Se inte nya Mad men…

… om ni vill se Elisabeth Moss bästa insats i en tv-serie i år. Moss är barnskådisen som blev känd som president Bartles (smått outhärdliga) dotter i ”Vita huset”. Efter roller i filmer som  ”Girl, interruped”, ”Mumford” och ”Virgin” och science fiction-serien ”Invasion” har hon sedan premiären av ”Mad men” i juli 2007 blivit synonym med Peggy Olson, den ambitiösa sekreteraren som gör karriär i den mansdominerade reklambranschen i 1960-talets New York.

”Mad men” har sedan premiären använt grepp långsamt berättande, ”talande” tystnader och menande blickar som, påstås, säga allt. Det är uppenbart en högkvalitativ serie som kan stoltsera med betydande produktionsvärden, fina skådespelarinsatser och nitiskt noggranna detaljer (men anakronismer förekommer givetvis ändå). Men det går inte att komma ifrån: stora delar av de första säsongerna av ”Mad men” är stundtals väldigt tråkiga på grund av det närmast envist stillaståande berättandet, ett grepp svårt att egentligen motivera. Som för att visa att ”titta, så här kan man också göra tv!” – men alltför ansträngt, och ytligt, utfört. Menande blickar kan bara säga så mycket, talande klipp kan bara upprepas så många gånger. Missförstå mig inte – ”Mad men” är, när den är som bäst, en ypperlig serie. Men de första två säsongerna är väl, ärligt talat, inte helt lyckade. Egentligen är det först i tredje säsongen som serien når verklig höjd.

En tv-serie måste inte i varje scen driva handlingen framåt eller låta dialogen vara redovisande och informationstyngd. Men motsatsen betyder inte nödvändigtvis begåvat tv-skapande.

En av vårens bästa serier som också kan kategoriseras som ”slow tv”, och där Elisabeth Moss gör huvudrollen, är ”Top of the lake”. Detta Jane Campion- och Gerard Lee-skapade verk handlar om 12-åriga Tui som bara någon dag efter att det uppdagas att hon är gravid försvinner spårlöst. Moss spelar Robin, en polis från Sydney som tillfälligt befinner sig på den lilla orten och tar sig an fallet. Samtidigt har ett kvinnokollektiv, lett av fascinerande GJ spelad av lika fascinerande Holly Huner, flyttat in i ett par containtrar vid Lake Paradises strand – ett område lokala råskinnet Matt Mitcham egentligen blivit lovad att köpa. Samme Matt Mitcham är givetvis även Tuis far.

”Top of the lake” är fängslande tv. Skådespelarna håller genomgående hög klass och trots att det i princip inte finns en enda manlig karaktär som inte är ett as känns karaktärsgalleriet ändå nyanserat. Framför allt är det befriande att kvinnorollerna rymmer så många olika typer – och att inte en enda direkt bygger på de så ofta förekommande tv-klyschorna om hur kvinnor gestaltas. Serien sägs likna ”Twin peaks” – vilket inte är en helt oäven jämförelse, förutom att ”Top of the lake” visserligen rymmer många mysterier men inga övernaturliga inslag.

Och så det långsamma berättandet – när det verkligen fungerar kan resultatet bli som i ”Top of the lake” där inte ens sökandet efter flickan, Tui, tillåts bli speciellt actionfyllt. Det handlar inte om att skynda fram till en upplösning, snarare är det atmosfären och stämningen som är det centrala. Skillnaden mot ”Mad men” är väl att ”Top of the lake” på vissa plan bättre lyckas frammana den speciella ton som krävs för att långsam-tv verkligen ska fungera. Inget känns krystat eller framtvingat. Mycket tack vare, går att anta, Campions och Garth Davids lyhörda regi.

”Mad men” hade premiär på amerikansk tv i natt, svensk premiär på Kanal 9 nästa söndag.
”Top of the lake” börjar visas på SVT i augusti.