Bruni Tedeschi och Anna Serners brandtal

Det var galapremiär idag kl 16 för ”Un chateau en Italie” av Valeria Bruni Tedeschi, den enda (Gud vad trött jag är på att säga det här) kvinnan i Guldpalmstävlingen. Av någon anledning hade man slagit ihop galapremiären med första pressvisningen, så vi journalister fick stappla fram på röda mattan med gästerna. ”Un chateau en Italie” skulle man kunna beskriva som en romantisk tragikomedi. Regissören spelar själv huvudrollen, en 40-plus kvinna som har panik för att hon inte har fått barn, vars mor överväger att sälja familjeslottet i Italien, vars storebror är döende i AIDS, och själv träffar hon en väldigt mycket yngre man (spelad av Bruni Tadeshis före detta (eller?) pojkvän, Louis Garrel, en väldigt mycket yngre man). Nej, det låter inte så kul, men det var det faktiskt. Så här glad var la réalisatrice när hon tog emot publikens hyllningar, som varade länge och väl inne i Grand Theatre Lumiere.

Efter filmen var det dags för Svenska Filminstitutets pressträff i samband med 50-års-festen, där Anna Serner gjorde ett, för att citera en pressrelease som damp ner i mailen precis, ”internationellt jämställdhetsutspel.” Ett riktigt brandtal, blev lite tagen faktiskt. Bra där, SFI! Serner sa (klipper från pressmeddelandet men det var i princip samma ord, fast på engelska:)

– Det här duger inte. Filmen är den kanske viktigaste kulturformen, den påverkar vårt samhälle och hjälper oss att förstå oss själva och vår tid. Därför måste allas röster höras och allas berättelser berättas. Annars kommer filmen inte vara relevant i framtiden.