Amerikas mest hatade kines…

…heter Ping Fu, och de som attackerar är hennes landsmän, andra kines-amerikaner, som ilsket anklagar henne för att vara en lögnerska. Det hon skriver om kulturrevolutionen stämmer inte, hävdar man, är hennes egna påhitt.

”Bend, Not Break” är en självbiografisk skildring som bland annat berättar om hur författarinnan fördes bort av rödgardister vid 8 års ålder, våldtogs vid 10 och tvingades arbeta i en fabrik. Memoaren kom ut i december förra året och togs emot väl i tidningar som Wall Street Journal och Huffington Post. Samtidigt har angreppen långsamt ökat i styrka och omfattning, och nyligen försökte flera personer hindra Ping Fu från att framträda vid ett stort prestigefyllt konvent, arrangerat av American Library Association.

Kritiken mot boken går ut på två saker:

För det första, vissa uppgifter är felaktiga. På den punkten har författaren beklagat, och i nästa upplaga finns flera korrigeringar.

För det andra, Ping Fu förvränger kulturrevolutionen. Så illa var det inte.

I Kina är denna tid nästan inte alls omnämnd, och definitivt inte i historieböcker och på museer. Men varför vill även exilkineser undvika realistiska skildringar av kulturrevolutionen? Det är svårt att förstå, särskilt som en del av dessa personer lämnade Kina just på grund av denna våldsamma omdaning.

En möjlig förklaring handlar om kines-amerikanernas nostalgi och nationalism, som sägs öka för varje år utomlands, och allteftersom förvandla Kina till något som aldrig har funnits.