Det är synd om John F Kennedy…

…och man undrar förstås hur det känns att ligga där i graven och höra en ständigt pågående diskussion om hur den egna insatsen ska bedömas. Är han en av USA:s största presidenter, den som räddade Amerika från ett kärnvapenkrig? Vad hade han inte kunnat göra för landet om han hade fått fortsätta leva? Eller var han i själva verket en snygg och charmig lättviktare som visste att omge sig med begåvade rådgivare, som gillade att hänga med maffian – och som tog oerhörda risker för att kunna gå i säng med attraktiva kvinnor?

Det har getts ut tusentals böcker om Kennedy, men ännu ingen definitiv biografi, och på ett sätt är han framför allt en undanglidande president, skriver Jill Abrams, chefredaktör för The New York Times, i en lång och intressant genomgång av litteraturen. Vi vet egentligen relativt lite om honom, konstaterar hon, och mycket av det vi vet har han själv regisserat, inte minst med hjälp av tungviktare som Arthur Schlesinger och Theodore Sorensen, som bägge agerade ”historiepoliser” och aktivt höll efter journalister och författare.

Vi vet inte ens vem som mördade honom eller varför. Ok, visst, det kan ha varit Lee Harvey Oswald, en ensam och galen outsider, men kan ha också ha varit någon annan. Eller några andra.

Det är synd om John F Kennedy, och man undrar förstås hur det känns att ligga där i graven och reta sig på att de efterlevande inte har skaffat sig klarhet i vad som hände. Fortfarande, det är ju så länge sedan.

Du  är inte ensam, ropar Olof Palme, från en annan grav.