Parisborna ropade ”Död åt Guillaume!”

I dag skriver Annie Burman på Under strecket om dikter författade av brittiska soldater från första världskrigets skyttegravar. Gemensamt för många av dessa dikter var att de var fast förankrade i antiken och dess hjältar.

Tvärtom förhöll det sig med en hel del fransk diktning från ”det stora kriget”. Poeten Guillaume Apollinaire var inspirerad av italiensk futurism och blickade snarare alltid mot framtiden samt det som syftade till att bryta mot konventioner och traditioner. Appolinaire var en förgrundsgestalt inom den lyriska modernismen och den som lanserade termen surrealism (när han skrev Brösten på Tiresias – SvD recenserade nyligen en operauppsättning av detta stycke). Inget antikt här alltså.

Däremot deltog han i första världskriget och skrev dikter om detta. Men det finns alltså vare sig grekiska hjältar eller hexameter i hans krigsdikter. Se till exempel detta utdrag en bit in i dikten ”Sambandsman”:

Kanonjär hör du inte surret från två av bochernas flygplan

Lämna hästen i skogen Onödigt att dom får syn på den

Adjö min svarta ridhäst

En bro av vide och vass ännu en ännu en

En groda hoppar

Finns det fortfarande flickor som hoppar rep

Ah! flickor finns det fortfarande flickor

(Tolkning Colette Marti och Gunnar Harding, ur Gunnar Hardings bok ”O Paris”, Tidens förlag)

Apollinaire skadades av splitter i tinningen och gick lång tid med bandage på huvudet, även efter att han hemförlovats. Han dog den 9 november 1918, i krigets absoluta slutskede, dagen före vapenstilleståndsdagen. En närmast surrealistisk detalj är att folkmassor samma dag ropade ”Död åt Guillaume! Död åt Guillaume!” på gatorna i Paris. Även om detta chockade dem som sörjde diktaren, så syftade Parisborna naturligtvis inte på Apollinaire, utan på den tyske kejsaren Wilhelm – som på franska kallades Guillaume.