Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anna Ångström

Anna Ångström
Marlene Monteiro Freitas

Marlene Monteiro Freitas

Identitetsfrågor är ett hett ämne i dansvärlden. Det kan handla om vilka slags kroppar som exponeras på scenen men också om att leka med status och genus via maskerader. På fredag och lördag (20-21 mars) gästas MDT i Stockholm av Marlene Monteiro Freitas och hennes verk ”Guintche”, om en fiktiv figur som transformeras. Den som 2012 såg hennes makalösa Prince-imitation i Trajal Harrells gruppverk ”(M)imosa – Twenty looks, or Paris is burning at the Judson Church” blir förstås nyfiken på vad denna capverdianska Parts-utbildade begåvning gör på egen hand.

Amerikanen Trajal Harrell, som har sin grund i den queera voguingkulturen och som gästade Dansens hus för ett par år sedan, är dessutom aktuell med ett verk för Cullbergbaletten, urpremiär på Dansstationen i Malmö på torsdag 19 mars (kommer  till Dansens hus i Stockholm från 22 maj). I ”Highlight” delar han kväll med Eszter Salamon. Båda ifrågasätter normer inom scen- och underhållningsindustrin och utmanar vår blick på sexualitet, identitet och kropp.

Den 27-28 mars fördjupas frågorna under ”exChange Perspectives” som Dansens hus och Dans- och cirkushögskolan arrangerar. Vems kropp ska anpassas till vad inom danskonsten i dag? Hur kan vi utmana de normer som begränsar mångfald och variation? Föreläsningar,  workshops och föreställningar är avstamp för att belysa frågeställningarna. Medverkar gör bland andra Panaibra Gabriel Canda från Moçambique (vars ”Marrabenta solos” gjorde ett starkt intryck förra våren), Claire Cunningham och Caroline Bowditch från Storbritannien, Tyst teaters Josette Bushell-Mingo samt Ali och Hèdi Thabe från Tunisien.

 

Kategorier

Anna Ångström

Sju dansare stampar och sträcker knutna nävar i luften framför altaret i Jakobs kyrka. Fötterna dunsar i golvet och skapar en dovt jordnära rytmisk kraft, lätt att läsa som revolutionär eller djurisk. Rätt vad det är sätter de på sig färgglada luvor; och där har vi Pussy Riot. Två slags provokationer, två kroppsspråk kopplas ihop i ”DeSacre!”, ett exklusivt gästspel som scenplattformen Weld tagit till Stockholm. Här vävs konst, politik, rörelse och tanke ihop på temat politisk och estetisk protest. Det är en resa genom hundra år som tar avstamp i skandalpremiären i Paris 1913 på Igor Stravinskijs och Vaslav Nijinskijs ”Våroffer” och Pussy Riots stoppade feministiska, politiska punkbön mot Putin i Moskvas största katedral 2012.
Bakom denna udda lecture-performance-koreografi står den österrikiska koreografen Christine Gaigg och författaren Erich Klein som i informationstäta inpass analyserar och exponerar det konstpolitiska 1900-talet. Fokus är Ryssland men också en Mellaneuropeisk erfarenhet av krig och flykt som får Sverige att kännas lite som en utkant.

Helt hänger resonemangen de för inte ihop; till exempel förblir ”Våroffer” och Pussy Riots aktion två parallella spår med helt olika utgångspunkter – även om Gaigg hittar estetiska likheter i de höjda armarna och det energiska hoppandet, också som uttryck för ungdomlig energi. Intressantast är själva förhållandet till rekonstruktionerna, som när dansarna plockar isär den ”koreografiska” händelsen i Kristus Frälsarens katedral i Moskva och visar att skeendet i själva verket var tämligen fritt från våld och snarare andades respekt för det heliga kyrkorummet.

DeSacre
På samma sätt kan myten om ”Våroffer” vändas till sin motsats – att dess modernistiska estetik i själva verket var ”omodern”, bottnande i rit och rysk folklore. De kantiga rörelserna – ett dansspråk som en vitsig karikatyrtecknare 1913 benämnde ”Massacre de printemps” – innehöll ju också kollektiv ringdans av traditionellt snitt. ”DeSacre!” är en intellektuell tankefigur i fysisk gestalt, en skvader som skaver och väcker tankar i en tid då världen omkring oss brinner.

Weld c/o Jakobs kyrka i Stockholm, spelas 16 och 17 oktober kl 19.

Biljetter: http://book.weld.se/

Anna Ångström

jooss-tableverte

Kurt Jooss balett ”Gröna bordet” från 1932.

En 27-årig Pina Bausch dansar den förtvivlade modern som obevekligt förs bort av Döden i Kurt Jooss legendariska balett ”Gröna bordet”. Inspelningen från BBC 1967 av detta dansverk från 1932, inspirerat av medeltida danse macabre-bilder, är danshistoria på många sätt.
Genom att filma verk kan den flyktiga konstarten dans bevaras till eftervärlden, men en eftervärld som förstås tolkar det den ser på sitt sätt, genom sina raster. Kurt Jooss var den tyske koreografen som redan 1933 tog konsekvenserna av nazisternas maktövertagande genom att fly landet via Holland till England. Han räddade därmed de judiska dansarna i gruppen och kompositören Fritz Cohen.
Hela gänget flyttade till Dartington i Storbritannien och tog sig namnet Ballets Jooss. De turnerade i Europa och Amerika in på 1950-talet. Jooss återvände 1949 till Essen, där han var verksam till 1968. En av hans studenter i England var Birgit Cullberg, som sedermera grundade Cullbergbaletten.
Historien har fångat Olga de Soto, spansk dansare och koreograf med bas i Bryssel. Så till den milda grad att hon har ägnat år av letande efter spår av just ”Gröna bordet”: sökt upp ögonvittnen som såg premiären, letat fram gamla svartvita foton av truppen vid tiden för flykten från Tyskland, dansare som arbetade med Jooss.
Allt redovisar hon i den föredragsliknande föreställningen ”An introduction” som ingår i Dansens hus temavecka ”Performing the archives” där dansens historia blir föremål för reflektion.
Som scenisk upplevelse är ”An introduction” rätt torr, trots livfulla filmade intervjuer med ett par äldre dansare som var ögonvittnen till tidiga föreställningar av ”Gröna bordet” och också till den samtid det skapades i. Här finns också flera kopplingar till Sverige och Rolf de Maré som arrangerade den tävling i Paris där ”Gröna bordet” vann pris och som grundade Les Archives internationales de la Danse där de Soto hittat mycket material.
Olga de Sotos fokus är inte det sceniska skeendet utan vad som händer i åskådaren och hur minnet av det man har sett lever kvar och påverkar. Hennes arbete är en uppmaning att inte glömma, om man så vill.
Kurt Jooss kallade inte sin dansteater för politisk, men nog var hans koreografier präglade av det som skedde i omvärlden. Arbetslöshet, korruption, fredsförhandlingar… Gubbarna– förlåt, statsmännen – som i ”Gröna bordets” ramhandling samlas kring konferensbordet och med ryckiga rörelser markerar status och falskspel, ställs mot scener om folkets lidande.
Känns det tidlöst?
Jo, förvisso. Och till det mest intressanta i Olga de Sotos föreläsning hör iakttagelsen att varje gång den pacifistiska ”Gröna bordet” har satts upp i USA (baletten är över huvud taget mycket spelad och dessutom bevarad och nedtecknad med så kallad Labannotation) har stormakten varit mer eller mindre involverad i krig: Vietnam, Irak–Iran-kriget osv.
Det känns inte speciellt långsökt om något kompani i världen i dag skulle dansa Jooss ”dödsdans” igen. Inte för att det är historia, utan för att det är aktuellt.

Fredagen den 14 mars kl 19 på Dansens hus berättar dansaren Rani Nair om sitt förhållande till Kurt Jooss solo ”Dixit Dominus”, skapat 1975 för Lilavati Häger och ärvt av Rani Nair när Lilavati hade gått bort 2002.

Anna Ångström

 

Hooman Sharifi foto Matthew William Smith

Hooman Sharifi. Foto: Matthew William Smith

Medan Cullbergbaletten ännu söker en ny konstnärlig ledare efter Anna Grip som slutade i somras, har Norges nationella kompani för samtidsdans, Carte Blanche i Bergen, redan utsett en ny teaterchef: koreografen Hooman Sharifi, som tillträder den 1 augusti. Det är ett uppfriskande val. Den 40-årige Hooman Sharifi, som har gästat Sverige flera gånger med sitt Impure Company, har en bakgrund inom hip-hop och streetdans och är utbildad på koreografilinjen på Kunsthøyskolen i Oslo.

Han kom till Norge som 14-åring från Teheran i Iran, och för ofta in en politisk dimension i sina verk på teman som hierarki, våld och makt. Som koreograf rör sig Hooman Sharifi i skärningspunkten mellan teater, dans och bildkonst med en tydlig strategi: att inte lämna publiken ifred. Vår roll som betraktare eller medaktör är central, liksom frågan om konstens plats i den värld vi lever i.

Sharifi jobbar just nu med ett verk för Carte Blanche som kommer att ha urpremiär den 16 januari på Opéra de Dijon i Frankrike tillsammans med ett verk av kanadensiska koreografen Crystal Pite. Hon, som även har arbetat med Cullbergbaletten, är för övrigt även aktuell i vår på Kungliga Operan i Stockholm.
Det var 37 kandidater som sökte jobbet på Carte Blanche. Hooman Sharifi efterträder Bruno Heynderickx.

FOTNOT: Dagen efter att detta skrevs kom beskedet att Cullbergbaletten har utsett holländaren Gabriel Smeets till ny konstnärlig ledare:

http://www.svd.se/kultur/hollandare-tar-over-cullbergbaletten_8893594.svd

 

Anna Ångström

 

Sacre av David Wampach

Sacre av David Wampach

Så utomordentligt fräckt – 100 år efter den legendariska skandal-uruppsättningen i Paris av Igor Stravinskijs ”Våroffer” kommer en fransk version som innehåller två sekunder (!) av musiken. I det sista skälvande ögonblicket tjongar det till av ett orkesterackord. Men ”Sacre” som uppsättningen kallas är för den skull inte ljudlös. Koreografen David Wampach, utbildad i Montpellier hos Mathilde Monnier och vid Parts i Bryssel, ägnar hela föreställningen åt att hyperventilera. ”Sacre” är en andningsövning med akrobatiska inslag; de häftiga andetagen och rörelserna leder tankarna till extas, skräck, utmattning och trauman. Allt försiggår dessutom på en scen avskärmad av vinklade svartgrå väggar som stänger in och ger motstånd (ibland tänker man på den typiska Mats Ek-väggen, när dansarna leker tittut).

Inledningsvis är det Tamar Shelef som gör ett solo. Kroppen kränger som i orgasm, rädsla eller smärta. Därefter gör David Wampach en variant på temat, mer hundlik och rå i uttrycket. Till slut förenas de i en duett som närmat kan beskrivas som ett akrobatiskt samlag. Eftersom båda är klädda i transparenta leotarder som avslöjar det mesta samt huvor à la medeltida riddare är kropparna både könsneutrala och inte.

Deras atletiska övningar, med expressionistiskt uppspärrade ögon och munnar, ger ett minst sagt bisarrt intryck. I synnerhet som kropparna verkar helt avsexualiserade och samtidigt primitiva. Wampach håller Shelef upp och ned och doppar näsan i hennes skrev – men inte njutningsfullt. I slutet kommer plötsligt ett slags försök till förmänskligande och berättelse där ett äpple och ett svärd spelar roll.

När han blottar sin bringa och hon gör entré i renässansdräkt tappar föreställningen helt styrfart och blir bara fånig. Även om man anar en idé om riten och offret så kommer inte denna ”Sacre” att hamna bland mina tio i topp av ”Våroffer”.  Pina Bausch är än så länge ohotad. Döm själva, sista chans söndagen den 8 december på Dansens hus lilla scen.

Årets nya festival Dans <3 Stockholm har blandat olika nivåer och uttryck. Somligt verkar mer firmafest än utåtriktad publik verksamhet. Samtidigt har det varit stimulerande att inte alltid veta vad man ska få se; en hel del nya namn har passerat revy vid sidan av de svenska inslagen. Jag hoppas att det blir en fortsättning.

Anna Ångström

Slavinna i Cléopatra. Foto: Anna Ångström

Slavinna i ”Cléopatra”. Kostym av Léon Bakst 1909. Foto: Anna Ångström

DANS En rysk björkskog har vuxit upp i Dansmuseets källare. På de späda stammarna sitter dödsmasker av Sergej Djagilev, som viskar till oss. Det är suggestivt att via Ryska balettens (1909-1929) grundare föras in till den skattkammare där 40 färgrika kostymer från denna danshistoriska höjdpunkt exponeras. Speglar låter blicken följa kreationerna i siden, sammet och broderier från alla håll. Léon Baksts dräkter för ”Schéherazade” skimrar, och i Fokines balett ”Cléopatra” fick även slavinnorna glänsa. I mitten tronar ”Törnrosa”-kostymer från 1921 på rosenblad – i sanning ”Sleeping beauties”.

Dansmuseet har funnit en genial curator i scenografen och kostymskaparen Charles Koroly som presenterar de rika samlingarna på ett nytt, lekfullt och sensuellt närgånget sätt. Han har inte bara skapat utställningen om Ryska baletten, ”Sleeping beauties – drömmar och kostymer”, utan också den nya permanentutställningen i gatuplanet. Här följer vi museets grundare, världsresenären Rolf de Maré, i spåren, framför allt österut: Bali, Java, Japan, Thailand, Kina.

Det är en i bästa mening scenograferad och komprimerad resa, med mycket att titta på – också i taket där Nijinskij flyger i ”Le spectre de la rose”. Här finns skåp med lådor att dra ut, masker och filmer att fångas av. Allt leder, via avantgardistiska Svenska baletten i Paris, fram till dansen i Sverige i dag.

Fraktlådor utgör montrar – ett fräckt grepp lämpligt för samlaren Rolf de Maré som tog hem unika föremål, men också en påminnelse om Dansmuseets ambulerande tillvaro under 50 år. Åtskilligt av samlingarna må vila i magasin, men på nya adressen Drottninggatan 17 öppnas nu en magisk värld att upptäcka för alla med barnasinnet i behåll.

 

Anna Ångström

Julia och Romeo

Bilden: Mariko Kida och Anthony Lomuljo i Kungliga Balettens ”Julia och Romeo”, som ska gästspela på bland annat Parisoperan 2015.  FOTO: Gert Weigelt.

Inte oväntat har dansvärldens ögon riktats mot Kungliga Baletten i Stockholm som i maj hade urpremiär på Mats Eks nya helaftonsbalett ”Julia och Romeo”. Det gick som man förväntat: i stort sett kritikerhyllad och utsålda hus.

Och Mats Eks världsrykte öppnar nu nya dörrar för Kungliga Baletten, som har fått förfrågningar om att gästspela i Peking, Washington och St Petersburg. Klart är redan att det blir flera gästspel ett par år framåt med den dansanta Shakespearesagan: i Ludwigshafen, Bonn, Luxemburg, på Sadler’s Wells i London och – som en extra stor fjäder i hatten för Kungliga Balettens chef Johannes Öhman – på Parisoperan med sex föreställningar i januari 2015.

Det hör inte till vanligheterna att Kungliga Baletten, 240 år, bjuds in att gästspela på anrika Parisoperan. Men dess betydelsefulla och framåtsiktande balettchef Brigitte Lefèvre, som efter nära 20 år på posten nästa höst lämnar över ledarskapet till Benjamin Millepied, är sedan länge en stor beundrare av och samarbetspart till Mats Ek.
Han har själv sagt att Parisoperan är ett av hans favorithus, och dess förnämliga balett har bland annat dansat Eks verk ”Bernardas hus”, ”Ett slags” samt ”Appartement” som han skapade direkt för kompaniet år 2000. Och Parispubliken älskar Ek. När jag förra året såg en nyuppsättning av hans ”Lägenhet” med Fläskkvartetten live på Palais Garniers stora scen ville applåderna inte ta slut.
Mer svenskt är att vänta i den franska huvudstaden. I februari nästa år ska Parisoperans balett för första gången dansa Birgit Cullbergs klassiker ”Fröken Julie” – iscensatt av hennes son Mats Ek. Publiken kommer därmed att få chans att se olika aspekter av svenska danslegendarer. För även om Mats Ek delvis har gått i moderns dansdramatiska fotspår är det också mycket som skiljer dem åt som konstnärer.

 

Anna Ångström

När regnade det senast manna från himlen över svenskt dansliv? I Danmark kan Den Kongelige Ballet glädja sig åt en donation på hela 50 miljoner danska kronor (58 miljoner svenska) som ska gå till att skapa fem nya produktioner åren 2013-17. Bakom den generösa summan står Annie & Otto Johs Detlefs fond, som vill bidra till balettens konstnärliga utveckling. Eller som de skriver ”säkra konstnärlig utveckling, innovation och nya starka balettupplevelser för publiken”.

Det är inte första gången paret Annie & Otto Johs Detlefs fond finansierar Den Kongelige Ballet. Under 2010-12 bidrog de till uppsättningar som ”Nötknäpparen” och ”La Bayadère”  och i förlängningen den produktion som öppnar säsongen denna höst: Twyla Tharps hyllning till Frank Sinatra, ”Come fly away”.  Kommande år ska baletten bland annat sätta upp ”Sylfiden” och ”Kameliadamen” men också en helt ny balett av John Neumeier från Hamburgoperan och ett annat nytt, samtida dansverk.

Man kan förstås hävda att stora institutioner som har i uppdrag att vårda kulturarvet och samtidigt vara nyskapande bör subventioneras med offentliga skattemedel i så pass hög grad att de inte ska vara beroende av sponsorer, som ju kan rycka undan stödet när som helst. Den mer experimentella, icke-institutionaliserade kulturen är dessutom sällan på tapeten när det gäller kommersiell sponsring eftersom företagen vill synas och få indirekt marknadsföring. Det danska systemet för sponsring bygger dock på fonder, vilket har skattemässiga fördelar eftersom det inte innebär krav på motprestation. Det medför att fler enskilda konstnärer får stöd direkt, och mecenatverksamheten är utbredd i Danmark.

Ibland blir det dock besvärligt med generösa kulturgåvor  – åtminstone om det resulterar i skenande fasta kostnader som för Operaen på Holmen i Köpenhamn, skänkt av A P Møller och Chastine Mc-Kinney Møllers fond, och invigd 2005.

 

Anna Ångström

”Ett museum ska helst inte vara en död plats och heller inte en förvaringsplats för döda ting. Ett museum ska vara levande och väcka nyfikenhet. Människor ska säga – åh jag har aldrig sett den där förut – även om det är ett objekt som de kanske har sett många, många gånger.”

Så säger scenografen och kostymskaparen Charles Koroly i en intervju på Dansmueets hemsida. Inför det stora återöppnandet på den sedan i våras nya adressen Drottninggatan 17 har han getts fria händer att skapa en utställning om grundaren Rolf de Marés samling och om Ryska baletten. Den sistnämnda med titeln ”Sleeping Beauties – drömmar och kostymer, Ryska Baletten i Paris 1909-1929”. Charles Koroly var även mannen bakom den kritikerrosade utställningen “Korolys Kostym Drama”, 2012, på Dansmueets förra adress vid Gustav Adolfs torg.

Nu har besökarna dessutom alla chanser att upptäcka museets fina samlingar och kreativa utställningar. Efter diverse byråkratiska turer har man nämligen fått sätta upp sin skylt med fina loggan på Drottninggatan. Det ser ljust ut för museet som är inne på sin sjätte adress sedan öppnandet 1953.

 

Anna Ångström

Birgitta Egerbladh. Foto: Bengt Wanselius

Konstnärlig verksamhet brukar ibland beskrivas som forskning, och om någon stämmer in på den beskrivningen är det Birgitta Egerbladh. Alla som har sett hennes uppsättningar – det må vara de ystra hemma-hos-betraktelserna, den poetiska Tjechovträdgården, den melankoliska Munch-tolkningen eller de galet kropps- och ordvrängande samarbetena med humorgruppen Klungan, vet att Egerbladh är en utforskare av hur kroppen speglar våra känslor, minnen och hela vårt livsbagage.

Därför är det välförtjänt att koreografen, dansaren och kompositören Birgitta Egerbladh har utsetts till hedersdoktor av humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Staden där hon föddes 1956, och som blir kulturhuvudstad nästa år, hedrar på så vis en mångsidig konstnär. Egerbladh vill helst inte kalla sig regissör trots all teatererfarenhet hon samlat på sig vid det här laget på bland annat Stockholms stadsteater och Folkteatern Gävleborg, men hon är ju definitivt kompositör. Också av kroppar i rörelse; små ticks, stora kliv – de berättar alltid något personligt och allmängiltigt. Vi känner igen oss i både smärtan och humorn, i tillkortakommandena.

Hon har även arbetat som koreograf vid Moderna dansteatern, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans balett och Norrbottensteatern.

Birgitta Egerbladh tilldelades Cullbergstipendiet av Konstnärsnämnden 2001 samt som första koreograf Svenska Dagbladets Thaliapris 2004. I den satsning på dans som påbörjats vid institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet, och som bland annat manifesteras i en tvärvetenskaplig seminarieserie under kulturhuvudstadsåret 2014, utgör Egerbladh en betydande danskonstnärlig förstärkning.