Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Elias Björkman

Elias Björkman

På lördag kommer Tig Notaro, en av USA:s roligaste kvinnor, till Lunds humorfestival. I söndags intervjuades hon i SvD Kultur om sin cancer och den stå-upp-show hon gjorde precis efter att hon fått beskedet. En som var där den kvällen på Largo i Los Angeles var komikern Louis CK som efteråt konstaterade att:

In 27 years doing this, I’ve seen a handful of truly great, masterful standup sets. One was Tig Notaro last night at Largo.

Som tur var spelades uppträdandet in och gavs ut på cd och digitalt med titeln ”Live”. Nu finns den även på Spotify men ska du lägga 45 kronor på en enda stand-up-show den här veckan så är det Tig Notaros. Det är märkligt att höra Notaro utgå från sitt cancerbesked – som föregicks av en livshotande magsjukdom, ett tufft uppbrott och förlusten av en förälder – samtidigt som det är 30 fullkomligt lysande minuter inför en helt andlös publik som inte har en aning om hur den ska reagera på Notaros brutalt ärliga stand-up.

Till vardags håller Tig Notaro i den veckovis utgivna podcasten ”Professor Blastoff” men hon är också manusförfattare – bland annat skriver hon för ”Inside Amy Schumer” med premiär på svenska Comedy central i höst – och skådespelare. Framöver dyker hon upp i Lake Bells komedi ”In a world…” som tyvärr inte ser ut att gå upp på svenska biografer.

Tig Notaro uppträder på Lunds humofestival, 18.45 nu på lördag. Men redan 13.30 samma dag går det att se och höra henne i ett samtal med David Batra.

Notaro i ”This american life”: 

YouTube Preview Image

Hos Conan:

YouTube Preview Image

Hos Conan, igen:

YouTube Preview Image

 

Kategorier

Elias Björkman

Det är 18 år sedan komikern och talkshow-värden Conan O’Brien senast uppträdde på Vita husets korrespondentmiddag. I går var det dags igen. Inför sittande president Barack Obama, kändisar och gräddan av amerikansk media – där representanter för tryckta tidningar blev tacksamt föremål för hån –  bjöd O’Brien på 27 underhållande minuter. Större delen av tiden ägnades åt roastning av närvarande medieprofiler, men även Barack Obama fick en hel del gliringar (”Your hair is so white, it could be a member of your Cabinet.”).

Se hela framförandet

President Barack Obama skämtade också
YouTube Preview Image

O’Brien 1995

Elias Björkman
YouTube Preview Image

I morgon står han på Globens scen, den nästan löjligt hyllade komikern Louis CK som de senaste åren gått från att främst vara ett namn för inbitna standup-fantaster till att bli om inte ett hushållsnamn så åtminstone en gigant inom sitt område.

Vi som senast CK besökte Sverige och Stockholm, hösten 2009, avmätt övervägde att gå men bestämde oss för att låta bli (”SÅ rolig är han väl inte?”) har givetvis bittert fått ångra detta. Globen är ett märkligt val av scen, nog för att hysterin på sociala medier inför biljettsläppet var total – men någon har förmodligen överskattat CK:s popularitet i Sverige. I stället för en inte helt fylld Globen, det går fortfarande att köpa biljetter, hade en mindre arena definitivt varit att föredra.

Louis CK är en fenomenal standup-komiker. Men så är det också i princip omöjligt att tycka illa om Louis CK – hans lufsiga uppenbarelse, snälla ögon och hopplösa skägg gör honom instinktivt älskvärd. Kan han ens göra någonting fel? Han har tagit standup-konsten till en ny nivå med ibland extremt explicita skämt som ligger långt ifrån Seinfeldska ”spaningar”. Han behåller aldrig några gamla skämt i sin repertoar utan slänger alltid allt sitt gamla material och skriver nytt hela tiden. Han säljer sin standup-show ”Live at the Beacon theater” för fem dollar direkt på sin hemsida, vilket resulterat i 200 000 sålda exemplar och 1,1 miljoner dollar i intäkter – varav CK gav bort 250 000 dollar i bonus till de han jobbar med och 280 000 dollar till olika välgörande ändamål. Han brister i gråt i ett oförglömligt avsnitt av Marc Marons podcast när denne konfronterar CK om vad som egentligen hände med deras vänskap. Han diskuterar vitas privilegier hos menlösa ”Tonight show” med Jay Leno. Han vägrar att svara på Vanity Fairs trötta Proust questionnaire. Han vitaliserar genren självbiografisk tv-komedi. Nej, helt  helt uppenbart kan han inte göra någonting fel.

Det enda område som Louis CK inte varit särskilt framgångsrik inom är film. Hans ”Tomorrow night” (med bland andra Steve Carell) har ett genomsnitt på 4,1 på Imdb just nu, och hans manussamarbeten med Chris Rock (”Pootie Tang”, ”Down to earth”) gick inte hem varken hos kritiker eller publik (men faktum är att ”Down to earth” definitivt är sevärd). Kanske blir det ändring på det nu – i augusti kommer Woody Allens ”Blue Jasmine” där CK spelar mot bland andra Cate Blanchett, Alec Baldwin och Peter Sarsgaard. Och i december syns han i David O Russels (”Silver linings playbook”) nya film med bland andra Jennifer Lawrence, Bradley Cooper och Christian Bale.

På lördag kommer han alltså till Sverige. Komikern som (nästan) alla älskar att hylla.

Ett litet urval med CK:s bästa stunder:

Louis CK hos Conan om när han tvingades misshandla sin hund
YouTube Preview Image

Twitter-hat
YouTube Preview Image

Louis CK:s första standup hos Conan, 1993
YouTube Preview Image

Louis CK hos Conan, 2006
YouTube Preview Image

Saddest handjob-rutinen

The N word
YouTube Preview Image

Louis CK hos Conan, 1993
YouTube Preview Image

Att bli förälder

YouTube Preview Image

En ung Louis CK
YouTube Preview Image

Louis CK:s ”Shamelss”
YouTube Preview Image

Jenny Leonardz

Det kom ett brev till min hemadress, handskriven adress. I kuvertet låg ett blad med en bild på ett blont barn med blomsterkrans om håret, insvept i en badhandduk. Hon står framför något som liknar en allmogedörr. Överskrift: ”Välfärd före mångkultur”. I texten står att invandringen ”har sprängt alla gränser” och att det invandrar fler människor till Sverige varje år än som bor i Örebro.

Avsändaren är Nationaldemokraterna, ND. De vet tydligen något som inte Örebros kommuntjänstemän vet, nämligen att det pågått en massflykt därifrån sedan senaste folkräkningen. För det bor drygt 137 000 personer i Örebro (runt 109 000 i centralorten, 2011), men i texten under den blonda flickan – för övrigt samma bildspråk som systerpartiet Sverigedemokraterna, SD, använder på sin hemsida med blonda barn som strosar fram på en grusväg mellan gärdsgårdar – skriver man att det invandrar cirka 100 000 personer varje år till Sverige.

Och det är i alla fall lite närmare sanningen än påståendet om Örebros folkmängd.

Förra året invandrade 96 467 personer till Sverige, vilket är en minskning sedan tidigare år. Av dem är den överlägset största gruppen svenska medborgare som återinvandrar till sitt gamla hemland, nämligen 15 582 personer.

Det står också att ND anser sig arbeta för det ”egna folkets frihet”. Och att ”människor ser att skolorna blir sämre, att vården inte räcker till och att allt fler rånas, våldtas och mördas”. På något sätt ska jag fås att tro att detta hör ihop bland annat med de här 15 582 svenska medborgarna som återvänder hem.

Men varför är de så angelägna om att tala om detta för mig så att de tar reda på min hemadress, handplitar ett kuvert och offrar ett frimärke? Jo, ”vi strävar efter att bygga upp egna informationskanaler till det svenska folket genom flygblad som detta”, skriver de.

För mig känns det mer som: ”jag vet var din brevlåda bor”.

För jag uppfyller ju knappast rasisternas och nationalisternas idé om att vara svensk eller tillhöra ”det egna folket”. Blond har jag aldrig varit och flera nationaliteter, ibland obskyrt oklara till och med, ryms i min släkthistoria. Skrapar man på min svenska fasad, som enligt ND ska präglas av ”hederlighet, flit, objektivitet och självkontroll”, så hittar man dessutom både oäktingar, kriminella, backstugusittare och annat löst folk.

De där kriterierna känns för övrigt inte som de ens stämmer in på rasisterna och nationalisterna själva. ”Självkontroll” är inte vad man tänker på när man ser våldsamma nazister bröla sig fram bland folk eller SD-riksdagsmän flänga runt med järnrör på stan.

SD, som också ansett sig ha anledning att tala mig till rätta senaste veckan, tar dessutom i ända från tårna när de ska rada upp kriterierna för att vara svensk: gilla att köa, vara tyst, kolla amerikanska tecknade filmer på den kväll när vi firar en svarthårig, gyllenbrun, långhårig rebell från Mellanöstern, intressera oss för Vasaloppet, ha bonader på väggen och fira 14 juli (Frankrikes nationaldag, antar jag) på Skansen.

Jag misstänker att jag fick brevet från ND dagen efter att min intervju med Soran Ismail i SvD publicerades, stå-upp-komikern som oroar sig för vart hans land Sverige är på väg och som ofrivilligt kom i fokus i det filmklipp som sedan skakade SD i grunden, och SD-mejlen är definitivt orsakade av intervjun. Förvånansvärt många anser att Soran Ismail inte är svensk eftersom han gillar stuvade makaroner, som han skämtsamt kallar ”lyxig svennemat” – och det bör man förstå är kränkande för varje riktig svensk. Resten av mejlen lämpar sig inte för tryck.

Många anser att Soran Ismail bör skickats bort från Sverige – oklart vart eftersom han är svensk – men enbart de som är svenska medborgare bör få stanna.

För er kan jag avslöja: Soran Ismail är svensk medborgare. Precis som jag. Rösträtt har vi också. Synd va!

För inte lär ni kunna lura varken mig eller Soran Ismail att lägga en röst på er. Ni som inte ens kan räkna – och dessutom förringar Örebro!

 

 

 

 

 

Anders Q Björkman

Får man skoja om Hitler och judar? Och om man nu får det – får man då göra det i Tyskland? En som besvarar frågan klart och tydligt är komikern Oliver Polak, och han gör det så klart med ett skämt: ”Jag får det, jag är jude”. Svaret är också titeln på den bok han gav ut för några år sedan (”Ich darf das, ich bin Jude”) och från och med i dag (28 september) är Polak också ute på en ståupp-turné under samma namn. Med sig har han humor om i Tyskland så tabubelagda ämnen som nazism och judar.

Komikerns far satt i flera koncentrationsläger under Hitlers styre i Tyskland, men återvände efter kriget till sin hemstad Papenburg. Därmed kom Oliver Polak att bli något ganska ovanligt i det moderna Tyskland – en tysk jude. Och detta – att det efter Förintelsen finns så få judar i Tyskland – är också något som han vågar skoja om. ”Tyska judar är lite som pandabjörnar. Det finns inte längre så många av oss”. Och, konstaterar han, därför kommer folk till hans show – för att få se en äkta tysk jude. I en intervju i tidningen Der Spiegel berättar han om en kvinna som efter en föreställning kom fram och frågade honom: ”Herr Polak, ni är jude… intressant. Kan man leva av det?”. Varpå Polak svarade: ”Ja, man kan leva av det. Vi har ju inte längre så många som vi måste dela med”.

Tidningen konstaterar att Polaks bok och turné berör många tyskar lite illa ”…av tre skäl: Tyskland har för lite humor. Och så få judar. Och framför allt för lite judisk humor”. På sin turné har han med sig en schäferhund i militärmössa med ett (pixlat) hakkors ovanför skärmen och en davidsstjärna runt halsen. Och den tyska publiken vet inte riktigt om den törs skratta åt föreställningen.

Oliver Polak uppträder i gul träningsoverall. Foto: Oliverpolak.de

Harry Amster

Alla i USA undrar vad Jerry Seinfeld håller på med. På sistone har twittrat om sitt nya ”projekt”. 1 maj skrev han: ”Seiny and LD back together again? What could this mean?”. LD syftar på Larry David, mannen bakom underbara serien Curb your enthusiasm. David skapade också tv-serien Seinfeld tillsammans med sin kompis Jerry.

Även skådisen Alec Baldwin och komikern Ricky Gervais är med i Seinfelds nya…ja, vad det nu är. Seinfeld har twittrat om att de filmar i Battery Park City och City Island i New York. Här finns bilder på honom med Gervais i sportbil från förr. En gammal folka är också med.

En del spekulerar i att det handlar om en reklamfilm medan andra är övertygade om att det är en ny komediserie. Fyra gubbar och en bil, kanske.

Här sitter David och Seinfeld och pratar om hur många servetter det krävs för att käka upp en macka och vem som ska flytta in en bit när en kompis dyker upp.

YouTube Preview Image

 


 

 

 

 

Anders Q Björkman

Inspirerad av Magnus Nygrens fina intervju med MA Numminen tvingas man tillbaka i tiden till några fina melodier av avantgardisten från andra sidan Östersjön. Vad sägs till exempel om klassikern Gummiboll? Eller Numminens version på Ian Durys Hit me with your rhythm stick? För att inte nämna en sublim tolkning av Baccaras Yes Sir, I can boogie – på tyska!

Allt framfört tillsammans med dragspelaren Pedro Hietanen. Lyssna och njut!

YouTube Preview Image YouTube Preview Image YouTube Preview Image

 

Tobias Brandel

Medan Svenska fotbollförbundet bekämpar huliganer har ett hetsigt bråk om osportsligt beteende brutit ut i teatervärlden. Dramaten och Stockholms stadsteater har mer eller mindre regelbundet drabbat samman på fotbollsplanen sedan 1990-talet med varsitt herr- och damlag. Normalt sett brukar Dramaten avgå med segern.

Men till årets matcher, som hölls på Hammarbyhöjdens IP i går, lyckades Stadsteatern inte skrapa ihop något damlag. Kompromissen blev att de två teaterjättarna mötte varandra i mixade lag – och Stadsteatern vann sensationellt för första gången.

Men då vägrade Dramaten överlämna vandringspokalen. ”Pokalerna som tidigare år delats ut är nämligen för dam- respektive herrlag– vilket ju inte blev fallet denna gång. Smolk i bägaren för Stadsteatern, vars genuskupp bidrog till segern men även diskvalificerade dem från att lägga vantarna på vandringspokalerna”, skriver Dramatenlaget stridslystet på Dramatenbloggen, och efterlyser en jämställdhetsrapport från sin konkurrent.

På Stadsteatern är man förstås rasande.

– Vårt svar på denna uppenbara aggression är att inrätta en buckla för mixat lag. Vi funderar på att trappa upp kriget och aldrig mer möta Dramaten i dam- och herrlag utan bara i mixade lag, säger fotbolls-, förlåt skådespelaren Gerhard Hoberstorfer på Stadsteatern.

Enligt uppgifter till SvD var matchen ett hett ämne på Dramatens respektive Stadsteaterns (separata) personalfester i går kväll, och arga sms ska ha skickats mellan de två festlokalerna.

Och supportrarna då? Några huligansammandrabbningar rapporteras inte från Hammarbyhöjdens IP, men psykande hejaklacksramsor ekade. ”Ni har pengarna, vi publiken” skanderade Stadsteaterns supportrar spydigt, vilket kan ha bidragit till att få Dramatens lag ur balans.

Harry Amster

Efter Lars von Triers infantila uttalanden om nazism, judar och Hitler har det naturligtvis dykt upp ännu en video från filmen Undergången. Den här gången är Hitler rasande för att von Trier bannlysts från Cannes. Han passar på att döma ut Björk och allt som rör sig. Faktum är att en tidig parodi i den här genren, där diktatorn är rasande för att Oasis splittrats, är roligast. Men den här får duga.

YouTube Preview Image
Anders Q Björkman

Ett telegram berättar att Woody Allen låter sin ”absoluta favorit” vara med i den nya komedi han ska spela in i Rom – det vill säga han själv. Men även om Allen är en favorit – nog var han lite roligare förr? Allra roligast är kanske alla de oneliners han har skapat genom åren. Om att resa i rymden: ”Det är omöjligt att resa snabbare än ljuset och absolut inte önskvärt eftersom hatten då blåser av hela tiden”. Om opera: ”Wagner gör att jag får lust att invadera Polen”. Och till flickvännen i taxibilen: ”Du är så vacker att jag knappt kan hålla ögonen på taxametern”.

Den som vill ha mer av den här varan kan söka sig bakåt i tiden till Groucho Marx (Till niobarnsmodern som just har sagt att hon älskar sin man: ”Jag älskar min cigarr också, men jag tar ut den ibland”) eller helt enkelt läsa Woody Allen i stället för att se hans nya filmer. Boken Complete prose är en guldgruva där man får i sig en garanterat rolig dos av Allens neuroser, intresse för sex, vurm för Bergman och annat som gör livet värt att inte leva.