Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Lars Ring

Lars Ring

Eh Joe 20130826_0148

 

Man kan spela teater av alla möjliga anledningar: tjäna pengar, bli känd eller för att faktiskt vilja uttrycka något, hitta en möjlig gestaltning av sitt liv och ett fysiskt och talat språk som betyder något på djupet. Teater är ett utmärkt val för den som vill prova olika hållningar, känslor och förmågan att gestalta dem.
Tommy Andersson har alltid varit synonym med det sistnämnda, från 80-talet och framåt har han arbetat flitigt hos fria grupper och med filmroller – alltid tillförlitligt seriös och med en utvecklad känsla för humor. Han har stor närvaro, fysisk kunskap och färgar sina repliker med en antydan till östgötska som alltid gjort honom stadig på jorden.
Nu, drabbad av tungcancer, spelar han kortpjäsen ”Eh Joe” av Samuel Beckett på Teater Giljotin. Stycket är skriven för tv-mediet 1965 – aldrig framfört på svensk scen, vad jag vet. En ensam, åldrad man hör en kvinnlig röst som tvångsmässigt talar om utslocknandet men också om tillkortakommanden – med kvinnor oftast. Rösten som för ordet är en av dessa f d flickvänner. Hon uppehåller sig vid den bleka, tunna flicka som omsorgsfullt tog sitt liv på en stenig strand. Hennes död är en av många skulder Joe ältar.
Tommy Andersson kan inte tala, sjukdomen har gjort honom stum – men rollen passar honom perfekt. Gunilla Röör läser rösten som plågar honom, en intim viskning som går från det retsamt ironiska till det uppgivna. På scenen står en kamera som följer scenanvisningarna och ständigt närmar sig Joes ansikte, till dess att vi bara ser ett öga som stirrar ut mot publiken. Vi ser rynkor, en pupill, ett helt liv av tomhet och insikt.
”Eh Joe” är en Krappvariant, om man så vill. Också denna kortpjäs handlar om vår ständiga, innersta monolog som en förbannelse. Vår egen röst inuti huvudet som aldrig låter oss vila, som repriserar trauman och svek, plågor och begär. Texten handlar om utslocknandet och skildrar nästan en längtan till det, till tystnaden.
Tommy Andersson lägger till sina teatrala erfarenheter, skapar förutsättningar för själva framförandet och lägger till en scen där den bleka flickan reser sig från sin död och dansar lustfyllt som ett slags vild protest.
Uppsättningen, och ämnet, är mycket pre-norénsk. Joe väntar på att upphöra – och här, med denna specifika undertext blir ämnet enormt  laddat. Tommy Andersson har en stark närvaro, med bara en vass skärva grotesk humor. Projektet är buret av kraft och uppkäftighet – och det drabbar alla som ser det med en känsla av beundran, sorg och den vitala styrka som Tommy Andersson ger oss alla genom att fortsätta.
Tommy Andersson spelar ”Eh Joe” till den 8 september.

Foto: Tommy Andersson som Joe, fotograferad av Martin Skoog

Kategorier

Anders Q Björkman

Regissören Burkhard Kosminskis skandaluppsättning av Richard Wagners ”Tannhäuser” på Düsseldorfoperan läggs ner. Under föreställningen förekom såväl SS-män som gaskammare och på scenen iscensattes våldtäkter och avrättningar. I den scen som chockat publiken allra mest sänks nakna skådespelare ner i glaskuber som fylls med något som ser ut som gas. Här förvandlas ”Tannhäuser” till ”den tyska historiens mardröm”, som det står i föreställningens programblad.

– Vad har det med ”Tannhäuser” att göra? ska en upprörd besökare ha ropat vid premiären innan han rusade ut från Düsseldorfoperan.
Enligt Der Spiegel blev några åskådare så svårt chockade att man tvingades tillkalla medicinsk personal. Detta ska också starkt ha bidragit till att man nu lägger ner Kosminskis uppsättning. Fortsättningsvis ska Düsseldorfoperan enbart framföra ”Tannhäuser” i konsertform.

Regissören säger sig i sin tur vara chockad över operaledningens beslut.

Tråkigt är detta besked också för den svenske sångaren Daniel Frank, som hade huvudrollen i denna ”Tannhäuser”.

Elena Zhidkova och svenske Daniel Frank i skandaluppsättningen av ”Tannhäuser”.

Foto: Hans Jörg Michel/Deutsche Oper am Rhein

Anders Q Björkman

Det hann gå 30 minuter in i föreställningen vid premiären av ”Tannhäuser” på operan i Düsseldorf – sedan kom de första upprörda buropen. Därefter började rasande besökare resa sig från sina platser, och några smällde i dörrarna när de ilsket lämnade salongen.
Vadan detta uppror hos operapubliken? Jo, det var nog det faktum att regissören Burkhard C Kosminski hade valt att förlägga Richard Wagners opera till Nazityskland och de första åren av Västtysklands existens. På scenen pågår både våldtäkter och råa mord i en miljö med såväl SS-män som gaskammare.
Tidskriften Der Spiegel skriver att Düsseldorfoperan måste ha kalkylerat med att uppsättningen skulle orsaka skandal. Här förvandlas ”Tannhäuser” till ”den tyska historiens mardröm”, som det står i föreställningens programblad.
– Vad har det med ”Tannhäuser” att göra? ropade en upprörd besökare innan han rusade ut från Düsseldorfoperan.

Anders Q Björkman

En liten kulturskandal skakar staden Halle i Tyskland. Det har nämligen visat sig att Andreas Hillger, kulturredaktör på Mitteldeutsche Zeitung, också var en frekvent dramatiker vars pjäser sattes upp på scener som hans egen tidning bevakade. Hillger skrev pjäser under pseudonymerna August Buchner och Frank Wallis och kom att bli delstaten Sachsen-Anhalts mest spelade samtidsdramatiker som vederbörligt hyllades av sina kolleger teaterkritikerna.

Chefredaktören för Mitteldeutsche Zeitung säger att han inget visste om detta, men enligt André Bücker, överintendent på Anhaltisches Theater i Dessau, var det en ”offentlig hemlighet” att kulturredaktör Hillger också var delstatens största nu levande dramatiker. Efter avslöjandet har Andreas Hillger visat sig ångerfull och lämnat jobbet som kulturredaktör. Därmed kan man kanske utgå från att ridån har gått ner för detta mellantyska drama.

Tobias Brandel

Så här i inledningen av det nya året kan musikalvänner glädja sig åt flera goda svenska nyheter. Att nyskrivna Broadway- och West End-musikaler numera sällan kommer till Stockholms ängsliga privatteatervärld är ett välkänt faktum, medan privata Nöjesteatern i Malmö och offentligfinansierade Värmlandsoperan i Karlstad är betydligt piggare. Nu meddelar Östgötateatern i Norrköping/Linköping, också med en stolt musikalhistoria, att de i höst har Europapremiär på en av de senaste årens största Broadwayshower, Familjen Addams från 2010, baserad på tv-serien.

De verkliga pionjärerna är dock Stockholms musikteater, en av ytterst få aktörer som vågar satsa på nyskriven svensk musikdramatik. I februari har de premiär på musikalen Anima av Jan-Erik Sääf och Odd Runebor på Boulevardteatern.

Goda nyheter kommer också från en av de stora musikalaktörerna som varit på fallrepet, Göta Lejon. De meddelar nu att Malmöoperans uppsättning Jesus Christ Superstar med Ola Salo, med premiär till påsk i Stockholm, sålt så bra att den fortsätter även till hösten.

YouTube Preview Image

Snart på Östgötateatern. Från The Addams Family på Broadway.

Tobias Brandel

La Cage aux folles blir Oscarsteaterns stora uppsättning hösten 2012, kan SvD avslöja. Musikalen, som spelades för 25 år sedan på samma scen, sattes nyligen upp i en ny version på Broadway.

– Den var jättebra, den lyfte verkligen fram kärlekshistorien mellan de två killarna. Det blir något åt det hållet här också, säger producenten Vicky von der Lancken.

Just nu pågår hemliga förhandlingar om vilka som ska spela huvudrollerna, vilket väntas bli klart före jul.

En inte helt långsökt spekulation är att en av dem kan komma att bli komikern Henrik Dorsin, som kommit så nära en fast anställning på Oscars som man kan på den frilansbaserade privatteatermarknaden – La Cage aux folles skulle i så fall bli hans femte uppsättning på raken på samma teater. Dessutom har han vanan inne att spela man i kvinnokläder på Oscars scen, från I hetaste laget. Just nu medverkar han i teaterns uppsättning av Spamalot, och var även med i My fair lady och Singin’ in the rain.

 

Anders Q Björkman

Jag såg skådespelaren Anna Petterssons lätt absurda show ”Nästan en helkväll” när Parkteatern besökte Vinterviken häromkvällen. Oj, vilken energi! Tillsammans med en följsam trio musiker (i röda gummistövlar, röda slipsar och löjliga peruker) bjuder hon på ett potpurri av intelligenta iakttagelser, surrealistiska skämt och gamla slagdängor. Allt i ett furiöst tempo.

Läs Lars Rings recension och Lina Kalmtegs intervju och bege dig sedan till Galärparken på Djurgården klockan 18.30 ikväll (söndag 31/7). Det är sista chansen, sista föreställningen.

Foto: Tomas Oneborg

Tobias Brandel

Artisten Peter Jöback firar sin 40-årsdag med beskedet att han fått titelrollen i The Phantom of the Opera i London, något det rapporterats flitigt om i svensk press den senaste veckan.

Jöback är möjligen fortfarande lite för ung och pojkaktig för rollen, skulle det kanske kunna invändas. Å andra sidan har man på senare år skakat nytt liv i den globala Phantom-franchisingen genom att låta yngre personer gestalta Fantomen, som Gerard Butler i filmatiseringen och Ramin Karimloo som gör rollen i uppföljaren Love never dies (jo, det finns faktiskt en Phantom II – musikalbranschen har börjat anamma filmvärldens förkärlek för uppföljare).

Den snart 25-årsjubilerande, numera något trötta originalversionen på Her Majesty’s Theatre pumpar på med åtta föreställningar i veckan året runt som om 1980-talet aldrig tagit slut. Jöback är att gratulera till ett tämligen slitsamt halvårskontrakt, men han vet vad han ger sig in på – i slutet av 1990-talet gjorde han den manliga huvudrollen i Miss Saigon i London.

Och han är inte ensam. Londonuppsättningen av The Phantom of the Opera har redan haft svenskarna Myrra Malmberg och Niklas Andersson i stora roller. De har dessutom medverkat i Les Misérables, liksom även Gunilla Backman gjort, och hon har i sin tur även varit med i Miss Saigon i London.

Alla mycket skickliga musikalartister som står sig väl i den internationella konkurrensen. Svenskar har gott rykte i musikalvärlden, lite som showbusinessens motsvarighet till pålitliga, blonda au pair-flickor.

Men onekligen infinner sig misstanken att de engelska producenterna också insett det kommersiella värdet av att locka en svensk publik. Hundratusentals, faktiskt närmare miljonen svenskar besöker London varje år, och många gör det med avsikten att se en fotbollsmatch eller en musikal. Och då tvingar vår nationella stolthet oss förstås att välja den show där en svensk stjärna fått huvudrollen. Till Monty Python-musikalen Spamalot i London gjordes för några år sedan till och med en hel dokusåpa i svenska TV3 där vinnaren Nina Söderquist fick den kvinnliga huvudrollen.

För den övriga publiken i teatersalongen som inte har en susning om vilka våra svenska stjärnor är blir det en vanlig föreställning med en högst duglig musikalartist i huvudrollen. För svenskarna blir det en kväll med skön Heja Sverige-känsla. Och biljettförsäljningen är säkrad ännu en säsong. En win-win-situation, helt enkelt.

Snart iförd vit mask en Ryanair-flygning bort. Foto: Lars Pehrson.

Tobias Brandel

Medan Svenska fotbollförbundet bekämpar huliganer har ett hetsigt bråk om osportsligt beteende brutit ut i teatervärlden. Dramaten och Stockholms stadsteater har mer eller mindre regelbundet drabbat samman på fotbollsplanen sedan 1990-talet med varsitt herr- och damlag. Normalt sett brukar Dramaten avgå med segern.

Men till årets matcher, som hölls på Hammarbyhöjdens IP i går, lyckades Stadsteatern inte skrapa ihop något damlag. Kompromissen blev att de två teaterjättarna mötte varandra i mixade lag – och Stadsteatern vann sensationellt för första gången.

Men då vägrade Dramaten överlämna vandringspokalen. ”Pokalerna som tidigare år delats ut är nämligen för dam- respektive herrlag– vilket ju inte blev fallet denna gång. Smolk i bägaren för Stadsteatern, vars genuskupp bidrog till segern men även diskvalificerade dem från att lägga vantarna på vandringspokalerna”, skriver Dramatenlaget stridslystet på Dramatenbloggen, och efterlyser en jämställdhetsrapport från sin konkurrent.

På Stadsteatern är man förstås rasande.

– Vårt svar på denna uppenbara aggression är att inrätta en buckla för mixat lag. Vi funderar på att trappa upp kriget och aldrig mer möta Dramaten i dam- och herrlag utan bara i mixade lag, säger fotbolls-, förlåt skådespelaren Gerhard Hoberstorfer på Stadsteatern.

Enligt uppgifter till SvD var matchen ett hett ämne på Dramatens respektive Stadsteaterns (separata) personalfester i går kväll, och arga sms ska ha skickats mellan de två festlokalerna.

Och supportrarna då? Några huligansammandrabbningar rapporteras inte från Hammarbyhöjdens IP, men psykande hejaklacksramsor ekade. ”Ni har pengarna, vi publiken” skanderade Stadsteaterns supportrar spydigt, vilket kan ha bidragit till att få Dramatens lag ur balans.