Medan juryn överlägger

Sedan jag började recensera film på dessa sidor (2006) har jag gett tre (3) filmer en full betygssexa (6). De är: ”Still Walking”, ”A Serious Man” och ”The Descendants”. I respektive ordning av Hirokazu Kore-Eda, Ethan och Joel Coen samt Alexander Payne.

Att det därmed i denne betraktares ögon har varit en osedvanligt god Cannesfestival framgår om inte annat när samtliga av dessa regissörer presenterat fenomenalt fullvärdiga filmer i årets tävlingsfält.

Alla har de gjort vad de är bäst på: Kore-Edas ”Like Father, Like Son” är raffinerad japansk familjeskildring eller shomin-geki (genrebeteckningen på filmer som kanske kunde handla om dej eller mej) om två sinsemellan vilt olika familjer som sammanförs av det faktum att deras numera sexåriga gossar bytts ut vid födseln. Att vi anar hur det ska gå gör inget, det är resan dit som är en sådan odelad fröjd att ta del av.

Coens 16:e film är kanske en av deras tre bästa och även mest hjärteknipande. ”Inside Llewyn Davis” ser på pappret nästan ut om en ”Spinal Tap”/”A Mighty Wind”-variant i det tidiga 60-talets folkmusikvåg. Sådana inslag förekommer (de är briljanta) men som ett par stråk av chokladsås över en bittersöt anrättning om en artist som nog aldrig ska hitta hem, varken som medmänniska eller musiker. Originalitet, tidsanda, humor, humanism och, inte minst, förmågan att knyta ihop de mest kryptiska trådar, allt blir de starkare på att kultivera, bröderna. Som den nästan grekmytologiskt fördömde titelfiguren går Oscar Isaac direkt upp på samma nivå med den själförvållade olyckbrodern i anden Emmet Ray i Sean Penns gestaltning i Woody Allens fullträff ”I dur och moll”.

I Paynes ”Nebraska”, som är svartvit och liknar Peter Bogdanovichs ”Paper Moon” och kanske också Bergmans ”Smultronstället” lite, är det Bruce Dern som denna gång fått en sådan där saftig roll som tidigare Jack Nicholson, Paul Giamatti eller George Clooney. Det handlar om en lätt senil, ganska ölmarinerad före detta bilmekaniker till varje pris bestämmer sig för att bege sig till Lincoln (huvudstad i just Nebraska) för att hämta den miljon dollar han tror sig ha vunnit via ett tämligen värdelöst reklamerbjudande från ett tidningsförlag. Under resan får han (och vi) en summering av ett liv i både med- och, kanske desto oftare, motvind. Det är trovärdigt och hjärtligt. Som hos Kore-Eda anar vi nog utgången men njuter av resan.

Minst en sexa har jag hittat här ovan, kanske fler.

Kanske de alla ändå kan övertrumfas. Paolo Sorrentino, vars amerikanska utflykt ”This must be the Place” nog måste tilldelas en parentes (om än intressant), kan vara Italiens störste samtide regissör. Delvis har han tillryggalagt denna position genom att låna från eror då hans hemland definierade och omdefinierade filmkonsten – han älskar Ettore Scola och anser Fellinis ”Julietta och andarna” vara alla tiders mest perfekt visuella filmupplevelse. I ”La Grande Bellezza” (”Den stora skönheten”) plockar han från bägge – främst ”Det ljuva livet” men förblir sig själv ändå trogen och till ett visuellt och atmosfäriskt praktresultat. Denna två och en halv timma korta och bitvis överväldigande expedition genom ett lika evigt som bedagat Roma (här går det absolut inte att bara säga ”Rom”) är inte briljant, den är magnifico. Så är det sagt.

Låt oss absolut inte heller undgå att återigen nämna Asghar Farhadi (vars ”Nader och Simin: en separation” skulle ha fått ännu en sexa ifall jag recenserat den). ”Le Passé” är iranierns debut på den franska mark han och hans familj numera bebor. Om än man skulle vilja få sig ännu en skildring av dagens Iran serverad i mellangärdet förflyttar Farhadi sitt mästerliga berättande till sitt nya värdland och med hjälp av en superb ensemble ledd av Bérénice Bejo lyckas han till minnesvärt resultat.

Så där. Dessa talas det om i Cannes 2013, ofta positivt. Andra delar lägren, kanske mest av allt Nicholas Winding Refns splitsående våldsdrama ”Only God Forgives”, som kanske just nu har Spielberg, Kidman, Waltz, Mungiu, Kawase och de andra i juryn i djup oenighet innan kvällens ofrånkomliga prisceremoni vid pass sju. Antagligen har de även vissa problem med manliga skådespelarpriset. Tony Servillo i ”La Grande Bellezza”, Masaharu Fukuyama i ”Like Father, Like Son” nämnda herrar Isaac och Dern (kanske även Mads Mikkelsen som medeltida hästhandlare i ”Michael Kohlhaas”) är alla de riktigt förtjänta. Men får alla passa sig lite för Michael Douglas som Liberace i ”Behind the Candelabra”.

På kvinnliga skådespelarsidan är det å andra sidan några som äter upp sin hatt ifall en viss Adèle Exarchopoulos inte gör storslam för sin insats i Abdellatif Kechiches ” La Vie d’Adèle Chapitre 1 et 2”. Lägg namnet på minnet. Adèle Exarchopoulos. Hon kan antagligen vara detta års stora Cannes-uppenbarelse.

Just ”La vie d’Adèle” ska jag se i detta nu, faktiskt, eftersom den inte tidigare fått plats i schemat. Inte helt omöjligt kan ännu en sexa hittas…