Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Lars Ring

Lars Ring

Teater har en märklig förmåga att föra sin publik genom tid och rymd. Oftast rent abstrakt via för länge sedan skrivna pjäser eller skildringar av andra länder och tider – men ibland också faktiskt, fysiskt.

Jag har varit på teater på norska Samiska teatern i Kautokeino och sett norrsken efter föreställningen. Jag har varit på den antika, grekiska teatern Epidauros och sett solen gå ner i Medelhavet, varit på teaterfestivaler i Istanbul och Uruguay, sett skuggspelsteater på en fotbollsplan en natt i Thailand. Jag har fria grupper spela i  ombyggda cykelkällare och varit på Metropolitan, N.Y. Jag har sett gästspel från Peking och Ougadougou.

Och nu har jag varit i källaren under Långholmsfängelset (numera vandrarhem och hotell) och varit med om en monolog som handlar om Anders Gustaf Dalman – Sveriges siste bödel. Under museidelen, ligger en krypta där Anders Ahlbom Rosendahl gestaltar korpralen Dalman som var skarprättare mellan åren 1885 och 1910. Han avrättade sex personer, bland dem kända brottslingar som Yngsjömörderskan, Alftamördaren och ”Svarte-Philip Mordlund” med handbila. Först 1910 användes giljotin – just på Långholmen.

Klaus Fischer har skrivit monologen ”Hugga huvudet av ondskan” som bygger på den bok sonen Gustaf Albert skrev om sin far 1948: ”Sveriges siste skarprättare”. Dalman själv för ordet – och han är ytterligt mån om att försvara sitt yrke och sin heder. Han ser sig själv som en som upprätthåller Guds lag och ett slags ordning. Han är ingen blodbesudlad buse som dödar för pengar utan en moraliskt högtstående man – fast han till vardags arbetar som vicevärd. Han berättar stolt om sin yrkesskicklighet, att med ett enda hugg skilja huvudet från kroppen. Han är någon som rättar till mänskliga felaktigheter.

Anders Ahlbom Rosendahl gör Dalman som en man med militärisk hybris, en kraftkarl som ständigt förnekar all svaghet och gör sig till en närmast gammaltestamentlig klippa. Mot slutet blir han allt mer spröd, av ålderdom och också genom det faktum att dottern Signe tar sitt liv. Är det hans person och yrkesval som fått henne att ta detta drastiska steg? Mot slutet av sitt liv drömmer han ständigt om dem han dödat – långa komplicerade mardrömmar där han plötsligt ser människan inuti mördarna, och all deras skräck. Slutet är som ”Macbeth” där huvudpersonen under en ångestfylld kavalkad upplever alla han dekapiterat.

Det är mörkt där under fängelset. och platsen tynger liksom all den panik, leda och nöd som tegelvalven sett under alla år. Pjäsen spelar med rummet, och tvärtom. Anders Ahlbom Rosendahl är magnifik som Dalman, både när han agerar lejon och när han låter rollen krympa av ångest och självrannsakan. Det är teater av allra bästa sort – och så nära publiken, med självklar nerv och en fantastisk närvaro och psykologisk spänst.

Ännu en plats. Långholmen fastnaglad och förstådd genom scenkonsten. En mycket speciell upplevelse.

Kategorier

Adam Svanell

Hur repararerar man ett tveksamt anseende? Kanske genom att alliera sig med någon som är ännu mer utskälld. Så resonerar åtminstone personerna bakom det skandalomsusade projekt som fram till nyligen hette Swedbank Arena. I dag tillkännagavs det att invigningen av bygget, numera känt som Friends Arena, ska ledas av landets mest sågade filmregissör, Colin Nutley.

– Ingen är bättre än just han på att se och plocka fram det svenska, säger vd:n för Friends Arena i ett uttalande.

Den som har sett fler än en av Nutleys filmer vet därmed redan nu vad som kommer att spelas upp i Solna i oktober:

En kvinna, av en ren händelse regissörens egen fru, dyker upp som en frisk fläkt inne på arenan. Under sin korta vistelse där vänder hon upp och ner på allt och lämnar ingen oberörd. Männen blir förälskade, kvinnorna avundsjuka. När historien tar slut har alla inblandade lärt sig något om såväl livet som sig själva.

Räkna även med en gråtscen.

Anders Q Björkman

Major Tom, Starman, Ziggy Stardust, Life on Mars?… David Bowies repertoar är full av spejsade figurer från den yttre världsrymden. Nu blir några av dem rollfigurer i en musikal som sätts upp i London, skriver The Guardian. Det handlar om Heroes: The Musical, en futuristisk historia där Major Tom, en ”starman” och en ”young dude” kämpar mot elaka Diamond dogs i en dystopisk framtid.

David Bowie har sagt ja till projektet som får premiär i London i mars. Hugade Bowie-fans bör dock känna till att musikalen enligt nuvarande planer bara ska spelas en enda gång. Tanken är att föreställningen ska dra in pengar till tre kulturorganisationer som lär ut nya färdigheter till unga människor med olika hjälpbehov.

Bowie ska för övrigt redan för två år sedan ha sagt ja till en annan musikal med rymdtema – en scenversion av filmen The man who fell to earth (där Bowie spelade en utomjording som landar på vår planet). Också i denna musikal skulle Bowies musik användas. Om det blir någon sådan föreställning återstår att se.

Uppdaterat:DavidBowie.com förnekar man nu att Bowie eller hans skivbolag skulle ha godkänt planerna för Heroes: The Musical. Så det blir kanske inte ens en enda föreställning…

Foto: AP/Scanpix

Anders Q Björkman

Jag såg skådespelaren Anna Petterssons lätt absurda show ”Nästan en helkväll” när Parkteatern besökte Vinterviken häromkvällen. Oj, vilken energi! Tillsammans med en följsam trio musiker (i röda gummistövlar, röda slipsar och löjliga peruker) bjuder hon på ett potpurri av intelligenta iakttagelser, surrealistiska skämt och gamla slagdängor. Allt i ett furiöst tempo.

Läs Lars Rings recension och Lina Kalmtegs intervju och bege dig sedan till Galärparken på Djurgården klockan 18.30 ikväll (söndag 31/7). Det är sista chansen, sista föreställningen.

Foto: Tomas Oneborg

Johan Hellekant

Kaoset kring artisternas och musikernas upphovsrättsorganisation Sami har nått nya höjder. Strax före klockan tio på tisdagskvällen stod det klart att årsstämman som då hade pågått i sex timmar inte skulle hinna rösta fram någon ny styrelse. I stället bestämdes att stämman måste förlängas och fortsätta om två veckor, kl 16 den 31 maj.

Dramatik saknades inte. Till exempel var Sami:s sparkade vd Hans Lindström på plats för att försvara sitt medlemskap i egenskap av musiker. Det lyckades han illa med, eftersom majoriteten röstade för att han nu kastas ut ur Sami.

Upprördheten från ett par hundra medlemmar som hade sökt sig till stämman på Nalen gick inte att ta miste på. Sami har tidigare bedömt att uppåt 300 miljoner kronor av deras pengar kan ha gått upp i rök på grund av tidigare vanstyre. Därför gav medlemmarna i går uttryck för misstro mot att den avgående styrelsen i vintras drog ett streck över Samis skadeståndskrav gentemot Hans Lindström.

Sex av styrelseledamöterna som hade bidragit till en förlikning med den förre vd-n fick ingen ansvarsfrihet, något som stod klart efter långsamma, slutna omröstningar. De utan ansvarsfrihet är förbundsdirektören Jan Kolk och Anna Söderbäck i Teaterförbundet, samt de fyra ledamöterna från Hans Lindströms eget förbund, nämligen förbundsordförande Bo Olsson, Mia Nyström, Ingvar Hellerståhl och Gunnar Jönsson i Sveriges Yrkesmusikerförbund, SYMF.
Det tredje fackförbundet som styr Sami är Musikerförbundet som alltså klarade sig bättre.

Först om två veckor kan dock de känsliga medlemsmotionerna om hur styrningen av Sami ska reformeras tas upp.
Frågan som tusentals musiker och artister nu ställer sig är om man kan få rätt kompetens och samtidigt behålla en fackligt dominerad styrelse.

– Den gamla styrelsen ska bort så det visslar, tyckte keyboardaren Frederik Adlers, som är en av dem som också har skrivit medlemsmotioner om behovet av förändring.

Klart är att Sami i grund och botten är en liten guldklimp. Tack vare upphovsrättslagarna kanaliseras cirka 100 miljoner kronor till organisationen varje år, bland annat som avgifter från alla företag som spelar musik. Meningen är att pengarna ska gå till dem som har framfört  och gjort musiken, men bevisligen har Sami under årens lopp också sett många andra behov.

Johan Hellekant

Det är inte bara helgens dubbelpremiär (7 maj) för Angels in America på Stockholms stadsteater som just nu sätter pjäsförfattaren Tony Kushner i fokus. I sin hemstad New York är han nämligen just nu centralfigur i ett storbråk som ytterst handlar om vad en författare får hävda utan att bli motarbetad. Det kontroversiella är inte längre Tony Kushners återkommande gayteman. Förvisso hör Tony Kushner till dem som går i bräschen för ”gay rights” – inte minst genom sitt eget samkönade äktenskap. Men gayiga Angels in America är ju en bejublad pjäs som i USA dessutom har fått Pulizer-priset.
Nej, det verkligt känsliga ämnet i amerikanskt kulturliv stavas i stället: Tvångsförflyttningar av palestinier.

I det fallet anses Kushner riktigt kontroversiell i sin födelsestad New York.
I går, den 4 maj, gick Tony Kushner ut i en offentlig protest mot att han i måndags blev nekad titeln som hedersdoktor vid City University of New York, CUNY.
Universitetsnämndens möte den 2 maj är inspelat, och sändes i lärosätets egen radio och tv. Enligt Kushner var det en finansrådgivare, Mr Wiesenfeld, som argumenterade kraftfullt mot att Kushner skulle få bli hedersdoktor. Nämnden uppmanades bland annat att ta hänsyn till att Kushner kritiserar Mellanösterns enda demokrati vars grannländer nästan helt styrs av regimer som är ”fientliga mot homosexuella, kvinnor och kristna”.
Nu har förslaget om att CUNY ska hedra författaren till Angels of America bordlagts. Och Tony Kushner, som i förväg hade tillfrågats om han vore redo att acceptera doktorsutnämningen har förstås gått i taket.

Kushner hävdar alltså att tvångsförflyttningar av palestinier är etnisk rensning, och redan 2006 bemöttes hans utnämning som hedersdoktor vid Brandeis University av judiska protester. Nu råkar Tony Kushner själv vara jude, något som snarast tycks egga till ännu mer debatt.
”Mr Weisenfeld försöker ge bilden av att jag är en marginaliserad extremist, vilket ju är en känd teknik i det här ämnet”, svarade Kushner i går. I sitt försvarsbrev underströk han Israels rätt att existera, och att han aldrig har önskat en bojkott. Men han tycks stå fast vid åsikten att Israel praktiserar etnisk rensning. Och han menar att den nämnd vid CUNY som skulle hedra honom, i stället har vanärat honom, varför han kräver en ursäkt. Dessutom förvånas han över universitetsledamöternas ovilja eller oförmåga att respektera eller begripa åsiktsfrihetens värde.

”Sedan länge har jag bestämt att jobbet som pjäsförfattare är att vara ärlig om det man tror är sant”, avslutar Kushner, som lär fortsätta att väcka rabalder. Ärendet sammanfaller alltså med premiären för hans succépjäs här i Stockholm. Bråket följs bland annat av The New York Times.