Äntligen någon som vågar säga det

tänker jag och blir upplivad när jag läser en aktuell intervju med den amerikanska författarinnan Jhumpa Lahiris i New York Times. Hon har bengalisk härkomst och får förstås frågan om vilka invandrarromaner som har betytt mest för henne, och går då i taket, och förklarar att begreppet är helt ointressant. Författare har ju alltid skrivit om sin bakgrund, inget märkvärdigt med det, och många kommer från andra delar av världen, men har rört på sig, för att de har tvingats fly, eller för att de frivilligt har valt att flytta.

Och så avslutar hon med att istället fråga reportern. Om vi kallar vissa böcker invandrarlitteratur, vad ska vi då kalla resten? Inhemsk eller infödd litteratur? Ren eller ursprunglig litteratur?

Svara på det den som kan!