liksom om vilken roll ledargestalten i själva verket spelar, trots att strålkastarljuset inte minst efter elfte september 2001 varit riktat mot såväl bin Ladin som al-Qaida.

Några av de mest framgångsrika inblickarna har erbjudits i böcker som Holy War, Inc. Inside the Secret World of Osama bin Laden av terroristexperten Peter L Bergen och Al Qaeda. Brotherhood of Terror av Paul L Williams (anmälda i understreckaren ”Al-Qaida – ett medieföretag i livsstilssektorn”); av den av amerikanske journalisten Steve Coll i Ghost Wars. The Secret History of the CIA, Afghanistan, and bin Laden, from the Soviet Invasion to September 10, 2001 (understreckare) och Bin Ladin. Ett familjedrama (recension);  i Lawrence Wrights Al-Qaida och vägen till 11 september (recension), samt i den anonymt författade Imperial Hubris: Why the West is Losing the War on Terror (understreckare).

Läs mer om al-Qaida och bin Ladin under strecket:

* ”Den nya globala oordningen”
* ”Terrorns politiska ansikte”
* ”Al-Qaida terroriserar väst med skrifter”
* ”Al-Qaidas våld kan vara övergående”

Ingen streckare om dubbeldäckare, men väl en dubbelstreckare om deckare – det är vad Under strecket har att bjuda på ”påskekrim”-helgen till ära. I dagarna två skriver Torsten Pettersson, professor i litteraturvetenskap och själv upphovsman till ett par brottsromaner, om deckargenrens anmärkningsvärda livskraft; på lördag om hur deckaren kom att erbjuda ett sätt att bearbeta modernitetens förändrade livsvillkor under 1800-talet, och på söndag om hur man på liknande sätt kanske kan finna en förklaring till den senaste tidens deckarboom i hur dessa (ofta svenska) kriminalromaner lyckas sammanfoga dagens fragmenterade it-samhälle till en gripbar helhet.

Man kan undra hur länge till deckarna kommer att behålla sitt grepp och dominera försäljningslistorna på det sätt som de för närvarande gör i praktiskt taget hela världen. Och många gånger alltså just i svensk kostym. För ett par veckor sedan skrev SvD:s reporter Jenny Leonardz en artikel om hur förlagen själva ser på framtiden för denna guldkalv, där Håkan Bravinger på Norstedts konstaterade:

– Det är samtid, socialrealism, livspusslet och luttrade kommissarier. Det kom en ny injektion med de kvinnliga huvudpersonerna, men nu är också det gjort. Det är en bransch i desperat behov av förnyelse.

Läs artikeln här: ”Förlagen tröttna på slitna kommissarier”

Och varför inte ladda inför helgens djupdykning i kriminallitteraturens säregna suggestionskraft genom att läsa tidigare streckare om deckare:

* ”Deckarna som kom in från kylan”

* ”Pusseldeckarna besvärjde ondskan”

* ”Kriminalfilmen som samhällets termometer”

* ”Deckare drar nytta av Dante”

* ”Chandler vände på deckarens perspektiv”

* ”Kvinnorna som lekte med elden”

* ”Makabra mord och kärlek med förhinder”

* ”Kan Sherlock Holmes ha pekat ut fel mördare?”

* ”Simenon en inkörsport till det franska”