Elias Björkman
Den tesen driver författaren och filosofen Jonathon Keats i senaste numret av den amerikanska utgåvan av tidningen Wired.
Keats menar att det vi kan dra lärdom av premieringen av de två första vinnarna av Nobelpriset i litteratur, 1901 vann poeten Sully Prudhomme och 1902 historikern Theodor Mommsen, är att litterära storheter i sin tid ofta blir negligerade av framtida tycke och smak. Eftersom litterärt kändisskap är så nyckfullt skulle det vara mer än rimligt att prisa ett verk som är föränderligt, en heltäckande text som utvecklas i samma takt som samhället självt – i dag finns det ett sådant verk – Google – och därför, skriver Keats, bör Svenska Akademien belöna företaget med årets Nobelpris. Om EU kan få Nobels fredspris, varför skulle inte Google som organisation kunna få litteraturpriset? frågar han sig.
Keats fortsätter: Google spårar hela världens kultur samtidigt som den ständigt förändras och utvecklas, man katalogiserar nyheter, fokuserar på det som är relevant och sparar det för framtida generationer. 1902 års pris gick ju till en historiker, ännu ett prejudikat för att ge Google priset. Dessutom, skriver Keats, verkar Google med projektet Google Books i Nobels anda. Alfred Nobel ville att priset skulle tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”. Med Google Books tillhandahåller Google mer litterär nytta till fler människor än något enskilt verk eller samling, menar Keats.
Efter den senaste veckans Google-debacle då Språkrådet tvingades stryka nyordet ”ogooglebar” kallade Svenska Akademiens Peter Englund Googles agerande ”korkat och kortsiktig”. Nu är det knappast troligt att Englund med kollegor redan innan ansåg att Googles verksamhet bör premieras med Nobelpriset, eller att de har samma välvilliga inställning till det omdiskuterade företaget som Keats.
Artikeln är publicerad i Wireds papperstidning och digitala upplaga och är när detta skrivs just – ogooglebar.