Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Elias Björkman

Elias Björkman

I våras meddelade Google att företaget lägger ner Google Reader, RSS-läsaren som lanserades hösten 2005 och sedan dess haft en hängiven skara RSS-älskare. Men åtta år senare har tjänsten tappat så pass många användare att Google nu stänger ner den. Datumet som är satt är nu på måndag, den 1 juli. Hög tid alltså för alla oss som startar dagen med en RSS-runda att hitta fungerande alternativ till Googles tjänst.

Min plan, som Mac och Iphone-användare, är att genom att flytta över mitt flöde till Feedly använda desktop-versionen av Reeder. Dessvärre kommer varken Reeder till desktop eller Ipad hinna bli klara till på måndag. Men när de väl är färdigutvecklade ska man kunna använda dem genom att importera sitt flöde från Feedly (som ju har skapat ett eget, molnbaserat flöde som går att importera till andra RSS-tjänster). Däremot bör den nya Reeder-appen för Iphone finnas i App-store när som helst nu. Denna version fungerar ihop med Feedbin, Feedly, Feed Wrangler och Fever. Reeder är en betalapp men är gratis just nu.

På SvD:s Silicon Valley-blogg gör Miriam Olsson Jeffery en bra genomång av några av de vanligaste alternativen till Google Reader, där Feedly verkar var det populäraste alternativet. Dessvärre är Feedly fult, rörigt och svåröverblickat. Däremot rekommenderas att flytta över Google Reader-flödet hit i och med att Feedly fungerar ihop med andra program. Men det verkar inte gå att exportera sitt flöde från Feedly till en opml- eller xml-fil, vilket är ett stort minus.

En läsare med potential är The old reader. En spartansk RSS-läsare som fungerar okej – helt klart en godkänd tillfällig lösning. Vill man ha en ännu mer sparsmakad läsare ska man prova Curata: mot helt vit bakgrund finns en vänsterkolumn med kategorier och en extremt avskalat mittekolumn där artiklarna visas. Även nyligen lanserade Digg är värd att testa.

Det stora problemet i nuläget är förstås att hålla sitt flöde synkroniserat på datorn, surfplattan och mobilen; även om det finns fullt dugliga läsare på nätet kommer flödet inte synka om jag vill använda andra alternativ på plattan och i mobilen. Jag lär få dras med Feedly, trots en undermålig mobil-app (den vansinniga designen med gigantiska kategori-rubbar!). Givetvis finns det en mängd som förlitar sig på externa flöden – dessa kostar ofta pengar men kan erbjuda bättre layout och användarvänlighet (till exempel Newsify).

För att hitta bäst lösning för just dina behov, prova nättidningen Slates grafik som erbjuder exempel på alternativa RSS-lösningar beroende på vad du föredrar (gratis-appar, mobil-appar, webb-baserade appar): How to Survive the Google Reader Apocalypse.

För fler listor med alternativa RSS-läsare, se bland annat Techspot och Macworld.

Det finns alltså ett RSS-liv efter Google Reader. Men glöm för guds skull inte att exportera och spara ner ditt flöde från Google senast i morgon.

Se också: Google graveyard – en viloplats för goda idéer.

Kategorier

Martin Jönsson

KOREAPOP I dagens K besöker Jenny Damberg och Sara MacKey k-popens hemstad Seoul och berättar om svenskarna som levererar hits till den koreanska topplistan.

Hela reportaget hittar du här.
K-popen galopperade in i världens medvetande i sepotember i år, med PSYs Gangnam Style.-

Här är en youtubiana med Psys originalversion och tolkningar av Ai Weiwei, Ban Ki-Moon och en Sagan om ringen-figur. Urvalet står reportern Jenny Damberg för:

YouTube Preview Image
Originalet med Psy
Det slutgiltiga beviset för att musikvideon överlevt MTV, och den första k-pop-låten att slå i USA och Europa.

YouTube Preview Image
Psy feat Hyuna
”Snyggare” officiell version där 21-åriga Kim Hyun-a (aktuell med egna, i sin tur Psy-gästade, singeln ”Icecream”) gör refrängen. 120 miljoner visningar hittills.

YouTube Preview Image
Ai Weiweis cover
Den regimkritiske kinesiske konstnärens videocover har givetvis blivit förbjuden i hemlandet. I ett par scener dansar Ai Weiwei i handfängsel.

YouTube Preview Image
Ban Ki-Moons försök
Att kalla det en dans är att devalvera begreppet, men FN:s sydkoreabördige generalsekreterare fattar åtminstone lufttömmarna inför tv-kamerorna.

YouTube Preview Image
Gandalf style
Ovanligt ambitiös bearbetning av både text och video signerad Screen team show, som tidigare låtit Darth Vader och Pokemon framföra egna versioner av listhits.

henrik.sahl.johansson

Hösten erbjuder vad sommaren inte lyckats åstadkomma – i mitt fall ett par olästa romaner, som likt storögda hundar väntar trofast på att fånga sin läsares uppmärksamhet. När så regnet börjar falla över Stockholms gator och mörkret kryper närmre ökar läslustan på nytt; kom hit lilla bok så ska du bli läst.

När det gäller att ta sig an de tunga romanerna, dem som man alltid försöker hitta tid att läsa men som så ofta får vänta, finns det dock en del alternativ till den traditionella tegelstenen. Som tidigare omskrivits släpptes nyligen – om än på engelska – Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” som ljudbok. 159 timmar tar det att färdas genom Prousts märkliga värld; översatt i promenadtid skulle man kunna gå från Malmö till Gävle på en lyssning.

I ett spännande interaktivt projekt tog en samling skribenter häromveckan också ett nytt grepp kring Herman Melvilles roman ”Moby Dick”. På www.mobydickbigread.com publiceras ett nytt kapitel ur Melvilles klassiker varje dag. För inläsningarna står författare och skådespelare, och varje kapitel ackompanjeras också av ett konstnärligt verk.

”Moby Dick”-projektet är en vidare tagning på den stora utställning under titeln ”Dominion” som tidigare i år visades på Plymouth University i Storbritannien. Under ett påföljande symposium möttes konstnärer, musiker, författare och vetenskapsmän för att diskutera och tolka Melvilles roman utifrån olika perspektiv.

Att ett nytt, intermedialt, intresse för litteraturhistoriens stora klassiker vaknat till liv är bra, speciellt för en tid där läsandet är långt ifrån självklart (och tvingas samsas med så många andra kanaler). ”Dominion” och den nuvarande interaktiva uppläsningen visar att det går att hitta spännande beröringspunkter mellan text, musik och konst. I sig är det ett roligt sätt att blåsa nytt liv i tidlösa berättelser.

Adam Svanell

Hur blev internet ett Mecka för tveksam estetik – från lolcats och O RLY till Charlie the unicorn?

Kanske kom tekniksajten Motherboard med en pusselbit när den i dagarna uppmärksammade det första fotografi som någonsin publicerades på World Wide Web.

Bilden – som togs för exakt 20 år sedan nu på onsdag – är ett hemmagjort skivomslag till showgruppen Les Horribles Cernettes. Gruppen bestod av anställda vid forskningslaboratoriet CERN och var nischade på låtar med naturvetenskapliga teman, som Liquid nitrogen och My sweetheart’s a Nobel prize. Eftersom webbens uppfinnare Tim Berners-Lee arbetade tillsammans med gruppens manager blev deras skivomslag av en slump det som användes när en första bild skulle laddas upp.

Och som synes här nedan är det knappast någon fulländad skönhet vi talar om. Ett slarvigt photoshoppat kollage av ett blixtfotografi, en gräsligt tonad bakgrundsfärg och Windows-verktyget WordArt.

Ett koncentrat av vad som komma skulle, med andra ord.

Adam Svanell

Just nu sprids ett blogginlägg som en löpeld genom sociala medier. Peter Sunde, en gång i tiden The Pirate Bays ansikte utåt, har publicerat den nådeansökan han skickat in till regeringen.

Det är en bitter och, som han till och med själv skriver, snudd på rättshaveristisk text. Sunde beskyller det svenska rättsväsendet för godtycklighet, korruption, jäv och politiska domslut.

Själva anklagelserna är svåra att värdera utifrån denna begränsade partsinlaga – även om det finns detaljer som tycks anmärkningsvärda. Bland annat kommer Sunde med ytterligare indicier i historien om polisen som ledde förundersökningen och sedan fick jobb på Warner Brothers. Man kan också ifrågasätta rimligheten i att han tvingas sitta av sitt straff på en anstalt med högre säkerhetsklass.

Det som framförallt slår en under läsningen är dock hur slumpartat det var att just Peter Sunde blev syndabock i fildelningskriget.

Sunde var en del av den löst sammansatta krets som uppstod kring The Pirate Bay och Piratbyrån för snart tio år sedan. I efterhand tycks det som att han lika gärna kunde ha fått en annan roll, men han tog på sig att vara talesperson för sajten.

När detta skrivs firar den så kallade piratrörelsen större triumfer än någonsin. Det tyska Piratpartiet radar upp valframgångar. I går satte EU-parlamentet stopp för ACTA-avtalet, efter år av massiva protester och aktioner.

Det har växt fram en bred internationell rörelse för personlig integritet, mot övervakningssamhälle och mot upphovsrättslobbyism – en rörelse som i mångt och mycket föddes ur ilskan mot tillslaget mot The Pirate Bay 2006.

På sistone har diskussionen kring nät och upphovsrätt nyanserats och börjat ta sig upp ur skyttegravarna. När jag förra sommaren var på ett seminarium med Universal Musics vd Per Sundin sade han rakt ut att skivbranschen aldrig hade kommit lika långt i sitt digitaliseringsarbete om det inte vore för The Pirate Bay.

Flera av de debattörer som profilerade sig genom sitt försvar av fildelning är i dag respekterade författare, forskare och EU-parlamentariker. En blev rentav årets svensk 2011.

Samtidigt sitter rörelsens en gång främste galjonsfigur och skriver desperata vädjanden till regeringen. Inom kort ska han börja avtjäna ett åtta månaders fängelsestraff. När han kommer ut har han en skuld till staten som han sannolikt inte hinner betala under sin livstid.

Sådana är historiens nycker.

Jenny Leonardz

Som bekant finns alltid de där självsäkra personerna som talar om när en trend är ”ute” – vilket ofta är just som vi ”vanliga” fattat galoppen. Lite lagom glädjedödande, sådär.

Så kände jag när påståendet började segla runt att ”ingen spelar Wordfeud längre”.

Men hur var det med det? Uppdraget gick till mig att kolla vilka ordspel som gäller nu på smarta telefonen. Och det var lätt att konstatera att Rumble är ett av de spel som laddas ner absolut mest just nu, ett annat är det engelskspråkiga Draw something.

Så jag provade olika spel, konstaterade att Draw something inte var min tekopp, men nedladdat ohyggligt många gånger. Och att Rumble är lite underhållande, men att det nog inte håller i längden. Tänkte i mitt stilla sinne att Wordfeud syns inte på topplistorna längre för att alla 7 miljoner användare som vill ha det redan har laddat ner det.

Så skrev jag om de här spelen, och ytterligare ett antal andra spel för iPhone- och Android-telefoner. Och som en kul grej la jag till mitt ”nick” (mitt alias)  i slutet av artikeln och bjöd in till spel.

Sedan artikeln publicerades har min telefon plingat oupphörligen. Jag vet inte hur många inbjudningar jag har fått. Jag tackar för dem alla – och gläds över alla snälla chatkommentarer som har strömmat in i min telefon. Och som en artig journalist hade jag ambitionen att svara på alla spelinbjudningar. Men när jag passerat hundratalet spelförfrågningar började jag trycka på Reject (avslå) för att över huvud taget kunna använda telefonen. Jag ber om ursäkt för det…

Som trendspanarna siat, hade jag väntat mig fler inbjudningar till Rumble och Draw something, än till gamla Wordfeud. Men jag kan avslöja att ni som spanat hade fel. Jag ber om ursäkt för det med…

För det är Wordfeud som regerar – åtminstone bland Svenskans läsare. Helt klart och överlägset. Jo, visst fick jag inbjudningar till Rumble också, men det var inte så många. Spelet går ju dessutom så fort att vågen ebbade ut rätt snart. Till Draw something fick jag ingen inbjudan – men till det finns en annan förklaring.

När jag testade Draw something behövda jag nämligen inget alias. När jag skulle lägga till samma som jag använt i artikeln (och till Wordfeud och Rumble) upptäckte jag att någon där redan heter likadant som jag. Så någonstans där ute sitter en annan Jenny och undrar vad som i all världen har hänt när spelinbjudningarna rasar in. Om det ber jag verkligen om ursäkt för…

Tobias Brandel

Efter förra veckans inställda Sizzla-konsert i Stockholm växer nu protesterna mot en ny spelning med en annan påstått homohatande jamaicansk artist. Dancehall-stjärnan Mavado är bokad på Göta Källare nästa torsdag, och samma nätverk som lyckades stoppa Sizzla tänker nu försöka få även den konserten inställd.

Turerna kring Sverigespelningen med Sizzla, som i några låttexter uppmanar till mord på bögar, är ett skolboksexempel på framgångsrik nätaktivism. Några personer – varav flera själva klubbarrangörer och nattlivsprofiler – skapade helt utanför etablerade hbt-organisationer som RFSL opinion mot arrangörerna. Uppmärksamheten ledde till att Sizzla-spelningen ställdes in på Strand, och sedan även på Slakthuset dit den flyttades.

Facebookgruppen som aktivisterna skapade, Rainbow riots, fick på tisdagskvällen upp ögonen på Mavado, en annan artist som pekas ut för homofoba texter. Målet är få Göta Källare att ställa in spelningen med honom den 12 april.

Enligt bloggnätverket MyFDL är Mavado förbjuden att spela i flera karibiska länder på grund av sina våldsamma texter, och har också haft problem att ta sig in i USA och Kanada. Mavado ska inte heller ha skrivit på The Reggae compassionate act, ett initiativ för att följa reggaens kärleksbudskap och stoppa uppmaningar till våld mot homosexuella.

En av de Mavado-låtar som pekas ut som homofob är Batty Bwoy Termination, där texten uppges lyda: “Battyboy (bög) must die, Lesbian must die, Sodomite must die.”

”I USA får han inte komma in, liksom Sizzla inte får inresetillstånd i Storbritannien. Varför säger inte Sverige ifrån? Hur kommer det sig att våra basala rättigheter som hbt-personer – att få leva utan mordhot – inte är självklara? Handlar det inte om allmänna mänskliga rättigheter?” skriver klubbprofilen Petter Wallenberg, en av de drivande bakom Rainbow riots, på Facebooksidan.

Frågan är hur hur Söderhaket Göta Källare – som precis som Strand ibland ordnar gayfester – kommer att reagera på den nätstorm som nu lär ta vid.

 

viktor.bjorkman

Jag är 14 år och får ofta höra att det inte är bra att sitta inne vid datorn, medan det i själva verket kan vara så att ungdomar mår bättre av att blogga och skriva statusar på sociala medier. På den skola jag går på har det varit föreläsningar om att det finns ett stort näthat. Men de tjejer och killar som bloggar om svåra situationer de själva sitter i och som tillåter kommentarer på sina bloggar får ofta stöd och råd från sina läsare.

Sådant stöd är vanligare än det hat som kan förekomma på nätet, skriver Språktidningen. Tidningen refererar till en studie av en israelisk forskargrupp, som gick ut på att forskaren lät ett antal tonåringar blogga i en tioveckorsperiod. De tonåringar som öppnade upp sig om svårigheter gjorde större framsteg än de som inte gjorde det. De tonåringar som öppnade upp sig fick ofta stöd och råd av sina läsare och det ledde till att de fick bättre självkänsla och mådde bättre. Den goda självkänsla tonåringarna fick höll sig kvar efter att studien avslutats och tonåringarna slutat blogga, skriver Språktidningen.

Att sitta vid datorn och umgås med sina vänner på sociala medier är ett bra sätt att konversera med vänner. Och även om jag fortfarande tycker att tonåringar som jag själv ska fortsätta vara ute träffa folk i verkligheten och röra på si, så är det kanske inte är ett så meningslöst tidsfördriv som en del vuxna ibland kan tro att sitta vid datorn.

Många människor har vänner som bor i andra städer eller länder och då är sociala medier bra att ha så man kan hålla kontakt med varandra dagligen trots att man bor långt ifrån varandra. Jag tycker verkligen att folk  borde använda sig av bloggar, Twitter eller Facebook, ung som gammal – att få en positiv kommentar ofta får i alla fall mig att känna mig glad och omtyckt.

Viktor Björkman, prao-elev på Svenska Dagbladets kulturredaktion.

Jenny Leonardz

Twitter är mest en angelägenhet i medievärlden, sägs det ofta. Det låter väl inte helt osannolikt. På alla redaktioner vill vi få koll på sociala medier för att höra vad det snackas om ”där ute”. Men var finns kollen, om man ser något galet på Twitter och vidarebefordrar det med en giftig kommentar? Vet man verkligen att det är den personen som skrivit kommentaren som man sprider?

Själv har jag aldrig retweetat någonting över huvud taget – men det beror inte på att jag skulle vara en så alltigenom god människa, utan på att jag är kass på Twitter och enbart använder det för att läsa vad andra skriver.

I natt pågick ett Twittergräl mellan två flitiga twittrare med många ”följare”. Det är ju i sig inte uppseendeväckande, men det var ett var ett obehaglig gräl och som av tweetarna att döma höll på att sluta illa. Men den som hade levererat de grova påhoppen, hade fått sitt twitterkonto kapat, skrev han senare.

Det är bara ett av flera fall med kapade konton – sant eller falskt – som uppmärksammats på senare tid.  Kjell Häglund, krönikör i tidningen Journalisten, skriver om en tonårskille som blev svårt nätmobbad efter att ha skrivit en rasistisk kommentar om den brittiske fotbollsspelaren Fabrice Muamba, som hjärtsjuk fördes från fotbollsplanen till akutsjukhuset i lördags.

Det var bara det att det inte var tonårskillen som skrivit inlägget. Men innan det stod klart att han inte var avsändaren fick han utstå mycket pisk, eftersom en hel massa personer retweetade ”hans” uttalande – ingen tänkte på att det kunde vara fejk.

En annan historia skriver Ronnie Sandahl i Aftonbladet om, nämligen mannen som skrev en (av alla) hatiska kommentarer om en tjej som på en bild synts med hår under armarna. Även han hade fått sitt konto kapat, hävdade han. Oavsett om det var så eller inte, så valsade hans kommentar runt, utan att någon kollat om det verkligen var han som skrivit den.

Det är uppenbarligen rätt lätt att kapa konton – lika lätt som det är att i efterhand säga att man fått sitt konto kapat, när det börjar blåsa runt knoppen. Så vem kan man lita på? Inom journalistiken är problemställningen välbekant. Det blir ett normalt förhållningssätt att vara kritisk – inte för att vara taskig, utan för att det är så lätt att bli verktyg i någon annans agenda.

Axel Andén, chefredaktör på Medievärlden, tar också upp faran med bristande källkritik inom sociala medier. I en krönika vädjar han, själv flitig twittrare, till läsarna att inte göra om misstag han själv lärt sig av, utan att tänka sig för innan man trycker på tweet, eller ännu mer på retweet. Och så hänvisar han till Hans G Anderssons Källkritik på Twitter. På sin blogg listar Andersson några enkla kontrollfrågor:

Verkar det rimligt?  Vem förmedlar informationen?   Vad är det för källa?  Är ev länkar aktuella, relevanta, seriösa etc?   Är det en partsinlaga?

Detta är frågor vi journalister hanterar dagligen. Svaren påverkar om vi publicerar eller inte, och vad vi i så fall publicerar. Med nu har ju ”alla” tillgång till kanaler ut på ett sätt som förr var förbehållet medierna. Det är fantastiskt, men trist nog förenat med lite jobb, nämligen det journalistiska fotarbete som kallas källkritik. Var och en där ute får skaffa sig en kritisk ”inre journalist” som ställer de här frågorna innan ett inlägg på Twitter, Facebook eller andra sociala medier skickas ut – eller vidare.

 

 

Anders Q Björkman

Nu vill alla prata om allt på Twitter. Det började med #prataomdet – twittrare som berättade om en sexuell gråzon, där några blivit kränkta och några gått över gränsen för vad som är okej. Uppmärksamheten blev stor och förra året fick Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare för #prataomdet.

Häromdagen drog Robert Jacobsson, sexualrådgivare på programmet Ligga med P3, igång hashtagen #homoriot med syftet att få twittrare att dela med sig av sina erfarenheter av diskriminering av hbtq-personer. Här rasar in tweets, som till exempel ”Homosexuality is found in over 450 species. Homophobia is found in only one. Which one seems unnatural now? #homoriot”

Nu reagerar twittrare som tycker att diskrimineringen av personer med annan etnisk bakgrund än svensk behöver belysas. De har startat #blatteriot där det idag har twittrats ut budskap som ”När dom säger: vad duktig du är på svenska, hörs inte alls att du är utländsk. #blatteriot” och ”Kära svenska arbetsmarknad: Tycker ni det är jobbigt med medborgare som pratar på olika sätt, då är det NI som ska ändra er. #blatteriot”.

Återstår att se om Twitter kan stävja diskriminering på samma sätt som det bidragit till att störta regimer.