Låt oss fortsätta hålla våra dörrar öppna

Kulturpolitik Nobelpristagaren Nelly Sachs har gjort det. Den grekiske kompositören Mikis Theoderakis likaså. Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har det gemensamt med sin turkiske kollega Yaşar Kemal. Bangladeshiska Taslima Nasrin gjorde det för bara några år sedan.
De fann en fristad i Sverige.
Vi har en lång, fin tradition av att ta emot författare och konstnärer som inte har möjlighet att verka på grund av förtryck i sina hemländer. Det kan ses som en humanitär gest, men framför allt som en tydlig markering för yttrandefrihet och mot diktatur, vare sig denna kommer från vänster eller höger.
Sedan 1996 har städer över hela världen samarbetat om att bjuda in sådana författare. Konceptet togs fram efter den iranska fatwan mot Salman Rushdie då organisationen Icorn (International cities of refugee network) bildades. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har uppmuntrat att fristadssystemet ska växa i Sverige och förra året fick Kulturrådet i uppdrag att verka för att det breddas till fler konstformer än litteratur. Numera ingår också musiker, scen- och bildkonstnärer bland dem som kan få skydd. Hittills har elva svenska kommuner och regioner valt att gå med: Dalarna, Göteborg, Jönköping, Malmö, Norrköping, Sigtuna, Skellefteå, Skåne, Stockholm, Uppsala och Växjö.
I år var tanken att det skulle bli en tolfte svensk medlem – Gävle – men moderaterna i kommunen motsatte sig beslutet och överklagade till Förvaltningsrätten i Falun. Niclas Bornegrim (M), ledamot i Gävles kommunfullmäktige, berättade i mars i en intervju med SVT att han trodde att fristadssystemet stred mot kommunallagen och att han dessutom var orolig för ökade kommunala utgifter: ”Det kan ju vara en hel familj som kommer hit och det blir skola, vård och omsorg för dem. Det är olika typer av resor, material. Det blir många kringkostnader som kostar väldigt mycket pengar.”
I veckan kom Förvaltningsrättens dom. Gävlemoderaterna fick rätt – kommunen får inte vara med i fristadssystemet, eftersom ett medlemskap i Icorn är att betrakta som utrikespolitisk verksamhet, vilket strider mot kommunallagen. Socialdemokraterna i Gävle tänker överklaga, men skulle domen bli prejudicerande hotas hela fristadssystemet. I så fall återstår tre alternativ: att ändra kommunallagen, att riva upp den kommunala administrationen av fristäder och skapa ett nytt system i statlig regi, eller att alla fristäder i Sverige stängs. Eftersom Moderaterna och Socialdemokraterna på riksnivå verkar eniga om att systemet ska fortsätta, är det dock inte troligt att det sista, mer drastiska alternativet får gälla.
Det finns en särskild grav i Mariefred som varje sommar får besök av vallfärdande tyska turister. På gravstenen är ett citat från Johann Wolfgang Goethes ”Faust” inristat: ”Alles Vergängliche ist nur ein Gleichnis” (Allt förgängligt är bara en sinnebild). För tre och ett halvt år sedan lät tyska ambassaden dessutom sätta upp en minnestavla bredvid graven.
Här ligger den tyske författaren Kurt Tucholsky begravd.
Kurt Tucholsky är ett aktat namn i Tyskland, erkänd som en av Weimarrepublikens viktigaste publicister. Mitt i centrala Berlin löper Tucholskystraße och hans namn pryder dessutom gator och platser i flera andra städer i landet. En gång var det inte så. 1933 blev han fråntagen sitt tyska medborgarskap och hans böcker brändes på bål.
Vid den tiden hade Tucholsky dock redan tagit sin tillflykt till Sverige. Han bodde här från 1929 fram till sin död 1935. Den första tiden tillbringade han i Mariefred – vilket 1931 resulterade i romanen ”Gripsholms slott” – innan han bosatte sig i Hindås utanför Göteborg. I Sverige har han fått ge namn åt Tucholskypriset, Svenska Pens årliga litterära stipendium på 150 000 kronor till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare.
Dagens Tyskland våndas fortfarande över sina försyndelser under 30- och 40-talen, inte minst över hur skamligt det fria ordet behandlades. Låt oss hoppas att vi i Sverige ska kunna fortsätta att hålla dörrarna öppna för förföljda författare.

Tredje statsmakten finns i Perstorp!

Kulturpolitik I en krönika i söndags skrev jag om tidningskrisen och frågade vem som skulle bevaka en kommun som Perstorp när de traditionella medierna krisar. Norra Skåne har lämnat kommunen och NST har gått ihop med Helsingborgs Dagblad och i samband med det tappat intresset för orten. Svaret har nu inkommit i min mejlbox: det är  den superlokala nyhetssajten Perstorps Allehanda (perstorp-allehanda.se) som har tagit över granskningen av den skånska kommunen. I skrivande stund är toppnyheten där ”Träd föll över väg 21”. Perstorps Allehanda samarbetar i sin tur med Bjuvsnytt (bjuvsnytt.se), en annan superlokal nyhetsförmedlare i trakten. Bjuvsnytt toppar för tillfället sajten med ”Ska Forsärlans miljöskola vinna eller försvinna?”. Utöver detta kan boende i nordvästra Skåne sedan sju år tillbaka glädja sig åt att man har nättidningen BMZ (bmz.se), som skriver om kultur och näringsliv i regionen.

Det finns alltså ljus i tunneln för lokaljournalistiken. När de traditionella lokaltidningarna krisar och skär ner kan kanske luckan fyllas av ännu mer lokal (och digital) journalistik.

180-bort

Mediekrisen försvinner inte för att politiker blundar

Kulturpolitik Sammanslagningen av Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad innebär att var tredje anställd får gå när de båda tidningarnas personal ska minskas från 600 till 400. Det betyder också att två mycket livaktiga kulturredaktioner blir en och att svensk journalistik blir betydligt fattigare. HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl slutar och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri får ansvaret för kulturbevakningen i båda tidningarna.

Låt mig gissa: framöver kommer de två tidningarna i stor utsträckning att publicera samma texter. En röst försvinner.

I en annan del av Sverige – Göteborg – meddelades i dag att tidningskoncernen Stampen Local Media ska minska sin organisation med 100 tjänster. Framför allt är det på det redaktionella området man skär ner – 60 tjänster, varav 40 på Göteborgs-Posten.

Och i fredags la TV 4 ner sina lokala sändningar – 13 redaktioner slog igen och 140 blev av med jobbet. Framför allt blev den journalistiska bevakningen av dessa 13 orter sämre.

Det går fort nu. Bara public service-bolagen SVT och SR kan i trygghet fortsätta att verka, växa och till och med utöka sin verksamhet. Alla andra skär ner, krymper och sparar.

Hur länge ska våra folkvalda hålla tyst om mediekrisen? Problemet försvinner nämligen inte bara för att man blundar.

Teaterdebatt utan Sjöstedt

Kulturpolitik Under rubriken ”Teatern bjuds upp till en dödsdans” (SvD 21/9) satte Ture Rangström, chef för Strindbergs Intima teater, igång en livlig debatt som gav eko i Teatersverige. I en rad inlägg i SvD kritiserades och diskuterades de nya reglerna för kulturstöd i Stockholm. Att att söka stöd för varje enskild produktion skapar stora problem för de fria grupper som har egna lokaler och verksamhet året runt.

I kväll den 18 november arrangerar Teaterförbundet ett öppet möte på Dramatens lilla scen kl 18-21, ”Framtiden för den fria scenkonsten”, tre akter med olika representanter för scenkonsten, från de fria grupperna till institutionschefer som Anna Takanen och Linus Tunström, Göteborgs respektive Uppsala stadsteater och Carolina Frände, Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen.
Sist ska kulturnämndens ledamöter presentera sina visioner. Trist nog har kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) avböjt att medverka. Däremot kommer Tomas Rudin (S), Ann-Mari Engel (V), Mats Bergstrand (MP) och Cecilia Önfelt (C).

I förhandssnacket ser det ut som om Patrik Liljegren, chef för kulturförvaltningens kulturstrategiska stab, är öppen för justeringar av stödsystemet 2014.

Ny organisation kräver mer pengar

Kulturpolitik Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) vill slå ihop Kulturhuset och Stockholms stadsteater till en enda organisation. Målet är att ”bygga på varumärket Stockholm” och ”sätta det nya huset på den internationella kartan”. Ekonomiskt sett får projektet, enlig DN, samma summa som i dag: 300 miljoner kronor. Stadsteatern fick 2011 220 miljoner och Kulturhuset 80.

För att genomföra detta anser hon att huset behöver en ny, överordnad chef och en stab för att hitta idéer och former som kan genomsyra alla uttryck som huset kommer att ha: utställningar, scener, konserter.

DN-artikeln ger en diffus bild av en organisation med ny överordnad chef plus en hel stab av anställda. Riktigt så lär det inte bli. Istället skapas ett moderbolag där Stockholms stadsteater jämställs med Kulturhuset. Benny Fredriksson har, enligt uppgifter till SvD, redan tackat ja till att axla också detta jobb men stannar därutöver kvar på sin post som chef för Stadsteatern.

Den nya organisationen skapar synergieffekter vad gäller jobb på golvet (telefonister, vakter, städpersonal) och är tänkt att öka kontaktytorna mellan institutionerna utan att egentligen öka antalet anställda särskilt mycket.

Madeleine Sjöstedt säger till DN att kommunen kommer att bidra med ovan nämnda 300 miljoner men den nya organisationens förutsättningar är ännu inte bestämda. Benny Fredriksson lär ännu hoppas på ett ordenligt tillskott till verksamhet för att verkligen, som sagt ”sätta det nya huset på den internationella kartan”. Förhoppningsvis blir det också så, särskilt eftersom ju Kulturhuset redan stängt sin scen Kilen på grund av brist på pengar till verksamheten.

Att projektet får extra pengar är naturligtvis särskilt viktigt så att projektet inte blir en förklädd sparåtgärd som man strategiskt väljer att kalla ”satsning”. Betydelsefullt är förstås – eftersom Eric Sjöström valt att inte förlänga sitt kontrakt – att en ny, djärv och energisk Kulturhuschef blir anställd och att det nya kulturcentret inte bara blir ett monument över starka politiska viljor utan fortsätter att vara en diversifierad och mångfasetterad verksamhet med stor och ständig bredd. Fusion är en sak. Kvalitet är en annan. Förhoppningsvis bäddar den förstnämnda för den andra.

 

Kulturministern avfärdar operasexismen

Kulturpolitik I Almedalen blev svaren ungefär de förväntade när kulturministern nyss frågades ut om den senaste tidens kulturdebatt. I ett samtal med Expressens Karin Olsson försvarade Lena Adelsohn Liljeroth bland annat floppsatsningen Kulturlyftet.

Hon berättade att hon läser Strindberg på semestern, men ville inte svara på om hon satsar på en tredje mandatperiod. Hon var positiv till HD:s dom i Mangamålet, men svävade på målet om det är rätt att fantasier kan klassas som barnpornografi. I klasshatsdebatten tog hon ställning för Jens Liljestrand, mot Åsa Linderborg.

Ett lite syrligare uttalande kom däremot mot slutet av intervjun, då kulturministern avfärdade hela diskussionen kring sexism inom operan:

– Vi kan inte ha en konst som ska vara politiskt korrekt. Jag kan inte påstå att jag tycker att det är en stor fråga.

Efter intervjun visade hon upp en påtagligt god sportsmannaanda då hon ställde sig i publiken för att lyssna på kommentarerna från Daniel Suhonen och Marie Söderqvist. Vänstersossen Suhonen sparade inte på krutet, utan slaktade hela den borgerliga kulturpolitiken, kallade Adelsohn Liljeroth en icke-politiker och sade att ”allt hon gör går ut på att avveckla hela det politikområde hon är satt att sköta”.

Men kulturministern, hon bara skrattade.

Stefan Löfvens favoritkultur: fotboll

Kulturpolitik En av den yvige Håkan Juholts bortglömda kvaliteter är att han gärna talade kulturpolitik. Som nyvald partiordförande för Socialdemokraterna inledde han sitt installationstal med en lång utläggning om kulturpolitikens betydelse, till de politiska analytikernas bryderi och kulturdebattörernas förtjusning. Sedan pratade Juholt kultur både i sitt Första maj-tal och på DN Debatt.

Nu gick det ju som det gick och ordningen återställdes med Stefan Löfven. Han har intagit en betydligt mer traditionell partiledarstil och pratat sig blå om näringspolitik, sysselsättningspolitik och innovationspolitik. Hoppet om att kanske få till en riktig kulturdebatt i nästa valrörelse slocknade snabbt.

Nu begår den nya S-ledaren till sist kulturkramardebut genom att dela ut Byggnads kulturpris på fackförbundets extrakongress i dag.

I samband med det har Byggnads låtit den nya S-ledaren redogöra för sitt kulturintresse. Hans föräldrar var noga med att man skulle läsa och vara med i bokklubb, får vi veta:

– Så böckerna kom tidigt och musik har jag alltid varit intresserad av. Senare breddades min kulturkonsumtion och jag började uppskatta konst och dans till exempel.

Det kommer till och med ett politiskt besked:

– Estetik, kreativitet och förmåga att uttrycka sig konstnärligt är en tillgång i alla yrken. Estetiska ämnen bör ingå som ett gymnasiegemensamt ämne i de nationella programmen i gymnasieskolan, säger Stefan Löfven.

Men sedan sabbar han allt:

– Att försvinna i en bok är ett bra sätt att koppla av. Jag gillar också att gå på teater och bio. Och så sport. Det är också kultur och det är få saker som slår en riktigt bra fotbollsmatch, säger Löfven.

Mitt under självaste fotbolls-EM när kulturnördar skriker ut sin ångest på Facebook och Twitter över att inte komma undan bollsparkandet på tv, får vi detta i ansiktet. Så hade Juholt aldrig gjort.

Foto: Håkan Nordström / SCANPIX

Kulturvän.

 

Kulturministern slår tillbaka

Kulturpolitik Efter att ha fått ovanligt mycket kultursmisk de senaste dagarna för att vara för passiv (tex här, här, här, och här) så slår Lena Adelsohn Liljeroth (M) i dag tillbaka i en debattartikel i Expressen.

Kulturministern ger sig här in i den tröttsamma kulturvänsterdebatten, och hyllar författaren Bengt Ohlssons yviga essä i DN.

Men några nya sakpolitiska besked blir det inte från henne, däremot det vanliga försvarstalet om att hon visst uträttat saker. Och där kommer det igen:

”När jag berättar att regeringen varje år ökat kulturbudgeten är det knappt jag blir trodd”, skriver hon. Nej, och det på goda grunder.

Visst ökar kulturbudgeten i faktiska summor med ett antal miljoner varje år. Men den ökningen täcker inte kulturinstitutionernas ökade kostnader för bland annat årliga löneökningar till personalen och hyreshöjningar. I själva verket handlar det om en långsam urholkning av anslagen, och det offentligfinansierade kulturlivet får i praktiken varje år lite mindre att göra kultur för.

Argumentationen att kulturbudgeten ökar varje år, som kulturministern använder vid varje budgetpresentation i hopp om att kulturjournalisterna saknar grundläggande ekonomiska kunskaper, är svår att beskriva som annat än ohederlig. Även de flesta människors privata hushållsbudgetar ökar varje år. Men det betyder inte att vi får mer pengar att röra oss med eftersom även lägenhetshyran, matpriserna och alla andra kostnader också ökar.

 

Kultur lockar inte till flytt

Kulturpolitik Ett rikt kulturutbud på en ort lockar inte folk att flytta dit. Det hävdar den norske forskaren Knut Vareide och forskningsinstitutet Telemarksforsking, som specialiserat sig på kultur och regional utveckling. Om kommun A och B är lika i allt annat utom att den ena har ett stort kulturutbud och den andra stänger klockan 17, så är skillnaden i attraktion för presumtiva inflyttare lika med noll. Kan detta verkligen stämma, frågar sig sajten kulturekonomi.se, och påpekar att det går emot en rådande uppfattning om motsatsen. Ja, åtminstone för Norge, menar forskarna som använt sig av Norsk kulturindeks. Och Sverige och Norge är ju inte så olika. Återigen kokar det ner till att kultur inte är till för att vi ska bli friska, eller för att samhället ska tjäna pengar. Utan för sin egen skull och för alla som gillar den och behöver den för att kunna leva.

”Halvera antalet museer och teatrar”

Kulturpolitik Tysk kultur har hamnat i en självförvållad förlamning med kulturinstitutioner som är mer intresserade av politiker än publiken och mer fokuserade på administration än på innovation. Här finns en tendens att kulturskapare strävar efter att bli institutioner som tilldelas offentliga pengar – i stället för att i första hand sträva efter att åstadkomma nyskapande kultur. För att bryta utvecklingen och höja kvaliteten på kulturen krävs radikala grepp – lägg ner hälften av teatrarna och museerna.

Dessa tankar presenteras i boken Der Kulturinfarkt som gavs ut i Tyskland i veckan. Och det är tunga kulturnamn som ligger bakom boken – Dieter Haselbach, chef för Centrum för kulturforskning i Bonn, Armin Klein, professor i kulturmanagement i Ludwigsburg, Pius Knüsel, direktör för kulturstiftelsen Pro Helvetia, och Stephan Opitz på kulturministeriet i förbundslandet Schleswig-Holstein. De fyra menar att Tyskland skulle klara sig med 3 200 museer i stället för 6 300, 70 statliga och kommunala teaterscener i stället för 140 samt 4 000 bibliotek i stället för 8 200. De pengar man skulle spara genom denna halvering vill de fyra författarna – som presenterar sina tankar i förra numret av Der Spiegel – använda till följande:

1. En förstärkning av de återstående kulturinstitutionernas ekonomi så att dessa verkligen har råd med kvalitet.

2. En satsning på amatörkultur.

3. En utveckling av en kulturindustri som man menar ännu inte existerar, en industri där konst faktiskt är en vara – men fortfarande ändå konst.

4. En satsning på högskoleutbildningar för konst, musik och design.

5. En höjning av bildningsnivån om samtidskonst från omvärlden.

Författarna till Der Kulturinfarkt menar att deras åtgärder skulle stärka individen på bekostnad av institutionerna. Men de inser också att förslagen kommer att mötas av protestutrop som ”Kulturnationen är i fara” och ”Kultur får aldrig bli en vara”. Och sådana protester gör det naturligtvis svårt för tyska politiker att gå i den riktning författarna föreslår.

Hur många museer och teaterscener behöver Sverige?

 

Kulturchefen

Amatörfotografen som blev världskänd

Utställning

Fotade främlingar i New York.

Selfie ett sätt ta kontroll

egenknäppt

"Det handlar ju om att bli sedd".

Prins Carl Philip imponerade

Bildspecial

Klättrade 30 meter upp i mast.

Guider till den ryska maktens korridorer

Under strecket

Nya böcker nycklar till Kreml.

Rå realism med
filmiskt anslag

Ny bok

Förtätat och vackert av Sjón.

Blir det okej att rösta på böghat i nästa val?

Krönika

Harry Amster om SD-väljarna

Tv-tittare: SD behandlades illa

347 personer anmälde SVT:s EU-valvaka.

Vi borde kunna stå ut med blottade bröst

Kulturchefen

En ny sorts censuriver gror.

Om ytliga klyschor
på Instagram

Sthlmsnatt

48 bilder på dimman i morse.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

”De ökade klyftorna
trivialiseras i Sverige”

Krönika

Om viktigt bränsle debatten.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.