Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Elias Björkman

Elias Björkman

Filmfestivalen i Cannes, som avslutades i söndags, är inte bara finfilm och extravaganta premiärer med filmvärldens största stjärnor på plats. Det är också en marknad där rättigheter till filmer från hela världen säljs – filmer vars produktionsvärden varierar kraftigt. Eller vad sägs om ”Hercules 3D” av ”regissören till ‘Cliffhanger‘ och ‘Die hard 2′” (det vill säga Renny Harlin), ”Tell my the truth” med taglinen ”The rule is simple, she must tell the truth or her baby dies” samt min absoluta favorit: ”Sharknado” med Ian Ziering (Steve Sanders i ”Beverly Hills”) och Tara Reid (från ”American pie”-filmerna) som, förutsätter jag, fastnar i en tornado av hajar. Den sistnämnda är ett exempel på en fantasifull, snabbt växande genre med jättedjur, oftast hajar, som äter flygplan eller slåss mot jättekrokodiler – alternativt jättebläckfiskar. En genre som möjliggjorts av att det blivit allt billigare att producera habila datoreffekter till konceptfilmer med, tja, idiotmanus.

Se fler exempel på New York Magazine-bloggen Vulture.

Sharknado” har ännu inget premiärdatum.

Kategorier

Karoline Eriksson

Årets långfilmsjury i Cannes – Steven Spielberg, Daniel Auteuil, Vidya Balan, Naomi Kawase, Ang Lee, Nicole Kidman, Cristian Mungiu, Lynne Ramsay och Christoph Waltz – verkade inställda, framförallt Kawase och Mungiu, på att ”skicka ett budskap” redan från start. Och det har de verkligen gjort nu, genom att ge Guldpalmen till franska ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” av Abdellatif Kechiche. Inte minst en dag som denna, när den franska proteströrelsen mot samkönade äktenskap kulminerade i en stor demonstration i Paris:

http://bigstory.ap.org/article/thousands-march-against-french-gay-marriage-law

På presskonferensen hörde jag visserligen Abdellatif Kechiche protestera mot att ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” skulle ses som en ”budskapsfilm”. Han hade tonat ner aktivismen från serieromanen av Julie Maroh som filmen bygger på. Och visst är den oavsett det temat otroligt välspelad, välregisserad – och aningen för lång. En häpnadsväckande film, och skulle vi leva i ett samhälle där sexuell läggning inte alls var laddat skulle klassproblematiken framstå som den verkliga storyn. Men nu blir filmen och det här priset en milstolpe för hbtq-rörelsen (vågar jag mig på att säga) och en markering för behovet av ökad tolerans överhuvudtaget. (Mer om filmen här i min rapport från idag http://www.svd.se/kultur/valspelat-karleksdrama-favorit-till-guldpalmen_8209772.svd). På det sättet skiljer sig årets Guldpalm från palmen till ”Fahrenheit 9/11” 2004, vilket var ett mer ensidigt politiskt ställningstagande från juryordföranden Tarantino.

Bästa regissör, jurypriset och Grand Prix kan man nästan översätta till brons, silver och guld. Och utifrån det borde Kore-Eda ha fått Grand Prix. ”Inside Llewyn Davis” är en prima produkt från Ethan och Joel Coen- fabriken, men de har gjort samma sak fast roligare i t.ex ”Fargo” och ”The Big Lebowski”. ”Soshite chichi ni naru”/”Like Father, Like Son” sätter djupare spår. Men visst, jag älskar katten, och jag gillar snubben som bär katten.

Roligt att mexikanen Amat Escalante uppmmärksammades för ”Heli”, en av de mer egensinniga filmerna, och en brutal start på tävlingssektionen onsdag kväll (mer om den här i min första rapport http://www.svd.se/kultur/fantastiska-filmdagar-i-cannes_8187932.svd) Kommer att visas på svensk festival gissar jag, men svensk distribution är väl lite för mycket att hoppas på.

Bästa manus till kinesen Jia Zhangke för ”Tian zhu ding”/”A Touch Of Sin” var också ett ställningstagande för yttrandefrihet. Filmen är en rätt oblyg sågning av dagens Kina där moral ersattas av raseri. Zhangke utgår från fyra i landet välkända nyhetshändelser där medborgare tagit till våld. Efter första pressvisningen spekulerades det i om filmen inte genomgått censuren eftersom det inte fanns någon ”godkänt”-stämpel i eftertexterna, men Zhangke själv nekade till detta.

Många tyckte att Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux i ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” borde få dela på Bästa skådespelerskapriset. Nu gick det istället till Bérénice Bejo för ”Le Passé” av Asghar Farhadi, vilket var välförtjänt, och kul att alla starka filmer fick en del av kakan. På samma sätt var Bäste skådespelare-priset till Bruce Dern för ”Nebraska” av Alexander Payne inte direkt revolutionerande, men det är en rörande film och en fin rolltolkning av veteranen Dern, 77.

 

Jan Lumholdt

 

Guldpalmen: ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” av Abdellatif Kechiche (Frankrike).

Grand Prix: ”Inside Llewyn Davis” av Ethan och Joel Coen (USA).

Jurypriset: ”Soshite chichi ni naru”/”Like Father, Like Son” av Hirakazu Koe-Eda (Japan).

Bäste regissör: Amat Escalante för ”Heli” (Mexico).

Bästa manus: Jia Zhangke för ”Tian zhu ding”/”A Touch Of Sin” (Kina).

Bästa skådespelerska: Bérénice Bejo för ”Le Passé” av Asghar Farhadi (Frankrike).

Bäste skådespelare: Bruce Dern för ”Nebraska” av Alexander Payne (USA).

Guldpalm för bästa kortfilm: ”Safe” av Moon Byoung-gon (Sydkorea).

Hedersomnämnande: ”Hvalfjordur” (”Whale Valley”) av Gudmundur Arnar Gudmundsson (Island) och 37°4 S by Adriano Valerio (Frankrike).

Guldkameran för bästa debutlångfilm: ”Ilo, Ilo” av Anthony Chen (Singapore).

”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”, ”Inside Llewyn Davis”, ”Like Father, Like Son”, ”A Touch of Sin”, ”Le Passé”, ”Nebraska” och ”Ilo, Ilo” är alla redan klara för svensk distribution.

Jan Lumholdt

Sedan jag började recensera film på dessa sidor (2006) har jag gett tre (3) filmer en full betygssexa (6). De är: ”Still Walking”, ”A Serious Man” och ”The Descendants”. I respektive ordning av Hirokazu Kore-Eda, Ethan och Joel Coen samt Alexander Payne.

Att det därmed i denne betraktares ögon har varit en osedvanligt god Cannesfestival framgår om inte annat när samtliga av dessa regissörer presenterat fenomenalt fullvärdiga filmer i årets tävlingsfält.

Alla har de gjort vad de är bäst på: Kore-Edas ”Like Father, Like Son” är raffinerad japansk familjeskildring eller shomin-geki (genrebeteckningen på filmer som kanske kunde handla om dej eller mej) om två sinsemellan vilt olika familjer som sammanförs av det faktum att deras numera sexåriga gossar bytts ut vid födseln. Att vi anar hur det ska gå gör inget, det är resan dit som är en sådan odelad fröjd att ta del av.

Coens 16:e film är kanske en av deras tre bästa och även mest hjärteknipande. ”Inside Llewyn Davis” ser på pappret nästan ut om en ”Spinal Tap”/”A Mighty Wind”-variant i det tidiga 60-talets folkmusikvåg. Sådana inslag förekommer (de är briljanta) men som ett par stråk av chokladsås över en bittersöt anrättning om en artist som nog aldrig ska hitta hem, varken som medmänniska eller musiker. Originalitet, tidsanda, humor, humanism och, inte minst, förmågan att knyta ihop de mest kryptiska trådar, allt blir de starkare på att kultivera, bröderna. Som den nästan grekmytologiskt fördömde titelfiguren går Oscar Isaac direkt upp på samma nivå med den själförvållade olyckbrodern i anden Emmet Ray i Sean Penns gestaltning i Woody Allens fullträff ”I dur och moll”.

I Paynes ”Nebraska”, som är svartvit och liknar Peter Bogdanovichs ”Paper Moon” och kanske också Bergmans ”Smultronstället” lite, är det Bruce Dern som denna gång fått en sådan där saftig roll som tidigare Jack Nicholson, Paul Giamatti eller George Clooney. Det handlar om en lätt senil, ganska ölmarinerad före detta bilmekaniker till varje pris bestämmer sig för att bege sig till Lincoln (huvudstad i just Nebraska) för att hämta den miljon dollar han tror sig ha vunnit via ett tämligen värdelöst reklamerbjudande från ett tidningsförlag. Under resan får han (och vi) en summering av ett liv i både med- och, kanske desto oftare, motvind. Det är trovärdigt och hjärtligt. Som hos Kore-Eda anar vi nog utgången men njuter av resan.

Minst en sexa har jag hittat här ovan, kanske fler.

Kanske de alla ändå kan övertrumfas. Paolo Sorrentino, vars amerikanska utflykt ”This must be the Place” nog måste tilldelas en parentes (om än intressant), kan vara Italiens störste samtide regissör. Delvis har han tillryggalagt denna position genom att låna från eror då hans hemland definierade och omdefinierade filmkonsten – han älskar Ettore Scola och anser Fellinis ”Julietta och andarna” vara alla tiders mest perfekt visuella filmupplevelse. I ”La Grande Bellezza” (”Den stora skönheten”) plockar han från bägge – främst ”Det ljuva livet” men förblir sig själv ändå trogen och till ett visuellt och atmosfäriskt praktresultat. Denna två och en halv timma korta och bitvis överväldigande expedition genom ett lika evigt som bedagat Roma (här går det absolut inte att bara säga ”Rom”) är inte briljant, den är magnifico. Så är det sagt.

Låt oss absolut inte heller undgå att återigen nämna Asghar Farhadi (vars ”Nader och Simin: en separation” skulle ha fått ännu en sexa ifall jag recenserat den). ”Le Passé” är iranierns debut på den franska mark han och hans familj numera bebor. Om än man skulle vilja få sig ännu en skildring av dagens Iran serverad i mellangärdet förflyttar Farhadi sitt mästerliga berättande till sitt nya värdland och med hjälp av en superb ensemble ledd av Bérénice Bejo lyckas han till minnesvärt resultat.

Så där. Dessa talas det om i Cannes 2013, ofta positivt. Andra delar lägren, kanske mest av allt Nicholas Winding Refns splitsående våldsdrama ”Only God Forgives”, som kanske just nu har Spielberg, Kidman, Waltz, Mungiu, Kawase och de andra i juryn i djup oenighet innan kvällens ofrånkomliga prisceremoni vid pass sju. Antagligen har de även vissa problem med manliga skådespelarpriset. Tony Servillo i ”La Grande Bellezza”, Masaharu Fukuyama i ”Like Father, Like Son” nämnda herrar Isaac och Dern (kanske även Mads Mikkelsen som medeltida hästhandlare i ”Michael Kohlhaas”) är alla de riktigt förtjänta. Men får alla passa sig lite för Michael Douglas som Liberace i ”Behind the Candelabra”.

På kvinnliga skådespelarsidan är det å andra sidan några som äter upp sin hatt ifall en viss Adèle Exarchopoulos inte gör storslam för sin insats i Abdellatif Kechiches ” La Vie d’Adèle Chapitre 1 et 2”. Lägg namnet på minnet. Adèle Exarchopoulos. Hon kan antagligen vara detta års stora Cannes-uppenbarelse.

Just ”La vie d’Adèle” ska jag se i detta nu, faktiskt, eftersom den inte tidigare fått plats i schemat. Inte helt omöjligt kan ännu en sexa hittas…

Jan Lumholdt

En möjlig toppkandidat till söndagens prisutdelning. Paolo Sorrentino gör sin egen fresk av Roma och La Not so-Dolce Vita. Det är romantiskt och cyniskt, det är klassiskt och samtida, det är personligt och fullt av direkt och medveten kärlek till Fellini. En fullvärdig Tony Servillo är vår luttrade Mastroianni-ciceron i ”La Grande Bellezza”. Här är trailern, ingenting mot vad detta är på stor duk.

YouTube Preview Image
Jan Lumholdt

Först av allt en särskilt fin bit Cannes 2013: här gratulerar vi å det varmaste Ninja Thyberg, Sveriges enda representant i år, för att hennes kortfilm ”Pleasure” prisbelönades i sidosektionen Semaine de la Critique av en jury ledd av den omdömesgilla Mia Hansen-Løve. Härnäst blir det långfilmsdebut. Man gläder sig.

Och så 1951, för 62 år sedan, då Cannes blev en vårfestival. Tidigare hade man försökt att konkurrera med Venedig om höstprogrammet men den nya ordningen välkomnades av alla.

Det var också 1951 som Sverige fick ett Grand Prix (guldpalmen introducerades först 1955) för ”Fröken Julie”. Jämfört med dagens filmfestivalbevakning där sidoserier och kortfilm ägnas avsevärd nyfikenhet så var det annat den gången. Anita Björk och Ulf Palme fick vackert stanna hemma från Rivieran och jobba på teatern, där Grand Prix-vinsten kommenterades med något i stil med ”Hm, det är visst något med film. Jaja, här gör vi kultur. Seså, repetera nu vidare.”

I en boklåda i Amsterdam fann jag häromåret för 50 cent den holländske fotografen Kees Scherers bok ”Filmfestival” från 1962. Utöver ett antal tidstypiska ögonblicksbilder (här är en på paparazzi vid en affisch som nog föreställer ”La Dolce Vita”) så förekommer även nedtecknade minnen av en handfull skribenter, varav flera varit med sedan efterkrigsstarten 1946. I en tid då nyhetsbevakning från filmvärlden ofta var på ren notisnivå är det en veritabel liten Rosettesten att ta del av.

Så tillbaka till 1951. Så här skriver Jan Blokker om programmet: ”Italiensk film blomstrade i den neo-realism som just intagit hela världen med ”Cykeltjuven”. De franska filmerna var alltjämt i gammaldags ”svart” stil. Ryssarna presenterade sina filmer som ren opera. De protesterade även mot den schweiziska ”4 i en jeep”, där en av de fyra var ryss och hans amerikanske, brittiske och franske soldatkollega roade sig på dennes bekostnad. Ryssarna kallade det dekadent, omoraliskt och skadeglatt, allt detta i syfte att försvaga folkhälsan.”

Särskilt upprörd över den dekadens, de lögner och det fördärv som genomsyrade den kapitalistiska filmproduktionen var Pravdas utsände. ”Men inte ens han kunde motstå Vittorio De Sicas ”Miraklet i Milano”, detta underverk som presenterades oss under 1951 års Cannes.” fortsätter Blokker. ”Vår beundran var odelad.”

”Emellertid”, konkluderar han (nästan lätt besviket) ”fick ”Miraklet i Milano” dela förstapriset med en svensk film, Sjöbergs ”Fröken Julie”. Jan Blokker går sedan raskt vidare och talar om en annan minnesvärd film det året, Luis Buñuels ”Gatans desperados”. Och konstaterar i förbifarten att den där arge Pravda-mannen händelsevis var den en gång så kraftfulle filmgiganten Vsevolod Pudovkin, ”som numera, under Stalin, förvandlats till en fjäskande tjänare av röd propaganda”.

Redan 1952 inkom nästa protest, denna gång amerikansk, gentemot Jacques Tatis ”Semestersabotören”. Men det är en annan historia.

Karoline Eriksson

Ett av de franska bidragen i tävlingen är Abdellatif Kechiches ”La vie d’Adele chapitres 1 et 2” eller ”Blue is the warmest colour” som är den internationella titeln, något av en skräll i huvudsektionen. I 2 timmar och 59 minuter följer vi Adéle (Adéle Exarchopoulos) som går på gymnasiet när hon träffar den något äldre konstskoleeleven Emma (Lea Sedoux) och blixten slår ner. Emma får Adéle att upptäcka att hon gillar tjejer. Det mest slående med ”Blue is the warmest colour” är de mycket långa och mycket explicita men vackert  presenterade sexscenerna, som det blev en hel del (hänsynsfulla) frågor om på presskonferensen. Kechiche, som baserat filmen på en grafisk roman, har uppenbart velat säga en del om klass, men nekar däremot till att han velat göra en militant budskapsfilm. Men det här kommer ändå att bli en slags milstolpe i den regnsbågsfärgade filmhistorien. Otroligt skådespeleri av inte minst nykomligen Exarchopoulos, men filmen hade kunnat vara åtminstone en halvtimme kortare. Men något av priserna borde den rimligen kamma hem.

Jan Lumholdt

Medan de olika branschtidningarna Variety, Screen och The Hollywood Reporter stämmer upp i skönsång över Steven Soderberghs ”Behind the Candelabra” om pianisten Liberaces lika excessiva som hemlighållna kärleksliv och hyllar Michael Douglas insats i titelrollen som fullt palmprisvärdig så kvarstår dilemmat: Liberace må ha varit en festlig och överdådigt påpälsad paljettprisse med ofelbar timing i sitt lödiga, lätt skabrösa munväder men hur lät egentligen tonerna som kom ut ur hans gräddtårtslika flyglar?

Under televisionens tidiga år i början av 50-talet fick en den gången tämligen nedtonad (hmm, allt är ju relativt) Liberace en fullträff med ”The Liberace Show” som sågs av runt 30 miljoner i veckan. En var min då Minnesota-baserade far Niels, en stor musikälskare som i efterhand summerade sin upplevelse av den mononyme maestron på följande sätt: ”Vad Liberace gjorde för klassikerna var ungefär vad Godzilla gjorde med Tokyo.”

Bedöm själv på egen slisk, eh, risk. Själv tycker jag nog att liknelsen äger viss riktighet. Men så tycker jag ju också att Godzilla är ganska så kul. Särskilt när han bär frack.

YouTube Preview Image YouTube Preview Image
Karoline Eriksson

Inte världens skarpaste bild, jag vet, men så här såg det iallafall ut på presskonferensen för dansken Nicolas Winding Refns tävlingsfilm ”Only God forgives” nyss. Uppföljaren till ”Drive” utspelar sig i Bangkok, där nihilistiska och hänsynslösa västerlänningar som skändar prostituerade straffas av en pensionerad polischef med smak för att hugga folk med svärd. Ryan Gosling går omkring och blänger surt, Kristin Scott Thomas kommer ut som trashig amerikansk bitchmorsa från helvetet. En del burop blandades med applåderna imorse. Jag gillar polischefen (Vithaya Pansringarm) men det här är en kalkon. Sorry Film i Väst som samproducerar.

* Nicolas Winding Refn svarar på frågan ”Hur rättfärdigar du våldet i filmen?”

Jan Lumholdt

Mot en palm? Kanske. Hit? Säkert.

Apropå ett antal glödande positiva omdömen om Asghar Farhadis ”Le Passé” och Hirokazu Kore-Edas ”Like Father, Like Son” – inklusive dessa – kan vi meddela att det inte längre finns anledning till varken frustration eller aktion. Tidigt i morse meddelades att bägge är klara för svenska biografer inom överskådlig framtid.

Så här nöjda var filmskaparna och deras vänner för nyheten, och kanske även att få hyllas av alla dessa finsmakande filmälskare. Samt att det inte längre ösregnar.