Det är synd om oss…

…läste jag nyligen i en amerikansk tidskrift, för vi har förlorat mellanrummen, vi har fråntagits de där korta pauserna som inträffade före eller efter något stort, små öar av frihet, det vi tänkte och kände när vi stod i hissen, satt i bussen, stod i kön till kassan, satt i taxin, åkte i rulltrappan eller väntade på grönt.

Skönt, tänker vi i dessa dagar, när möter är slut eller uppgiften avklarad, nu var det över, ah, lättad, nu ska vi se, vad borde jag göra nu, ok, vad är klockan, ah, först av allt borde jag kolla mejlen, nu ska vi se…

Det är synd om oss, kan man tycka, för vi verkar leva i en kultur där nästan all vaken tid utnyttjas eller fylls, och det är för att skärmen finns. Den lever sitt eget liv, är starkare än någonsin, ropar envist på oss, så fort vi är lediga, hör av sig från fickan eller väskan, och får vad den den vill ha, vår blick och koncentration, vår tid.