Guld är den varmaste färgen

Årets långfilmsjury i Cannes – Steven Spielberg, Daniel Auteuil, Vidya Balan, Naomi Kawase, Ang Lee, Nicole Kidman, Cristian Mungiu, Lynne Ramsay och Christoph Waltz – verkade inställda, framförallt Kawase och Mungiu, på att ”skicka ett budskap” redan från start. Och det har de verkligen gjort nu, genom att ge Guldpalmen till franska ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” av Abdellatif Kechiche. Inte minst en dag som denna, när den franska proteströrelsen mot samkönade äktenskap kulminerade i en stor demonstration i Paris:

http://bigstory.ap.org/article/thousands-march-against-french-gay-marriage-law

På presskonferensen hörde jag visserligen Abdellatif Kechiche protestera mot att ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” skulle ses som en ”budskapsfilm”. Han hade tonat ner aktivismen från serieromanen av Julie Maroh som filmen bygger på. Och visst är den oavsett det temat otroligt välspelad, välregisserad – och aningen för lång. En häpnadsväckande film, och skulle vi leva i ett samhälle där sexuell läggning inte alls var laddat skulle klassproblematiken framstå som den verkliga storyn. Men nu blir filmen och det här priset en milstolpe för hbtq-rörelsen (vågar jag mig på att säga) och en markering för behovet av ökad tolerans överhuvudtaget. (Mer om filmen här i min rapport från idag http://www.svd.se/kultur/valspelat-karleksdrama-favorit-till-guldpalmen_8209772.svd). På det sättet skiljer sig årets Guldpalm från palmen till ”Fahrenheit 9/11” 2004, vilket var ett mer ensidigt politiskt ställningstagande från juryordföranden Tarantino.

Bästa regissör, jurypriset och Grand Prix kan man nästan översätta till brons, silver och guld. Och utifrån det borde Kore-Eda ha fått Grand Prix. ”Inside Llewyn Davis” är en prima produkt från Ethan och Joel Coen- fabriken, men de har gjort samma sak fast roligare i t.ex ”Fargo” och ”The Big Lebowski”. ”Soshite chichi ni naru”/”Like Father, Like Son” sätter djupare spår. Men visst, jag älskar katten, och jag gillar snubben som bär katten.

Roligt att mexikanen Amat Escalante uppmmärksammades för ”Heli”, en av de mer egensinniga filmerna, och en brutal start på tävlingssektionen onsdag kväll (mer om den här i min första rapport http://www.svd.se/kultur/fantastiska-filmdagar-i-cannes_8187932.svd) Kommer att visas på svensk festival gissar jag, men svensk distribution är väl lite för mycket att hoppas på.

Bästa manus till kinesen Jia Zhangke för ”Tian zhu ding”/”A Touch Of Sin” var också ett ställningstagande för yttrandefrihet. Filmen är en rätt oblyg sågning av dagens Kina där moral ersattas av raseri. Zhangke utgår från fyra i landet välkända nyhetshändelser där medborgare tagit till våld. Efter första pressvisningen spekulerades det i om filmen inte genomgått censuren eftersom det inte fanns någon ”godkänt”-stämpel i eftertexterna, men Zhangke själv nekade till detta.

Många tyckte att Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux i ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” borde få dela på Bästa skådespelerskapriset. Nu gick det istället till Bérénice Bejo för ”Le Passé” av Asghar Farhadi, vilket var välförtjänt, och kul att alla starka filmer fick en del av kakan. På samma sätt var Bäste skådespelare-priset till Bruce Dern för ”Nebraska” av Alexander Payne inte direkt revolutionerande, men det är en rörande film och en fin rolltolkning av veteranen Dern, 77.