Cannes 1951: När Anita och Ulf fick stanna hemma och Pravda blev arga.

Först av allt en särskilt fin bit Cannes 2013: här gratulerar vi å det varmaste Ninja Thyberg, Sveriges enda representant i år, för att hennes kortfilm ”Pleasure” prisbelönades i sidosektionen Semaine de la Critique av en jury ledd av den omdömesgilla Mia Hansen-Løve. Härnäst blir det långfilmsdebut. Man gläder sig.

Och så 1951, för 62 år sedan, då Cannes blev en vårfestival. Tidigare hade man försökt att konkurrera med Venedig om höstprogrammet men den nya ordningen välkomnades av alla.

Det var också 1951 som Sverige fick ett Grand Prix (guldpalmen introducerades först 1955) för ”Fröken Julie”. Jämfört med dagens filmfestivalbevakning där sidoserier och kortfilm ägnas avsevärd nyfikenhet så var det annat den gången. Anita Björk och Ulf Palme fick vackert stanna hemma från Rivieran och jobba på teatern, där Grand Prix-vinsten kommenterades med något i stil med ”Hm, det är visst något med film. Jaja, här gör vi kultur. Seså, repetera nu vidare.”

I en boklåda i Amsterdam fann jag häromåret för 50 cent den holländske fotografen Kees Scherers bok ”Filmfestival” från 1962. Utöver ett antal tidstypiska ögonblicksbilder (här är en på paparazzi vid en affisch som nog föreställer ”La Dolce Vita”) så förekommer även nedtecknade minnen av en handfull skribenter, varav flera varit med sedan efterkrigsstarten 1946. I en tid då nyhetsbevakning från filmvärlden ofta var på ren notisnivå är det en veritabel liten Rosettesten att ta del av.

Så tillbaka till 1951. Så här skriver Jan Blokker om programmet: ”Italiensk film blomstrade i den neo-realism som just intagit hela världen med ”Cykeltjuven”. De franska filmerna var alltjämt i gammaldags ”svart” stil. Ryssarna presenterade sina filmer som ren opera. De protesterade även mot den schweiziska ”4 i en jeep”, där en av de fyra var ryss och hans amerikanske, brittiske och franske soldatkollega roade sig på dennes bekostnad. Ryssarna kallade det dekadent, omoraliskt och skadeglatt, allt detta i syfte att försvaga folkhälsan.”

Särskilt upprörd över den dekadens, de lögner och det fördärv som genomsyrade den kapitalistiska filmproduktionen var Pravdas utsände. ”Men inte ens han kunde motstå Vittorio De Sicas ”Miraklet i Milano”, detta underverk som presenterades oss under 1951 års Cannes.” fortsätter Blokker. ”Vår beundran var odelad.”

”Emellertid”, konkluderar han (nästan lätt besviket) ”fick ”Miraklet i Milano” dela förstapriset med en svensk film, Sjöbergs ”Fröken Julie”. Jan Blokker går sedan raskt vidare och talar om en annan minnesvärd film det året, Luis Buñuels ”Gatans desperados”. Och konstaterar i förbifarten att den där arge Pravda-mannen händelsevis var den en gång så kraftfulle filmgiganten Vsevolod Pudovkin, ”som numera, under Stalin, förvandlats till en fjäskande tjänare av röd propaganda”.

Redan 1952 inkom nästa protest, denna gång amerikansk, gentemot Jacques Tatis ”Semestersabotören”. Men det är en annan historia.