Liberace framför kandelabern

Medan de olika branschtidningarna Variety, Screen och The Hollywood Reporter stämmer upp i skönsång över Steven Soderberghs ”Behind the Candelabra” om pianisten Liberaces lika excessiva som hemlighållna kärleksliv och hyllar Michael Douglas insats i titelrollen som fullt palmprisvärdig så kvarstår dilemmat: Liberace må ha varit en festlig och överdådigt påpälsad paljettprisse med ofelbar timing i sitt lödiga, lätt skabrösa munväder men hur lät egentligen tonerna som kom ut ur hans gräddtårtslika flyglar?

Under televisionens tidiga år i början av 50-talet fick en den gången tämligen nedtonad (hmm, allt är ju relativt) Liberace en fullträff med ”The Liberace Show” som sågs av runt 30 miljoner i veckan. En var min då Minnesota-baserade far Niels, en stor musikälskare som i efterhand summerade sin upplevelse av den mononyme maestron på följande sätt: ”Vad Liberace gjorde för klassikerna var ungefär vad Godzilla gjorde med Tokyo.”

Bedöm själv på egen slisk, eh, risk. Själv tycker jag nog att liknelsen äger viss riktighet. Men så tycker jag ju också att Godzilla är ganska så kul. Särskilt när han bär frack.